Konstskribenten Annika Nordin, tillika den mångåriga sammankallade kraften i Svenska konstkritikersamfundets valberedning, har avlidit 76 år gammal.
Annika Nordin fotograferad 8 mars 2019 av Rebecka Tarschys
Annika Nordin blev journalist efter studier i statskunskap och psykologutbildning på 1980-talet, och verkade som frilansskribent med inriktning på konst och psykologi i Månadsjournalen, Psykologtidningen, Kyrkans tidning, DN och Konsten.net.
Hon växte upp i den jämtländska byn Bispfors och blev redan på 1970-talet en skrivande människa, formad av den feministiska rörelsens nya tankar och tidigt aktiv i Grupp 8. Hon var förankrad i en postfreudiansk teoribildning, objektrelationsteorin, men den psykologiska blicken på konsten blev aldrig för närgången. Hon kunde skriva om hur konstnärens liv och verk var sammanvävt utan att förlora respekten för hens integritet. Hennes styrka som skribent låg i att hon kunde öppna den icke konstbevandrade betraktarens blick och synliggöra verkens djupare skikt.
Många nyskapande kvinnliga konstnärer har porträtterats av Annika Nordin, däribland Lena Cronqvist, Louise Bourgeois, Frida Kahlo, Helene Schjerfbeck. Den senare lyfte hon inkännande fram i DN sommaren 2021, när Thielska galleriet visade det finländska bankirparet Gyllenbergs samling ”konst som personlig, existentiell tröst”.
Annika Nordin var en sträng kritiker av egna texter, varje ord vägdes och ingen detalj undgick källkritik. Skärpan kunde hon också ägna andras texter – den som bad om hjälp kunde räkna med en krävande genomgång med betryggande resultat. Samma gällde hennes självklara inställning till föreningslivets ansvar och möjligheter. Hon var länge engagerad i Svenska Konstkritikersamfundet och under många år sammankallande i valberedningen. Ett uppdrag hon tog på största allvar och med sin övertygelse om föreningens betydelse lyckades hon engagera en rad krafter med olika kompetenser till styrelseposter.
Annika Nordin lämnade livet den 3 februari utan att vännerna var medvetna om hennes långt framskridna sjukdom. Så sent som 7 januari infördes hennes ”Konstkommentar” på konsten.net om hur särlingen Åke Göranssons kraftfulla färger skapade hans konsts starka former, apropå den pågående utställningen ”Den underbara färgen – om Göteborgskoloristerna i nytt ljus” på Göteborgs konstmuseum. Bland Göranssons teckningar från tiden på Lillhagens sjukhus, intagen där för tuberkulos och schizofreni, hittar hon ”vad som troligen är hans sista drabbande självporträtt. En kritteckning i brunt med kaffefläckar”.
Annika Nordin vek aldrig från det svåra. Alltid trogen särlingen, offer för förintelsen, de utsatta.
För vännerna och föreningskollegorna Birgitta Rubin och Rebecka Tarschys, med bistånd av Hanna Olsson
Invigningen av kongressen i Krakow, AICA Polens ordförande Arkadiusz Póltorak t h . Foto Marc Michael Moser
Deltagare från AICA Sverige: Birgitta Rubin, vice ordförande och rapportförfattare, Ulrika Stahre, kassör, och Christian Chambert, hedersmedlem i internationella AICA.
Årets AICA kongress, med titeln”Contested infrastructures. Art criticism and the institutionalisation of art”, arrangerades i Krakow. Det är landets näst största stad, vars välbevarade gamla stadskärna är världsarv. Här ligger den polske och under några år även svenske kungen Sigismund begravd i domkyrkan intill slottet Wawel.
Sigismund, detalj i historiemålning av Jan Matejko på Nationalmuseet i Krakow. Foto Birgitta Rubin
Krakow har ett uråldrigt universitet grundat 1364 och ett rikt kulturutbud, med konstskatter som Leonardo da Vincis ”Damen med hermelinen”. När kommunisterna kom till makten efter andra världskriget anlades landets största stålverk i den nybyggda förorten Nowa Huta, känd idag för sin intakta stalinistiska arkitektur.
Det var tredje gången gillt som AICA Polen var värd för en internationell kongress, efter 1975 och 1999. Deltagare från 20 länder närvarade denna gång men av naturliga skäl var en majoritet av talarna polacker och beskrev situationen i Polen; både under kommunisttiden och de senaste åtta åren med nationalkonservativa Lag och Rättvisa, men även åren däremellan då det byggdes många nya konstinstitutioner i landet.
Flera av måndagens öppningsprogram cirklade kring konstnären Tadeusz Kantor (1915–1990), Krakows mest kända konst- och teaterprofil med avantgardistiska performancer som ”Den döda klassen” (1975).
Föredrag på Cricoteca med bild från Tadeusz Kantors performance ”Den döda klassen”. Foto Birgitta Rubin
Den blev inledningen till Kantors stora internationella framgångar och framfördes också på AICA-kongressen samma år. Konstakademien i Krakow guidade genom en mindre utställning med verk av Kantor, vi fick se hans bevarade ateljé i gamla stan och nya Cricoteca från 2014, ett modernt arkiv- och dokumentationscenter tillägnat Kantor. Här finns även en basutställning med scenografier från hans mest kända föreställningar och en tillfällig utställning med intressanta verk av Kantors andra fru och samarbetspartner Maria Stangret.
