AICA:s 57:e internationella kongress hölls i Johannesburg, Sydafrika, 27-31/10 2025
Deltagare från AICA Sweden: Birgitta Rubin, vice ordförande och rapportskribent, medlemmarna Dan Jönsson och Ulrika Stahre (även ledamot i AICA:s Censorship and freedom of expression committee ) och Christian Chambert, International Honorary Member i internationella AICA.
Årets internationella AICA-kongress gick av stapeln på University of Johannesburg, i FADA:s lokaler (fakulteten för konst, design och arkitektur). Sedan AICA:s grundande 1950 var detta bara andra gången som ett afrikanskt land var värd för kongressen, mer än 50 år efter första gången i Zaire 1973 och nu i samband med 30-årsjubiléet av apartheidregimens fall.
Det borde ha borgat för ett stort intresse, då klimatet också är behagligt i oktober-november. Men Sydafrika har ingen egen sektion i AICA och som helhet var uppslutningen denna gång betydligt sämre än exempelvis häromåret i polska Krakow.
Främst berodde nog det begränsade antalet deltagare på att resan blev så lång och dyr för medlemmarna, de flesta bosatta i Europa och på den amerikanska kontinenten. Dessutom har Sydafrika rykte om sig att vara ett farligt land med hög brottslighet, i synnerhet i Johannesburg. Antalet våldtäkter i landet är högst i hela världen och enligt färsk statistik mördas i snitt 15 kvinnor om dagen.
Mot bakgrund av detta enorma samhällsproblem var samarbetet med UNESCO i seminarierna ”Arts and women in Africa” under två av kongressens dagar både begripligt och angeläget. Kongressens tema ”Re-imagining the Global South: Art, Gender and Identity” gav också i stort en inriktning på kvinnors arbete för rättvisande representation och kamp mot patriarkala normer, våld och förtryck.
Ett inledande föredrag av Fadzai Veronica Muchemwa från Zimbawe behandlade afrikanska kvinnors misrepresentation på museer och utställningar – dock med brasklappen att Afrika består av 56 länder med 3000 etniska grupper, med betydande inbördes skillnader. Konst av kenyanska Wangechi Mutu och Kudzanai-Violet Hwami uppväxt i Zimbabwe/Sydafrika visade hur kolonial och misogyn historia kan adresseras, det som tystats ner och osynliggjorts.
Kvinnliga konstnärer, curatorer och konstvetare i Afrika arbetar i dag hårt för nya ramar och perspektiv, med hjälp av feministisk och dekolonial metodik.
Många har djupdykt i de forna kolonialmakternas arkiv med etnografiska foton, där kvinnor exotiserades och objektifierades (för oss nordbor känt genom Frida Orupabos arbete). Den manliga blicken har sedan fortsatt att råda i nationalistiska nationsbyggen, där manligt hjältemod betonats medan kvinnligt deltagande länge förminskats eller utraderats.
”What are we still refusing to see?” är en återkommande fråga, liksom hur de historiska såren kan helas. Shonisani Netshia, Black women arts educator från Soweto, visade en symbolisk bild där hon förevigat en banan vars skal någon omsorgsfullt lagat med små stygn.
Thelma Mort, konstnär och föreläsare på University of South Africa i Pretoria, ägnade sin föreläsning åt hur våldtäktskulturen förhoppningsvis kan hämmas genom synliggörandet i samtidskonsten. Samtidigt är det ett deprimerande faktum att maktmän som den tidigare presidenten Jacob Zuma undkommit straff.
På kongressen handlade flera programpunkter om hur kvinnliga konstnärer och formgivare i Afrika numera samarbetar genom social aktivism och i kollektiv. Såväl stat som fäder och äkta män kan fortfarande begränsa möjligheter till utbildning, att skapa fritt, ställa ut och försörja sig på konstnärligt arbete.
Konstnären och curatorn Georgina Maxim från Zimbabwe höll ett inspirerande föredrag om sitt arbete med ett konstnärsdrivet residensprogram i Harare, Village Unhu, där unga kvinnor kan bo, arbeta och ställa ut. I sin egen konst återanvänder hon textilier och i ett efterföljande panelsamtal var det flera i publiken som vittnade om hur väl de känner igen de vita, virkade dukar som många kvinnor i Zimbabwe försörjt sig på. Ett tidskrävande handarbete, uppenbarligen med global spridning, som nuförtiden ligger i drivor på europeiska loppisar.
