I år fyller Nordiska museet 150 år. Det firas med en rad evenemang och en stor jubileumsutställning, som också är en ny basutställning. Samtidigt rustas huset upp för framtiden, tillgängligheten förbättras och nya utrymmen frigörs.
Museets styresman Sanne Houby-Nielsen och avdelningschefen Fredrik Svanberg inleder med att presentera förnyelsen av museet. Sedan följer ett samtal med Birgitta Rubin, konstkritiker och vice ordförande i Svenska konstkritikersamfundet. Avslutningsvis en frågestund.
Vi kommer att sitta i restaurangen där det finns mat och dryck.
Den första internationella AICA-kongressen att genomföras utanför webben, helt analogt och fysiskt, sedan kongressen i Berlin/Köln 2019 blev ett samarbete mellan AICA Chile och AICA Argentina.
Första delen tog plats i Valparaíso 14–16 november, den andra i Buenos Aires mellan den 17 och 19. Deltagande från den svenska sektionen var Ulrika Stahre (undertecknad) och Christian Chambert. Det internationella deltagandet var överhuvudtaget sparsamt, vilket kan ha berott på avståndet (från Europa), den ekonomiska krisen eller eventuella rädslor att resa efter pandemin.
Det övergripande temat för denna 54:e kongress var What are we talking about when we talk about art criticism in the 21st century?. Det är en fråga som kongressen inte riktigt kom att besvara, om man inte ska tänka att svaret bestod i att försöka ringa in kritikens många förutsättningar och dess variationer.
I Valparaíso genomfördes kongressen på ett och samma ställe samtliga dagar, i ett auditorium i Parque Cultural de Valparaíso – en park ganska högt upp i den branta delen av staden, inringad av dels ett före detta fängelse (nu bland annat ett museum tillägnat offren för militärdiktaturen), dels av den byggnad där vi höll till, som också inrymde en restaurang och en liten konsthall. Även utrymmen för kulturutövning finns i anslutning till denna såvitt jag kunde se välbesökta park.
Organiseringen i Valparaíso var något oklar, framför allt informationen. Det digra programmet presenterades inte i sin helhet, många av de korta föredragen, som kommit via den öppna call for papers (och som var tänkta att presenteras online) försvann utan förklaring. Översättningen från spanska till engelska fungerade inte alls (utom vid förmiddagens öppningsanföranden). Därför blir rapporten i denna del lite svepande.
Ciudad Abierta Complex, Den öppna staden, strax norr om Valparaíso besöktes (tyvärr bara av ett litet fåtal) under samma utflykt som förde oss till konstsamlaren Roberto Guzmán Lyons hem, park och privata konsthall.
Öppningen av kongressen i Valparaíso samt ett av många gatukonstverk i staden.
Kongressen skulle från början ha hållits i Santiago, men flyttades till Valparaíso i ett senare skede. Ett skäl till denna flytt kan ha varit att kongressen, med sina tillresta kritiker, är ett sätt att stödja den planerade återkomsten av en biennal i staden.
Biennalen i Valparaíso existerade mellan 1972 och 1989 och planeras att återkomma 2024. Det inledande föredraget, av konstkritikern och curatorn Justo Pastor Mellado behandlade just biennalens uppkomst, som en form av konstkritik – genom att den öppnade världen och bejakade stadens historia och plats.
Största behållningen från kongressen i Valparaíso är, kortfattat: staden i sig. Det förvånar inte att den är ett UNESCO-världsarv. Så mycket gatukonst, så många bemålade fasader. En historia av migration och kulturutbyten. En annan höjdpunkt var en kortare utflykt till det sociala och arkitektoniska projektet Ciudad Abierta Complex, den öppna staden. Corporación Cultural Amereida (en ideell organisation bildad 1998 genom en rekonstruktion av det kooperativ som bildats 1969) driver det hela och förmedlar även bostäderna för kortare projekt.
Tyvärr befann vi oss där helt utan guide och det var så gott som tomt i området. Men vi fick iallafall en titt, och vi hade dessförinnan besökt konstsamlaren Roberto Guzmán Lyon i hans hem, park och museum i Zapallar, norr om Valparaíso. Samlingen är i stort sett eklektisk – från precolombiansk konst till samtida – men miljön var värt omvägen.
Om föredragen i Valparaíso kan sammanfattas så var de i stort sett konst- och konstnärsnära. Intressanta presentationer om latinamerikanska exilkonstnärer i New York, om konstnärer som arbetar med klimatkrisen som tema, om fotografi i Peru och om den irländske konstnären Shane Cullen och hans bearbetning av The Troubles (de våldsamma konflikterna på Nordirland 1969–1998).
