Strategies of Power

Rapport från AICA-kongressen i Zagreb och Dubrovnik 30.9 – 9.10.2001.

De kroatiska konstkritikerna hade bjudit in till kongress med ett tema som visade sig vara mera aktuellt efter den 11 september än vad de i förväg kunnat ana. Att några av de annonserade talarna inte dök upp kan ha berott på de problem och den osäkerhet som infann sig efter terrorattackerna. Den övergripande rubriken var “Strategies of Power” med de djärvt inflätade underrubrikerna “The Legacy of Modernism and the Imperative of Modernity”, “Institutional Frameworks” och “Sexuality and Power”. Modernismens skede analyserades i föreläsningarna ur olika aspekter, det nyligen avslutade 1900-talet utvärderades, med exempel från olika delar av världen, samtidigt som dagens maktrelationer som de formuleras i konsten och i konstlivet frilades och diskuterades. Leonida Kovac, ansvarig för kongresstemat, Berislav Valusek, ordförande i kroatiska AICA och Jadranka Vinterhalter med medarbetare utgjorde ett effektivt team, som såg till att kongressen i Zagreb och postkongressturen till Dubrovnik fungerade väl, inräknat besök på museer och gallerier. Mailadressen till kroatiska AICA är: msu@msu.tel.hr Det fanns goda möjligheter att under vår vistelse i Kroatien få se verk av de ledande samtida, kroatiska konstnärerna. 93 konstkritiker var registrerade, inklusive de från Kroatien, från 36 länder, ungefär en tredjedel av förra årets kongress i världsstaden London. Från Sverige deltog undertecknad och Bo Borg.

Dag Solhjell från Norge grep sig skickligt an fenomenet Odd Nerdrum ur ett sociologiskt perspektiv: “Kitsch Between Cultural Order and Disorder Odd Nerdrum – a Case Study in the Acquisition and Use of Symbolic Power”. I raden av intressanta föredrag nämner jag, för att ge en uppfattning om kongressens spännvid, Antje von Graevenitz, Holland, “The Subversion of the Subversion’s Subversion – Turns in Post-Modern Art”, Konstantin Akinsha, USA, “Afterart”, Yacouba Konate, Elfenbenskusten, “The Institutional Frameworks of Visual Arts in Africa”, och Tina Gharavi, England, “Veiled Societies/Hidden Sexualities: Investigating and Documenting Gender & Public Space in Teheran, Iran and Buffalo, NY”. Jag går inte närmare in på de olika föredragen under kongresstemat, eftersom de kommer att publiceras i en specialutgåva av den kroatiska konsttidskriften Zivot umjetnosti.

Men jag vill ändå nämna Bojana Pejic från Belgrad, bosatt i Berlin, som analyserade Sanja Ivekovics (f. 1949 i Zagreb) verk i Luxemburg “The Unmaking of the Unknown Heroine – Sanja Ivekovic: Lady Rosa of Luxembourg”. Kvinnliga allegoriska gestalter, ibland med drag av Nike, har blivit populära igen, när många nya nationalstater växt upp efter murens fall. Ivekovics skulptur för Luxemburg är en havande kvinna, något som väckte en våldsam politisk debatt. Konstnären deltog i kongressen och hade samtidigt en separatutställning “Works of Heart” på Racic Gallery, där ett foto från massakern på marknaden i Sarajevo ställs mot annonsen för det hjärtformade smycket till budgetpris runt den glamorösa kvinnans hals. Budskapet är solklart, mera hjärta i verkligheten och färre pseudohjärtan i reklamens värld, även om de glänser. Båda bilderna är hämtade från samma sida i The New York Times,den 6 februari 1994. Kongresstemat “Strategies of Power” känns adekvat i ett område, forna Jugoslavien, där vi ännu inte sett någon varaktig fred omfattande hela regionen.

“To Tell a Story”, det är inte en tillfällighet att en utställning om den samtida kroatiska konsten heter så. I stora delar av östra Europa finns i bildkonsten efter murens fall en drift att berätta, som var mycket tydlig i “After the Wall” utställningen på Moderna museet i Stockholm för två år sedan, där Bojana Pejic var huvudcurator. Vi fick vara med om vernissagen på dubbelutställningen “To Tell a Story” med samtida kroatisk konst, som öppnade parallellt på Gliptoteka HAZU och på vitala Museum of Contemporary Art i Zagreb. Dalibor Martinis (f. 1947 i Zagreb) deltog med ett av sina mest kända verk, det interaktiva “Coma”, 1997, där betraktaren kan behandla konstnären i videon med något som påminner om elchocker, som får honom att vakna upp ur sin dröm-koma. Detta ambivalenta verk om maktstrukturer ställer bland annat frågor om vem som är skyldig och om vem som har rätt att döma? Samtidigt öppnade Martinis sin utställning “From the Binary Series” på Paromlin. Det var givande att läsa Martinis och Ivekovics verk som parallella till kongresens tema “Strategies of Power”. Båda kostnärerna är pionjärer i Kroatien, när det gäller videokonst, inte minst genom sina gemensamma projekt.

Kvinnan i hopptornet i Renata Poljaks (f. 1974 i Split) video “Hopp” från 2000 i samma utställning stressar runt alltmer nervöst utan att kunna bestämma sig för om hon skall hoppa eller inte. Hon har sin fria vilja men rids samtidigt av tvångstankar i denna video på fyra minuter. Det repeterande i loopens form understryker det tvångsmässiga draget. Människan är inte längre bunden av ett system, som fanns för inte så länge sedan. Men samtidigt måste hon helt själv bestämma över färdväg och framtida prestationer.

