Den 47:e AICA-kongressen, Seoul och Suwon (8-16 oktober)

kongress2014

Uppdaterat: klicka här och se kongressen sammanfattad i filmform.

AICA-kongresser tycks utmärkas av två saker: arrangörerna planerar in alldeles för mycket på kort tid, deltagarna kommer i hög grad från Europa och USA. Västdominansen är stor redan om man tittar på vilka nationella sektioner som finns, men den förstärks av att resurserna inte är jämt fördelade. Årets kongress i Sydkorea utgjorde ändå ett balanserande motdrag. Fler delegater från Asien än vanligt alltså på denna första kongress på asiatisk mark sedan 2004 då kongressen arrangerades i Taipei.

Det övergripande temat för årets kongress var Art Criticism in a Labyrinth, ett tema som i all sin vaghet spjälkades ner i tre underteman, på papperet relativt konkreta: Art criticism in a divided society, Critical Writings in the Era of Social Networking, Discourses on Contemporary Asian Art.

Innan det var kongressdags inleddes det hela med en kortare förkongress där vi allra först hade bjudits in att närvara på invigningen av festivalen i Suwon. Staden ligger en timmes bilfärd söder om Seoul och kan ståta med ett av UNESCO:s världsarv, den gamla fortifikationsstaden Hwaseong. En halvmil lång mur ringar in den äldre staden (fortet byggdes färdigt i slutet av 1700-talet).

Invigningen innehöll allt från traditionella musik- och dräktuppvisningar, en samtida modevisning, klassisk opera, och ett avslutande pojkband. Jetlaggade och frusna delegater från större delen av världen var vi inte den mest entusiastiska delen av publiken, men arrangemanget var ändå spännande nog.

En dags förkongress lades sedan i Suwon, med introducerande föreläsningar om den koreanska konsten. Huvudspåret var den inriktning som kallas Dansaekhwa, bokstavligen översatt samma sak som monokromt måleri. Riktningen uppstod på 1970-talet och kan tolkas som en krisreaktion efter japansk ockupation, koreakrig, en grannfejd utan slut och ett kontrollsamhälles uppkomst. Men parallellt med den monokroma trenden (som vi också senare under resan fick se exempel på i en stor utställning på Kukje Gallery curerad av kongressgeneralen, Yoon Jin Sup) fanns också en figurativ, politiskt tydligare strömning, artikulerad i Minjung Misul, folkets konst. Rörelsen uppstod i efterdyningarna av uppror och repression på 1980-talet.

Kongressens första dag anknöt både till den koreanska situationen och till förra årets kongress, som organiserades i Slovakien och till stor del handlade om splittringen, om öst och väst. I Seoul var temat alltså Art criticism in a divided society vilket rymde såväl en diskussion om konsten på Maidan i Ukraina, situationen i Polen i början av 1900-talet och en analys av den offentliga konsten i Litauen.

Så trots att vi befann oss mitt på den delade koreanska halvön, dominerades dagen av Europa. På det stora hela närmade sig kongressen aldrig situationen med Nord- och Sydkorea.

Sent på eftermiddagen var det dags för AICA Awards, som i år i samklang med kongressen delades ut till koreanska kritiker. ”The Incentive Prize” gick till den koreanska kvinnliga kritikern Lee Sun Young. Prisutdelare var Sophie Allgårdh och Andrzej Szczerski (Polen) och deras motivering lyder i sammanfattning: ”We appreciate Lee Sun Young’s independant voice and long commitment to the writing about contemporary art. Since the 90s she has closely followed and with great skills responded to the development and the diversity of the dynamic Korean art scene after the political changes. She has not only envigorated art criticism and the art scene in Korea through her writing but also helped to open it up towards an international public.”

Det stora priset gick postumt till den koreanske kritikern Lee Yil, motiverat som följer:

”Throughout his life he was an important figure for the intellectual and cultural life in Korea. He was recognized both on the national and international scene, especially in France where he spent an important part of his life during the 50s. His style of writing does not only show deep knowledge of the field but is also of great literary value. Lee Yil was very active until the very end of his life. He passed away in 1997.”

Prisutdelningen följdes av en kortare galleritur till den utställning som Yoon Jin Sup curerat. Det monokroma koreanska måleriet visades i tre olika byggnader, intressanta i sig, och bredden i uttrycket var överväldigande.

