Temat för AICAs kongress i Nordirland var givet ”Art and Centres of Conflict – Outer and Inner Realities”. De tre underrubrikerna var valda med tanke på den specifika situationen men också med hänsyn till aktuella teoretiska diskussioner inom samtidskonsten, Art & Melancholia”, ”The City as a Locus for Conflict” och ”Art as Itinerary”. Svenska Konstkritikersamfundets ordförande Christian Chambert rapporterar.
AICA-kongressen i Dublin 1997.
Lugn rådde på Nordirland, fredsförhandlingarna var på väg att komma igång. Men i Belfast och Derry fanns minnena kvar av den våldsamma tiden i form av bastanta kravallmurar och bemannade vakttorn. I gamla kvarter såg jag nya hus som ersatt bombade. Jag vandrade längs Derrys mer än en och halv kilometer långa stadsmur som omsluter den gamla staden. På avstånd avtecknade sig det böljande landskapet. Men jag såg också därifrån den plats där den blodiga söndagen utspelade sig 1972 och väggmålningarna som påminde om händelserna. Den nordirländska konsten på gallerier och museer berörde också konflikten på olika sätt. Rita Duffys målningar och teckningar i stort format med vakttorn och stängsel på utställningen Banquet på Ormeau Baths Gallery i Belfast handlar om konstnärens identitet som katolik och kvinna född i Belfast. Det nybyggda, eleganta Belfast Waterfront Hall såg ganska tomt ut, när AICA-kongressen gästade byggnaden. Staden har inte varit drömplatsen för stora internationella kulturmanifestationer. Men det finns i dag ett starkt sug efter kontakter med andra länder efter alla år av skräck och relativ isolering.
Temat för AICAs kongress i Nordirland var givet ”Art and Centres of Conflict – Outer and Inner Realities”. De tre underrubrikerna var valda med tanke på den specifika situationen men också med hänsyn till aktuella teoretiska diskussioner inom samtidskonsten, ”Art & Melancholia”, ”The City as a Locus for Conflict” och ”Art as Itinerary”. Förste föreläsare var John Peter Nilsson som iklädd en svart T-shirt med texten I Love Melancholy gjorde en spännande färd genom melankolins historia, ”From Irony to Melancholy and Back Again” och landade ungefär vid Esko Männikkö. Vi fick också ett ljudinslag signerat Pet Shop Boys.
Antje von Grævenitz föredrag ”The Death of the Artist as a Performance” handlade om konstens yttersta gräns. Kasimir Malevich arrangerade sin bortgång som en suprematistisk performance och målade t.o.m. sin egen kista. En rad yngre konstnärer har förberett sin död eller sin nära död. Olika förhållningssätt diskuterades. Författaren Marina Warner gjorde en litterärt väl gestaltad vandring genom mytologin och samtidskonsten på temat ”Here Comes the Bogeyman!: Horror, Laughter and the Late Grotesque”. Mart Kalm och Krista Kodres ställde bland annat den nyttiga frågan, hur skall vi förhålla oss om de hedervärda monumenten är gjorda av klåpare medan de klandervärda är gjorda av goda konstnärer. I ”How to Survive Without Monuments or With Wrong Monuments?” gav de många exempel från Estlands historia under 1900-talet. Särskilt intressant var det att höra om estoniamonumentet i Tallinn.
Det var också roligt att lyssna när stjärnor som Hans Ulrich Obrist i ”Cities on the Move” och Hans Haacke lade ut texten eller när Thomas McEvilley i ”Art as Itinerary: The Path is the Goal?” gjorde en elegant summering av kongressens tematik. Jag är skeptisk till monografiska miniföredrag vid AICAs kongresser, där olika personer rabblar upp vilka konstnärer som är bäst i de egna länderna. Som ett positivt undantag vill jag nämna Hilary Pyles ”Jack B. Yeats and the Troubled City”. Yeats kom till Dublin 1917, året efter Easter Rising, ett dilletantiskt försök att få till stånd en irländsk stat. På grund av engelsmännens odiplomatiska hantering blev det ett startskott till det som senare skulle bli republiken Irland. Yeats var själv en hängiven försvarsadvokat för en självständig nation. Det gladde mig att återse Jack B. Yeats målningar, Irlands X:et, vid olika tillfällen under resan. Han lyckades fånga tidens sociala skeenden och drömmar.
Besöket på Ulster American Folk Park at Omagh kändes inte som ett nödvändigt inslag i programmet för en konstkritikerkongress. John Reillys presentation av sitt filmarbete kring Samuel Beckett hade inte heller med temat att göra. Det räcker inte att författaren är en av öns stora intellektuella. Kongressprogrammet skulle ha kunnat komprimerats i tiden. Flera konstkritiker skulle i så fall haft tid och råd att delta.
Postkongressturen gick till Dublin, där flera stora satsningar på nya institutioner gjorts under de senaste åren. Irish Museum of Modern Art startade 1991 och New National Museum at Collins Baracks öppnade nyligen. Därtill kommer det centralt belägna kulturområdet Temple Bar med barer, gallerier, konstnärsateljéer, konstinstitutioner och butiker, som gav ett vitalt intryck.
Christian Chambert,
Ordförande