Av AICA:s cirka 5000 medlemmar hade ungefär 70 tagit sig till årets kongress i Havanna på Kuba. Majoriteten av delegaterna kom från den spansktalande världen, men även européer och asiater var närvarande. Från Sverige deltog fyra delegater: Christian Chambert, Linda Fagerström, Camilla Hammarström och Ulrika Stahre (som skrivit denna korta rapport).
Det var en omtumlande erfarenhet att befinna sig i ett postrevolutionärt samhälle, som präglas till lika delar av fattigdom och rika turister. Havanna är i snabb förändring, hus renoveras överallt medan människor knappt kan handla mat. Trettio luftfuktiga grader medan solen är uppe och steker, och varmt dygnet runt.
Kongressen pågick dock i luftkonditionerade och neutrala lokaler inne på Museo Nacional de Bellas Artes, den kubanska delen av nationalmuseet. Det finns också en avdelning för internationell konst, där åt vi varje dag lunch.
Första dagen, tisdagen den 11 oktober, vigdes åt kommittémöten, där jag personligen närvarade som medlem i yttrandefrihetskommittén. Att vi befann oss i ett repressivt samhälle samtidigt som vår ordförande inte kunnat resa på grund av nya restriktioner i Turkiet, gjorde mötet en smula surrealistiskt och inte mycket kom ut av det med undantag för lite organisatoriska nyheter.
Dag två var det så dags för det stora årsmötet, generalförsamlingen. AICA:s möten är ofta fyllda av diskussioner kring formalia, och denna gång var protesterna högljudda kring beslutet att de nationella sektionerna i fortsättningen måste betala avgiften på 30 euro per medlem innan årsmärkena kan skickas ut. AICAs kassör Mathilde Roman försvarar beslutet med att det är nödvändigt eftersom många inte betalar och att det merarbete som består i att skicka påminnelser är något hon och administratören helst vill slippa. Tyvärr innebär den nya ordningen (som vi redan sett i år) att årsmärkena inte kan komma ut i tid.
På generalförsamlingen presenterades också den genomgång av stadgarna som Christian Chambert arbetat med, och de ändringar han föreslog bifölls.
På kvällen väntade gemensam aktivitet i form av ateljébesök och finissage på en mycket intressant utställning som den norska ambassaden hade stöttat ekonomiskt. Interruptus-Continuos bestod av verk installerade i konstnärsgruppens bostad – snyggt utställt och spännande att komma nära inpå en del av konstvärlden som kändes relevant och lovande.
Äntligen, på den tredje dagen, torsdagen den 13 oktober, var det dags för en dag av föredrag och paneldiskussioner. Temat för det hela var New Utopias: Art, memory and context. Föredragen inleddes av Robert Storrs personliga och lite anekdotiska berättelse om att vara amerikan – mycket på kongressen handlade om det amerikanska, hela kontinenten som en enhet – samt hur vi konstkritiker borde backa tillbaka till fakta och beskrivning, inte låta allt vara ideologi.
Hilary Robinson presenterade ett pågående forskningsprojekt: New Feminist Activism: Memory, Art, Context, som inleddes med en intressant utläggning om medialiserad aktivism, aktivism som performance. Från suffragetter till Pussy Riot alltså. Förmiddagens sessioner avslutades med Yolanda Wood och Damian Smith, den senare diskuterade konceptet barefoot curating.
Som i alla andra seminariesammanhang var ämnet spretigt tolkat och utvikningarna många, men det som var mest lärorikt på plats var ändå eftermiddagens föreläsningar: det var nu dags för fler spansktalande och det mer regionala. Nu handlade det om sådant som Brasilia och moderniteten, Costa Ricas konstkritik och det karibiska. Tyvärr var simultantolkningen – för den som inte behärskade spanska – väldigt sövande och monoton, vilket försämrade möjligheten att tillfullo tillgodogöra sig det hela.
Torsdagens gemensamma aktivitet var en provisorisk middag på ett av hotellen i Havanna. De flesta utländska delegater bodde i det som heter Havana Viejo, gamla staden. Där delar turister och fattiga på ytan: rivningsfärdiga hus och gropiga gator sida vid sida med fantastiska koloniala palats som byggts om till exklusiva hotell med både invändiga hissar, varmvatten, importerad öl och wifi.
Vid det här laget hade vi allihop börjat skapa oss en bild av det kubanska samhället. Paradoxerna är många: hur kan konst som vi uppfattar som subversiv visas på museet, men konstnärer som Tania Bruguera stoppas? Varför verkar föreståndaren för Ludwig foundation (som vi besökte fredagkvällen, efter en dag av seminarier om Havanna-biennalens historia och framtid) kunna prata om vad som helst och kritisera regimen hur han vill, när de kubanska kritikerna ligger så väldigt lågt? Allt verkar handla om tolerans. Det finns det som är formellt är illegalt, men som tolereras. Oklarheten skapar självcensur.
Vi förstår successivt att kongressen var nära att bli helt stoppad. Att den också i sitt innehåll varit långt mer tyglad än det som till sist blev. Vi fick se konst i alla former och på alla nivåer. På Kuba finns det också konstnärslön – som ligger över vad en vanlig arbetare tjänar.
Det mest givande på kongressen var de utflykter och gemensamma besök vi gjorde. Vi var till Konstakademin, till designparets José Pepe Menéndez och Laura Llópiz hus, till museer och till konsthallar. Ett av de mer intressanta var gruppen Los Carpinteros, som ställde ut i Fidel Castros läkares före detta bostad i den fashionabla stadsdelen Vedado. Vi träffade kollegor och konstnärer och lärde oss se världen med Karibien i centrum.
Den avslutande lördagen ägnas den karibiska konst- och kritikscenen, mycket intressanta föredrag om de olika förutsättningarna vi lever under som kritiker. AICA Karibien är byggt av sju öar och tre språk vilket gör deras gemensamma arbete svårstyrt. De har valt att skapa en plattform för publicering av kritik på hemsidan vilket skapar en gemenskap mellan kritiker som nästan aldrig kan träffas – ett AICA i mikroformat.