Flera talare beskrev ingående sitt konstnärliga arbete, som nog för de flesta europeer och amerikaner påminde starkt om hur 70-talets feminister arbetade i västvärlden. Samtidigt kändes det hoppfullt att utvecklingen går starkt framåt. Sydafrika har nu ett flertal internationellt uppmärksammade konstnärer som är kvinnor, däribland Mary Sibande som kongressarrangörerna en kväll ordnade ett uppskattat ateljébesök till.
Att Sydafrika har en livlig HBTQI-scen med kända namn som Zanele Muholi, bosatt i Johannesburg, berördes dock inte. Synnerligen glädjande var däremot berättelsen om Javett art center, med en konstsamling uppbyggd av den vita sydafrikanen Michael Javett. 2017 fick den kvinnliga konstnären Bongi Dhlomo fria händer att köpa in verk av andra svarta konstnärer – ett unikt initiativ för en mer rättvisande bild av den sydafrikanska 1900-talskonsten.
Det som saknades på kongressen var föreläsningar om det sydafrikanska konstlivet i stort, vi fick bara glimtvis insyn i just representationsfrågor och utmaningar som bristande museianslag, konststölder och de djupa såren efter den brutala apartheidregimen. Tyvärr var det också fler av oss deltagare som hade problem med att höra och förstå talarna. Detta trots att alla pratade engelska – dock de flesta med svårbegriplig brytning eller dialekt. Andra närmast viskade alternativt läste innantill i rekordfart.
Bättre tekniska lösningar hade relativt enkelt kunnat lösa problemen, om inte annat så genom att talarna delar sina presentationer på AICA:s hemsida. En länk till kortfattade abstracts delades visserligen före kongressen, men flera talare dök aldrig upp, medan andra tillkom.
AICA:s medlemmar är till övervägande del akademiker, curatorer eller museianställda och bara en mindre del är verksamma som konstkritiker. Denna gång handlade beklagligt nog inte ett enda föredrag om konstkritik, ett minst sagt angeläget ämne för professionen när konstkritiken som nu är hotad eller redan obefintlig på många ställen.
Kongressen i Johannesburg avslutades med en utflyktsdag. Det blev ett minnesvärt besök på Wits art museum i Johannesburg (med bland annat en unik samling artist’s books) och även på nämnda Javett art center i Pretoria. Besöket på den kända skulpturparken Nirox utanför Johannesburg blev dock alldeles för kort – särskilt trist då flera svenskar deltar i den hyperaktuella utställningen ”Soil & Water”; Maria Lantz med fotobaserade pusselbilder, Lundahl & Seitl med ett videoverk i serien ”River biographies” och Jonatan Habib Engqvist med en text.
De flesta kongressdeltagarna reste på egen hand till Kapstaden, omgivet av ett majestätiskt bergslandskap, rikt djurliv och frodigt vindistrikt, jämte fina restauranger och museer i staden. Där erbjöds starka upplevelser, främst på Zietz MOCCA, som 2017 öppnade i en mäktig, ombyggd silo nära Kapstadens waterfront. Museets bas är tysken Jochen Zeitz konstsamling, varur flera verk av queera konstnärer som nämnda Zanele Muholi visas denna säsong.
Andra utställningar på museet borrar i trauman från apartheidåren, däribland erfarenheter av tvångsarbete och påtvingade förflyttningar inom landet, vilket bland annat Gerard Sekoto skildrat.
Den vita advokaten och människorättsaktivisten Albie Sachs, som hade en avgörande roll för Sydafrikas progressiva konstitution postapartheid, har i år fyllt 90 år. Hans engagemang i flera konstsamlingar framgår också av hyllningsutställningen ”Spring is rebellious”, som initierades av Koyo Kouoh.
Hon var chefsintendent på Zeitz MOCCA och skapare även av utställningen ”When we see us”, med figurativt måleri av svarta konstnärer från det senaste seklet. Liljevalchs i Stockholm visar just nu denna hyllade vandringsutställning, som ledde till att Koyo Kouoh blev utsedd till konstnärlig ledare för Venedigbiennalen 2026.
Men sorgligt nog avled hon i våras och på AICA:s kongress hedrades Koyo Kouch postumt med årets Award for distinguished critic.
Nästa års kongress hålls i Frankrike, i Rennes.
Text & foton Birgitta Rubin