Ines Krasics (f. 1969 i Mostar) “e-male/ e-fe-male” på Miroslav Kraljevics Gallery i Zagreb kritiserar det dominerande patriarkala konsumtionsmönstret i det nya medialandskapet och kunde ses som en ironisk kommentar till kongresstemat “Sexuality and Power”.

I Fort Revelin i Dubrovnik såg vi “Mediteranea No. 2: Art between the Coasts” med konstnärer från Italien, Kroatien och Spanien. Utställningen gav ett pliktskyldigt intryck och konstverken hade svårt att hävda sig mot inne- och uterummens storslagna arkitektur och den väldiga naturen runt omkring. Förhoppningsvis kan andra länder kring Medelhavet nästa gång göra något mera inspirerande.

På den fria tiden botaniserade jag i Zagrebs rika utbud av museer, Arkeologiska museet, Konsthantverksmuseet och Kroatiska museet för naiv konst med sin fantastiska samling av Ivan Generalics och andra naiva mästares verk. Ett besök i Ivan Mestrovics (1883 – 1962) ateljé var också ett måste. Där finns ett intressant urval av denne allsidige skulptörs verk. Han påminner med sitt behov av att utveckla den stora skulpturtraditionen – som en av de sista – om många av den tidens viktiga skulptörer, även Carl Milles. Men samtidigt är han unik. Varje uppdrag, varje figur får sin egen specifika form, sitt eget speciella uttryck och sitt egna komplicerade, ofta lätt skruvade rörelseschema.

En kväll lyssnade vi till curatorn för nästa års Documenta i Kassel, Okwui Enwezor, som talade suggestivt om “Museums/ Exhibitions and the Cultural Logic of Globalization” på Goetheinstitutet i Zagreb. Många av frågorna efteråt handlade naturligt nog om den kommande Documentan. Nada Beros, curator och kritiker i Zagreb, hade satsat all energi och lyckats fånga in den mycket uppbokade Enwezor. Arrangörerna överraskade också med att dessutom få förra chefen för Documenta, Catherine David, att ställa upp. Hon berättade om “Presentation of the Project for the Museum of Modern Art, Dubrovnik”.

Föreläsningen som ägde rum på Moderna museet i Dubrovnik följdes av ett samtal om “AICA Strategies for 21st Century”. Utgångspunkten var, vilket är läget för konstkritiken i dag? Hur kan AICAs struktur förändras för att bättre passa in i dagens situation? Går det att skapa en mindre hierarkisk, mera dynamisk form, som involverar långt flera av de cirka 4.000 medlemmarna i omkring 70 länder? Nödvändigheten för AICA att bli mera synlig i en föränderlig värld diskuterades, t.ex. utvecklandet av en debattverksamhet i olika delar av världen – som involverade konstnärer, curatorer och kritiker från många länder -, profileringen av AICAs hemsida liksom önskvärdheten i att AICA skaffar en mailinglista för att snabbare få ut aktuell information till medlemmarna och till konstvärlden. Det fanns ett stort intresse för att arbeta vidare med Art Planet; initiativet till tidskriften kommer från svenska AICA.

En av poängerna med AICAs kongresser är att de ofta äger rum på orter utanför konstlivets centrum, i länder som stressade konstkritiker inte annars skulle prioritera. På så vis hjälper AICA till att skapa en balans i bevakningen. Nästa års AICA-kongress blir i Elfenbenskusten, Abidjan med flera platser, preliminärt den 28 oktober till 3 november. Föreslagna teman är “Revolution in Art and Social Evolution”, “Art, Disparity and Exclusion” och “Art and Anthropophagy”. Kongressarrangörer de därpå följande åren blir Södra Karibien, Taiwan, Ryssland och Italien i nu nämnd ordning. AICA fortsätter att bredda sitt nätverk på olika kontinenter i allt fler länder i världen.

Det var en mäktig upplevelse av historia, stadsbyggnad och natur att vandra på den vindlande, cirka två kilometer långa stadsmuren som omsluter gamla Dubrovnik. Jag fick ett liknande intryck av intensiv närvaro av nationella stridigheter som låg nära inpå i tiden i kontrast mot ett storslaget landskap, när jag gick på muren runt Derry i Nordirland för några år sedan. Jag såg in över det märkligt homogena Dubrovnik i ljus kalksten, som står på UNESCOs världsarvlista, som hämtat sig väl efter alla jordbävningar och efter kriget. De bilfria gatorna, de gamla kyrkorna och de åldriga tegeltaken är varvade med nya tomatfärgade tegelpannor, som kommit till under restaureringsarbetet efter granatattackerna 1991 – 1992. Kontrasten var stor mellan sagostaden Dubrovnik, gamla Ragusa, vid Dalmatiens kust med en vidunderlig arkipelag utanför, med sitt högsommarväder i början av oktober och den hektiska inlandsmetropolen Zagreb med sin representativa arkitektur och med sina spårvagnar – påminnande mig om min barndoms städer – som även om nätterna slamrande rusade genom gatornas kurvor. Jag hisnade när jag såg ner mot bränningarna som med bedövande kraft bröt sig in mot de branta klipporna. Jag blickade upp mot bergen och ut över det turkosa Adriatiska havet.

Christian Chambert
ordförande

2001-11-11