Transition: Changing Society and Art

1998 års internationella AICA-kongress arrangerades av den japanska sektionen av AICA. Temat för kongressen var “Transition: Changing Society and Art”. Nedan rapporterar Svenska Konstkritikersamfundets president från kongressen.

AICA-kongressen i Tokyo och Kyoto 1998.

När jag nyanländ till Tokyo skulle gå in i mitt hotellrum, pekade bäraren artigt på skylten för nödutgång. Japanerna lever ständigt med hotet om jordbävningar hängande över sig, något som måste påverka tidsuppfattningen och känslan för nuet. Nyligen har också den framgångsrika ekonomin hamnat i gungning. Tokyo utsattes för en förödande jordbävning 1923 och under andra världskriget bombade amerikanerna staden. Den världsstad som sedan byggts upp utvecklar sig oändligt, labyrintiskt åt olika håll, med olika centra och periferier.

Tokyo är modernt med djärvt nyskapande modebutiker som Issey Miyakes, frenetiskt högteknologiskt med störtskyltning av billiga mobiltelefoner som lösgodis på gatorna och i varuhusentréerna och med en skog av blinkande reklamskyltar klättrande vertikalt längs höghusens fasader och inte minst högt uppe på taken. Till vilka gudar vill man sälja sina varor? Detta är Metropolis, den moderna staden, med hektisk verksamhet dygnet runt.

Kyoto är kontrasten med sina tempel, slott, tehus och traditioner, Kinkaku-ji, den gyllene paviljongens tempel, Ryoan-ji templet med sin berömda stenträdgård och Nijo-jo slottet. Besöket i I.M. Peis Miho Museum, färdigt för ett år sedan, på ett berg omgivet av skog några mils bussfärd från Kyoto finansierad av en buddistisk grupp gav också en känsla av upphöjd andlighet och kontemplation.

Precis som Tokyo är en motpol till Kyoto, så inneslöts denna spännvidd i det japanska samhället även i kongressens tema “Transition: Changing Society and Art”. Rubriken syftar också på den diskussion om stora förändringar i samhället som är på gång inför millenieskiftet.

Det är andra gången under sin 50-åriga historia som AICA arrangerar en kongress i ett asiatiskt land, första gången var i Macao 1995. Om AICA skall åtnjuta trovärdighet i den globala byn och inför Unesco bör organisationen aktivt verka för att synas i alla världsdelar.

Generalsekreteraren Fumio Nanjo och hans effektiva stab genomförde en välorganiserad kongress med punktlighet och vänlighet som dygder. Däremot var det som vanligt problematiskt med mängder av upplästa föredrag men med alltför lite tid för diskussion.

Underrubrikerna till kongresstemat var “Memories and Visions: From Tradition to a New Identity”, “Monuments and Icons: New Dimensions of Public Art” och “Into the Internet: New Technologies and the De-Materialisation of Art”. 112 delegater från olika länder var anmälda och därtill ett stort antal japanska kritiker och konstnärer. Från Sverige deltog förutom undertecknad, Milou Allerholm och John Peter Nilsson.

Japan är ett modernt, högteknologiskt samhälle. Men detta är problematiskt för icke västliga länder, eftersom moderniteten är så nära förknippad med det västliga. Bl.a. tog M.A. Greenstein från Californien upp problematiken öst – väst i sitt föredrag “Down Memory Lane: The Bollywood -Hollywood Connection”, om Atul Dodiya från Bombay och L.A. konstnären Tom Knechtel. En intressant föreläsning som väckte en livlig diskussion var Antje von Grævenitz “Time for a New Existentialism, Anthropological Viewpoints in the Static and Electronical Works of Art”. Finns det en ny existentialism i verk av t.ex. Bruce Nauman, Cindy Sherman, Mike Kelly och Robert Gober? Mette Sandbye talade om historia, identitet, minne och tradition, om samtida fotografers längtan efter “the real life” med utgångspunkt i verk av Shimon Attie (USA), Larry Sultan (USA), Igor Savchenko (Belarus), Pia Arke (Danmark/ Grönland) och Tal R. (Danmark). Ann Lumbye Sorensen föreläste om det gamla och om det nya, om avantgarde kontra reaktion med utgångspunkt i Christian Lemmerz verk, “Redifinitions – From Old Myths Towards New Mythologies”.

Tadashi Kawamata berättade suggestivt om sina verk och visade en film som presenterade ett av dem. Fumio Nanjo redogjorde för aktuella projekt med konst i offentlig miljö. Dessa konstnärliga satsningar är speciellt viktiga, eftersom det i Japan inte finns så många museer med permanenta utställningar av samtida konst.

Det var en njutning att höra Christine Buci-Glucksmanns föreläsning “L´Art A L’Epoque Du Virtuel”. Buci-Glucksmann, en av huvudtalarna, är författare bl.a. till den fascinerande “L’œil cartographique de l’art”, 1996. Hon gjorde sig till tolk för en ny era med en ström av bilder och en post-Duchamps logik där sammanhangen flyter. Hon talade om konsten i en virtuell tidsålder, bl. a. med hänvisning till Paul Virilio, där kulturen lämnar de reproducerade objekten och blir en “culture des flux”, där förhållandena radikalt förändras mellan det lokala och det globala, mellan det stabila och det instabila, mellan det verkliga och det simulerade och mellan det humana och det post-humana. Spiral Building i Tokyo med sin djärvt utopiska arkitektur var rätt plats för detta mycket franska retoriska utspel om konsten och 2.000-talets teknologi.

Den japanska konsten kan med fördel ses på mindre museer som Hara Museum of Contemporary Art i en berömd byggnad ritad av Jin Watanabe 1938. Den stora utställningen med seriekonst (manga) på Museum of Contemporary Art i Tokyo öppnade turligt nog när vi var där. Mediet har en central plats i japanens bildmedvetande. I butikerna står han eller hon och läser serier. Det finns en rad gallerier och mindre konsthallar utspridda över staden med omfattande internationella kontakter som Röntgen Kunstraum, Koyanagi Gallery och Watarium.

Christian Chambert,

Ordförande.