Macau

1995 års internationella AICA-kongress hölls i Macao. Tre teman diskuterades under kongressen: Arkitektur-rum-natur, Konst-konsthantverk & Gesture-performance. Nedan rapporterar Svenska Konstkritikersamfundets president från kongressen.

AICA-kongressen i Macau 1995.

Den portugisiska besittningen Macau kommer att införlivas med Folkrepubliken Kina år 1999, två år efter Hong Kong. Därför var det två kolonier i stark förändring som stod värdar för 1995 års konferens. Tre av dagarna ägnades åt föredrag och diskussioner kring tre teman: Arkitektur-rum-natur, Konst-konsthantverk & Gesture-performance, de flesta med en asiatisk infallsvinkel. Dessutom späckades programmet med vernissager, konserter och middagar, bl a öppnades den andra Biennalen i Macau, som mest liknade en svensk vårsalong och bidrog till bilden av Macau som en relativt rik koloni, inte minst på kulturinstitutioner, men med få professionella utövare. Då var det betydligt intressantare att besöka Hong Kong och dess institutioner, där bl a ett stort antal unga konstnärer presenterade sina verk kring frågeställningen om det finns en “post-kolonial” konst i denna försvinnande kronkoloni.

Den avslutande generalförsamlingen fullföljde intrycket att vår bok tagits väl emot, med ett visst mått av förvåning över att den kommit så snart. Därefter gjordes ett dygnslångt besök i Folkrepubliken Kina, och mångmiljonstaden Guangzhou, där bl a konstakademin besöktes. Här har man långt ifrån utrett modernismens tidigare frågeställningar, men det var ett påtagligt öppet konstklimat, i en stad som vildsint omprövar sina socialistiska ideal.

Christian Chambert,

Ordförande.

Vilka minnen för den samtida konsten?

Kongressens tema var “Vilka minnen för den samtida konsten?”, “Quelles mémoires pour l’art contemporain?”, 25.8 — 2.9, inkluderande en utfärd till bl.a. Quimper och Nantes. Problematiken var kopplad till Archives de la critique d’art i Châteaugiron men också till en analys av vad vi minns av den samtida konsten i dörren till ett nytt sekel samt till de nya medias digitala minnen kontra äldre former av minnen som museer. Allt var bäddat för ett spännande grepp om teknik, filosofi, konst, teori och praktik med både örnens suveräna överblick och gråsparvens närhet till dagsfrågorna.

Några av föreläsningarna var mycket intressanta, som t.ex. Phyllis Tuchmans om Robert Smithson och minnet med föreläsarens personliga upplevelser från Paissac och Kim Levins “The Context of Memory: Selective Amnesia in Contemporary Art”. Det var också stimulerande att höra Jacqueline Burckhardt och Frank Perrin berätta om sina tidskrifter Parkett respektive Bloc-notes. Men dessvärre har kongresserna åter blivit fullproppade med framrabblade föreläsningar utan möjlighet till diskussion. Kommande kongressarrangörer borde fundera närmare på den modell vi testade i Stockholm för två år sedan med ett litet antal mycket kvalificerade föredrag och sedan workshop. Om deltagarna har möjlighet att vara med i diskussionerna är det lättare för dem att få en struktur och att just minnas. Det fanns också en besvikelse över att en rad av de fixstjärnor som var annonserade i programmet inte dök upp, som Daniel Buren, Lynne Cooke, Bice Curiger och Chris Dercon.

Vi blev väl omhändertagna och fick se mycket av Bretagne, som t.ex. det fantastiska kalvariet i Tronoën från 1450-talet och Jean Bazaines glasfönster i kapellet la Madeleine i Penmarch med ett inspirerat anförande av den 91-årige konstnären. Spännande upplevelser var också besöken i Kerguéhennecs konstcenter och skulpturpark under ledning av Denys Zacharopoulos och på Sherrie Levines utställning New Photography hos FRAC i Nantes.

Texterna från kongressen har samlats i antologien “Quelles mémoires pour l’art contemporain?”, redaktörer Jean-Marc Poinsot och Ramon Tio Bellido, Rénnes 1997, Presses Universitaires de Rennes och The AICA Press.

Christian Chambert,

Ordförande.