Tisdagens program anslöt till kongressens tema om hur efterkrigstidens socialliberala ideal på kulturområdet på senare år har utmanats av ultrakonservativa och populistiska strömningar. Fokus låg främst på länder i Östeuropa, som Polen och Ungern, där politiker strypt yttrandefriheten och använt konsten som ett verktyg – motsatsen till principen armlängds avstånd (numera lagstadgad i Sverige).
Ett föredrag handlade om kontroverserna kring den böhmiska konstinstitutionen GASK i Kutna Hora i Tjeckien. Där försökte ledningen bygga dialoger med en basutställning som innehöll verk av såväl nyskapande modernister och dogmatiska socialrealister, som konst från tiden efter järnridåns fall 1999. Men mest stormade det kring en chef som pressats till att överlämna en värdefull Kandinskymålning till en ej namngiven ryss.
Vaida Stepanovaite från Litauen beskrev i sitt föredrag en situation där landets post-sovjetiska konstnärsorganisation satsat hårt på att frigöra sig från Sovjettidens byråkrati och men upptäckt att gamla maktstrukturer ändå levt kvar.
Flera talare under kongressen framhöll vikten av fristående institutioner och arkiv, liksom aktivism och självorganisering av konstnärer i gränsöverskridande nätverk. Projekt utanför museernas ”monolitiska strukturer” och institutionell kritik, med rötter i 70-talet, var också ämnet för flera föredrag. En talare beskrev dessutom hur svårt det blivit för östeuropeiska institutioner att konkurrera med rika museer i väst, när dessa väl fått upp ögonen för länge förbisedda namn som exempelvis Magdalena Abakanowicz, Julius Koller eller Maria Bartuszova.
Verk av Magdalena Abakanowicz på Nationalmuseet i Krakow. Foto Birgitta Rubin
Tisdagskvällen avslutades på Krakows fotomuseum, MuFo, som öppnade 2021 och nu kunde stoltsera med en fin samling foton av Edward Steichen, främst porträtt av storheter som Greta Garbo.
Här blev det också prisutdelning av AICA:s Young critic award, som gick till den afroamerikanska konstskribenten och curatorn Chenoa Baker. Award for distinguished critic blev tragiskt nog ett postumt pris till polskan Aneta Szylak, ett viktigt namn i Polens konstliv och vars sista bedrift var att bygga upp Nomus i Gdansk, Polens färskaste samtidskonstmuseum. Men bara några månader efter öppningen i oktober 2022 blev hon avskedad och avled förra månaden.
Prisutdelningen på MuFo. Henry Meyric Hughes och Jean Bundy. Foto Ulrika Stahre
Kongressen bjöd på viktiga vittnesmål om hur prominenta museichefer i Polen sparkats under Lag och rättvisas styre och ersatts av dilettanter. ”We are in deep shit now”, som någon uttryckte det. Nya system som skyddar kulturinstitutioner självständighet måste nu byggas upp, var en samfälld åsikt.
Wiktoria Kozioł stod för kongressens mest hårresande anförande, en saklig redogörelse för hur Janusz Janowski, en ultrakonservativ, medioker målare, boostade sin karriär som ledande skribent i Ars Forum magazine. 2021 belönades han av statsmakterna med chefsjobbet på Polens främsta moderna konstmuseum, Zachęta i Warszawa – en chockartade utnämning som även uppmärksammades internationellt. Janowski har dessutom fått äran att leda arbetet med Polens paviljong på konstbiennalen i Venedig nästa år…
Men i den rika världen finns det trots allt museer, så detta kan ses som lyxproblem i den globala syd, påpekade en delegat från Sydafrika.
Andra minnesvärda föredrag handlade om hur konstnärer i Sofia på eget initiativ gjorde installationer i skyltfönster och trappuppgångar under pandemin. Jean Bundy från Alaska problematiserade restitutionsfrågor med utgångspunkt från äganderätt, rättviseaspekter och tillgänglighet. Och Elisa Rusca, som kandiderar till ordförandeposten i internationella AICA, berättade om hur Röda korsets museum i Genève aktiverats av samtidskonst.
Paneldiskussion på torsdagskvälen, med Malgorzata Kazmierczak längst till höger
Kongressen i Krakow var välorganiserad men dominerades kraftigt av akademiker och curatorer. Endast en programpunkt handlade om konstkritikens aktuella situation – och då bara med exempel från Turkiet, Brasilien och Polen. Kritik mot avsaknaden av konstkritikers röster kom upp under en paneldiskussion på torsdagskvällen. Där ingick AICA Polens vice ordförande Małgorzata Kaźmierczak, som också kandiderar till ordförandeposten i AICA international och är en av två redaktörer för ”Bridging the gaps”, en nytryckt ”antologi med konstkritik i centrala och östra Europa efter 1989”. Men denna antologi innehåller nästan bara katalogtexter och akademiska studier, och knappt någon egentlig konstkritik.
Förhoppningsvis blir det mer om konstkritikens prekära situation i många länder på nästa kongress, som planeras till Rumänien.