Den andra kongressdagens tema, den digitala utvecklingen och skrivande i relation till socialt nätverkande, var lika spretig och inspirerande som första dagen. Inledande key note-speakern Lev Manovich levererade en föreläsning om hur digitaliseringen av museernas samlingar, liksom hela den enorma bildfloden som ligger online, borde förändra sökmetoderna eftersom de traditionellt inte låter forskaren eller kritikern finna det oväntade eller hitta en position varifrån det blir möjligt att scanna av bilder på samma sätt som man betraktar till ett bildflöde i form av till exempel en vägkorsning.

Övriga papers denna andra dag behandlade förhållandevis allmänna ämnen i den digitala transformationens tid: möjligheter och tidningskris, förytligande och den långa textens nya möjligheter. Även nätets ofrihet, kontrollen och de ökande svårigheterna att verkligen söka fritt berördes.

Sedan pausade kongressen för en halv dags Administrative Council samt besök på SeMA Biennale Mediacity Seoul. Administrative Council består av AICA:s ledande funktionärer, alla nationella sektioners ordföranden, vice-presidenter, ordföranden för de olika kommittéerna och internationella medlemmar. Vi var cirka ett trettiotal som slöt upp för mötet (trots att Seoul lockade med vackert sensommarväder och kultur) och det mesta kom att handla om situationen på kontoret i Paris och möjliga lösningar. Förra årets konflikter på kontoret med följande avskedande av sekreteraren på kansliet, i sin tur följt av en arbetsrättslig tvist har kostat AICA inte bara en stor summa pengar utan också dålig stämning i organisationen.

Årets Generalförsamling (årsmöte), som hölls ett par dagar efter Administrative Council, innebar också val av president samt generalsekreterare, och Marek Bartelik (USA) blev omvald med tydlig majoritet av rösterna, mot endast en motkandidat, den koreanske Yoon Jin Sup.

Valresultatet är en indikation på att medlemmarna i AICA är nöjda och att situationen på kontoret inte orsakat så stort missnöje, men samtidigt är det viktigt att vara medveten om att valdeltagandet i detta val knappast kommer över tio procent. Flera nationella sektioner lämnade inte en enda förtidsröst. Valet till generalsekreterare stod mellan tre personer, sittande Brane Kovic (Slovenien) samt Liam Kelly (Irland) och Marjorie Allthorpe Guyton (Storbritannien). Marjorie Allthorpe Guyton valdes till ny generalsekreterare.

Kongressen föregicks inte bara av en prekongress med föreläsningar om koreansk konst, utan också av kommittéarbeten, där den svenska delegationen hade ett högt deltagande. Christian Chambert deltog i flera kommitteér, bland annat som ordförande i webb-kommittén. Chambert har också arbetat med förändringar av stadgarna. Sophie Allgårdh deltog i kongresskommittén samt med arbetet AICA Awards. Jag (Ulrika Stahre) har valts in i kommittén för yttrandefrihet, plus att jag hjälpte till med rösträkning.

Sista dagens kongress blev den spretigaste. På papperet skulle det handla om samtida asiatisk konst, men i praktiken blev det mer en sort uppsamling av alla papers som inte fått plats.

En uppseendeväckande föreläsning höll Chwijeong Kim, där hon talade om begreppet ”koreanity” som ett ideal. Något som åtminstone för skandinaver påminde om 1800-talets göticism, ett nationalistiskt färgat försök att ringa in konstkritiken och konsten.

Kongressen avslutades, efter generalförsamlingen, med två dagars resande till två olika biennaler i södra Korea: först Busan, sedan Gwangju.

En något uttröttad men ändå högintresserad skara tog sig igenom utställningarna, hittade ännu mer att se, letade presenter och souvenirer för nu var det snart hemresedags.

Årets upplaga av biennalen i Busan är en relativt västerländsk historia, åtminstone det jag lyckades se. Tematiskt tydligt strukturerad, men, som någon påpekade, nästan illustrativ i sin vilja att visa de olika temana. Därför var Gwangju en befrielse: temat är Burning Down The House och känslan sätts av en enorm muralmålning av Jeremy Deller, föreställande en bläckfisk. Sedan följer elden, upproret, passionen, förstörelsen och ångesten.

Vi hittar bakom alltsammans ännu ett museum, där den koreanska samtidskonsten samsas med Käthe Kollwitz och andra västerländska ikoner. Det är dags att lämna Korea.