Stödet håller på att rustas ned i smyg

[Debattinlägg publicerat i Svenska Dagbladet den 6 september 2003]

Sverige kan berömma sig av en unik och rik flora av kulturtidskrifter. Dessa har under lång tid erbjudit en plattform för en eftertänksam debatt av ett slag som inte funnit plats i andra medier. Kulturtidskrifterna har också varit den självklara rekryteringsvägen för nya skribenter. Flertalet av de tongivande rösterna i dagens kulturdebatt har börjat sin karriär som skribent i någon av våra kulturtidskrifter.

Deras speciella ställning i svenskt kulturliv är också orsaken till att det finns ett statligt stöd till kulturtidskrifterna. På sin hemsida skriver Statens kulturråd (som på statsmakternas uppdrag fördelar tidskriftsstödet): “Tidskrifterna är viktiga för att stimulera debatten i landet. De kan ge möjlighet till fördjupning som dagstidningarna saknar.”

Det är säkert ett konstaterande som alla kan vara överens om. Men hur väl speglar de vackra orden verkligheten? Kulturrådets egen statistik visar att stödet till kulturtidskrifterna år 2001 var 3,7 miljoner kronor mindre än 1991 (fasta priser, 2001 års prisnivå) – trots att antalet tidskrifter som får stöd är fler i dag än tidigare. Samtidigt har de kostnader som utgör huvuddelen av tidskrifternas budget – tryckning och distribution – vuxit utan kontroll. Var och en kan lätt inse att redaktören för en kulturtidskrift har ett obefintligt inflytande när exempelvis Posten mer eller mindre godtyckligt förändrar portot.

Men den kanske allvarligaste konsekvensen på längre sikt är att kulturtidskrifternas stadigt försämrade ekonomi riskerar att leda till en avprofessionalisering av hela branschen. När fakturorna för tryckning och distribution betalats återstår ett krympande utrymme för arvoden till skribenter.

Allt färre tidskrifter orkar i dag med att betala arvoden på den (högst skäliga) nivå som rekommenderas av bland andra Författarförbundet och Journalistförbundet. Därmed minskar deras möjlighet att vara en attraktiv kanal för nya skribenter, som kulturlivet så innerligt väl behöver. Ingen förväntar sig att bli rik på att skriva i kulturtidskrifter, men man bör heller inte straffas ekonomiskt om man gör det.

Ibland får man uppfattningen att kritiken av det nuvarande stödsystemet enbart handlar om enskilda redaktörers sura reaktioner efter besked om nedskuret eller uteblivet stöd. I själva verket är det mycket värre, för det handlar inte bara om pengar. Det saknas helt enkelt en vision för kulturtidskriftsstödet.

Varken från Kulturrådet eller från kulturdepartementet tycks det finnas en vilja att, tillsammans med branschens aktörer, göra en ordentlig översyn av nuvarande system. Inte heller har man velat diskutera de alltmer talrika webbtidskrifternas roll och situation, vilket är en obegriplighet i ett land som är världens ledande it-nation. Kulturminister Marita Ulvskog vill gärna att de privata förlagen skall ta ett större ansvar för kulturtidskrifterna, men orkar själv inte ens hålla ärkemonopolisten Posten i skinnet.

Svenska Konstkritikersamfundet är ingen intresseorganisation för kulturtidskrifter. Men som en förening med uppgiften att främja konstkritiken i Sverige reagerar vi mot smygnedrustningen av stödet till kulturtidskrifterna. Ett minimikrav borde vara att omgående återställa stödet till ursprunglig nivå, med hänsyn taget till kostnadsutveckling och penningvärde. Det kunde i alla fall vara en god start. Men dessutom behövs en rejäl gemensam kraftsamling av tidskriftsredaktörer, kulturrådstjänstemän, politiker och förläggare för att tillsammans formulera morgondagens tidskriftsstöd. Då kanske det kan börja ljusna över tidskriftslandet igen.

Anders Olofsson
för styrelsen för
Svenska Konstkritikersamfundet