Årets Documenta i Kassel och den efterföljande debatten var ett ämne för två tyska kritiker, dels Bernhard Schulz som ansåg hela evenemanget vara förkastligt, dels Danièle Perrier som i någon mån försökte nyansera bilden av Ruangrupas curatoriella arbete. Dock landade hon i slutsatsen att eftermälet lär bli ”den antisemitiska Documenta”.
Den första kvällen hann vi också med ett besök på Museo Moderno i Santelmo och deras utställningar av både modernistisk och samtida konst samt en stor hbtqi-tematisk utställning – ett tema som för övrigt mötte oss även på andra platser, något som talar för både ett stort intresse och en historia av gedigen subkultur.
Programmet avslutades den sista eftermiddagen på Colección de Arte Amalia Lacroze de Fortabat.Amalia Lacroze de Fortabat var en filantrop och konstsamlare, och byggnaden rymmer både hennes imponerande konsthistoriska samling och tillfälliga utställningar.
Under denna sista eftermiddag följdes den andra delen av Generalförsamlingen av en prisutdelning: Lifetime Achievement Award delades ut till den argentinska konstkritikern Ana María Battistozzi (född 1950, med ett brett cv som visar en verksamhet både som konstkritiker i olika medier (nationellt och internationellt), som curator och som lärare.
I Buenos Aires blev temat för kongressen en smula tydligare. Första dagens koncentration på feministiska, ekonomiska och postkoloniala perspektiv var måhända på en basal nivå, men icke desto mindre gavs en gemensam ram för vidare diskussioner. Key note-föreläsaren, spanska Isabel Tejeda Martin, höll sin intressanta presentation online, om protesterna och kontroverserna kring utställningen Uninvited Guests. Episodes on Women, Ideology and the Visual Arts in Spain (1833–1931), som visades på Prado i Madrid 2020–2021. Hennes analys byggde på att urval och presentation formade ett antifeministiskt resultat, trots att utgångspunkten var att bygga en feministisk utställning.
Debatter kring utställningar är intressanta, men möjligen är det eurocentriskt att uppfatta detta föredrag samt Documenta-kommentarerna som något av kongressens höjdpunkter.
Den andra dagens höjdpunkt (enligt andra, min onlineberoende översättning fungerade tyvärr inte just under denna punkt) var en diskussion mellan paraguayanske professorn och curatorn Ticio Escobar och Fernando Farina från AICA Argentina. Diskussionen avslutade förmiddagens korta och ganska spretiga presentationer. De som gavs online var mest intressanta: Anna Tolstova från Ryssland, om kritikens plats i ett alltmer totalitärt samhälle, och Sofia M Ciel från Norge om den strukturella ojämlikheten hos kulturinstitutionerna.
Som många av oss såg, blev ojämlikhet och klasskillnader synligare under pandemin – vilka kunde arbeta hemma, vilka tvingades ut i riskfyllda arbeten? Vilka kunde koppla upp sig och delta i webbinarier, vilka kunde inte? – och Ciels anförande blev ett i en rad som kretsade kring just Covid-19 och de lösningar och förändringar som blev resultatet.
Ana María Battistozzi tilldelades Lifetime Achievement Award. Till höger ett verk av Anna Maria Maiolino, från hennes soloutställning på MALBA.
Två key note-föreläsningar hanterade tydligare själva det konstkritiska arbetet: New York-baserade Dan Cameron och argentinska Graciela Speranza, verksamma på olika platser och med vitt skilda ingångar. Där Cameron uttryckte en viss snobbism gentemot samtida konstkritik och förespråkade en sorts kritikernas gröna våg ut på landsbygden, gav litteraturprofessorn Speranza sig hän åt att teckna konstkritikens både stilistiska och strategiska problem i 5 open questions on contemporay art critic. En sorts lägesbeskriving som gick över till att beskriva en ideal kritik. Hon resonerade om sådant som vem vi skriver för, att vi tappat rollen som förmedlare för länge sen (den togs över av både pedagoger och curatorer, och det senaste decenniet av användare på sociala medier – e-mojikritik).
Stilen är vårt material – det konstkritiska arbetet är en sorts genomskrivande praktik. Det handlar inte, menade hon, om att skriva om utan genom verket och hävdade att lite av konstens mystik måste få vara kvar. Med konsthistorikern Michael Fried talade hon också om en ”motivated description”, att det är i den nära beskrivningen kritiken föds.
Speranzas föredrag var entusiasmerande. Trots att mycket hon sa var sådant många av oss redan funderat på gav hennes vältaliga engagemang mycket energi och, ja, arbetslust. Föredraget var en fin avslutning på en postpandemisk kongress som spretade åt alla håll, och mest av allt uttryckte en förvånad glädje över att kunna ses igen.
Ulrika Stahre, kassör i Svenska Konstkritikersamfundet, reste till kongressen med stöd av Publicistklubben
