AICA och Svenska Konstkritikersamfundet blir till
Karsten Thurfjell intervjuar Professor Oscar Reutersvärd
Sommaren 1939 åkte den unge svenske konsthistorikern Oscar Reutersvärd till Paris. Som många andra gjorde han denna resa för att hinna se så mycket som möjligt av stadens konst, innan det hotande världskriget skulle bryta ut. Av sin professor i konsthistoria Henrik Cornell hade han också fått ett uppdrag att söka upp konsthandlaren Georges Wildenstein, omätligt rik på både pengar och inflytande med gallerier i Paris, London och New York, men också utgivare av den viktiga konsthistoriska tidskriften Gazette des beaux-arts.
Wildenstein bodde i sitt stora palats i hjärtat av Paris där en betjänt i livré och vita handskar öppnade. Oscars uppdrag gällde dåtidens viktigaste konstvetenskapliga forum, de regelbundet återkommande konsthistoriska kongresserna som då inte behandlade konsthistorien längre fram än till 1800-talets mitt. Målet var att dessa skulle utvidga sitt område till att även omfatta impressionisterna och hela den moderna konsten. Wildenstein delade Reutersvärds och Cornells åsikter om att det borde inrättas en sektion inom kongressen som ägnade sig åt modern konst. Men Wildenstein höll på att packa, han var i full färd att flytta undan kriget till USA. Sin tidskrift tog han med sig till New York och gav där ut den på engelska.
Kriget bröt mycket riktigt ut några veckor senare, och allting fick vänta tio år, då Oscar återvände till Paris för att forska på Bibliothéque nationale. Chefen för bibliotekets plansch- och konstavdelning Jean Adhémar – näste redaktör för Gazette des beaux-arts – var också angelägen om att impressionismen skulle in på kongresserna, och båda inviterades till ett möte hos Wildenstein. Där hade ett halvdussin konsthistoriker samlats för att diskutera två alternativ: antingen bilda en viss sektion inom de konsthistoriska kongresserna för den moderna konsten, eller bilda en särskild organisation med egna kontinuerliga möten.
Diskussionen fortsatte under ett år, då man bestämde sig för att bilda en egen organisation. Den döptes till AICA, Association Internationale des Critiques d’Art, en internationell sammanslutning som skulle ha nationella underavdelningar och gemensamt sekretariat i Paris. Oscar invaldes som skandinavisk representant.
Namnet var intrikat. I Frankrike är termen critique d’art dubbeltydig: den kan dels betyda konstteoretiker som behandlar konsten historiskt och värdemässigt, dvs klassificerar vad som ligger innanför och utanför konstbegreppet, dels kan den betyda konstanmälare, en omstridd yrkeskategori, som i Paris cyklade omkring bland gallerierna och skrev om aktuella utställningar i dagstidningarna. Enligt konsthistorikerna cyklade konstanmälarna eftersom de var så uselt betalda, och de kunde köpas – mot en ordentlig slant skrevs en oerhört positiv anmälan. Vetenskapsmännen vinnlade sig om en rakt motsatt etik.
Med bildandet av de nationella underavdelningarna uppstod problem, eftersom länderna gick på olika linjer – i vissa länder skapades renodlade sammanslutningar av vetenskapsmän, i andra rörde det sig om konstanmälare som även skrev om eldsvådor och olyckor i tidningarna. Det blev en heterogen samling, och det visade sig sedermera vid mötena.
Sten Karling i Stockholm var specialist på fortifikationsarkitektur och konstanmälare i Göteborgs-Posten. 1947 blev han professor i konsthistoria i Stockholm och Konstakademiens ständige sekreterare. När en svensk AICA-avdelning skulle bildas 1955 yrkade Sten Karling på att leda denna, eftersom han stod med ett ben i vardera ledet – på samma gång konstanmälare och vetenskapsman. Så blev det, och organisationen döptes till Svenska Konstkritikersamfundet.
Efter Sten Karling tog en annan konstprofessor över, Sven Sandström i Lund, vilket bl a innebar att samfundets arkiv därefter samlats i Sandströms skapelse Dokumenteringsarkiv för modern konst i Lund. Oscar Reutersvärd var nere på de internationella styrelsemötena i Paris vid flera tillfällen, då man dryftade olika organisatoriska problem, t ex inrättandet av en avdelning för konstens nomenklatur, vad man skulle kalla olika nya företeelser, och om de skulle erkännas ingå inom ramen för modern konst.
Vid ett styrelsemöte diskuterades vad icke föreställande konst skulle kallas, termen saknades. Engelsmännen ville ha ”nonobjektiv” konst, andra ”nonrepresentativ”, men man stannade vid ”nonfigurativ konst”. Vid ett annat tillfälle fördes en oerhört intensiv debatt om vad som var konkret respektive abstrakt konst. Där delade sig meningarna på ett knivskarpt sätt. Många ansåg att konkret konst var synonym med nonfigurativ – den avbildade inte igenkännliga föremål och verkligheten utan konkretiserade estetiska idéer, proportioner, nyanser etc. I den abstrakta konsten rörde det sig om att på en graderad skala manipulera den återgivna verkligheten, från absolut återgivning till en allt mer abstraherad bild.
Dessa diskussioner fördes alltså på ordinarie styrelsesammanträden, inte på en kongress. Men styrelsen ville befästa AICAs position och ha klara begrepp för sin fortsatta verksamhet. Sedan skulle det förstås slutligen avgöras när och var den moderna konsten uppstod, om det var med realismen och Courbet på 1830-talet, eller kring något av de båda världskrigen. Jean Adhémar hävdade att den uppstod med impressionismens genombrott i Frankrike, och så blev det. Impressionismen togs sedan upp på en kongress.
För Svenska Konstkritikersamfundet innebar anknytningen till konstvetenskapen – att en professor stod i spetsen – att samfundet fick en akademisk prägel. Men man ville inte hålla undan konstkritikerna i andra ändan. Det fanns dock en spärr i det faktum att man även skulle ha ett internationellt medlemskap, och där var bestämmelserna strängare. Idag har Svenska Konstkritikersamfundet en vid tolkning av begreppet och omkring 250 medlemmar, internationellt sett en stor sektion i förhållande till folkmängden. Men det innebär också att organisationen blir mer betydelsefull, att de flesta som skriver om konst kan ta del av AICAs verksamhet, och att hela landet representeras med tentakler i alla provinser, vilket är viktigt i ett land som vårt.
Under samfundets tio första år var de internationella konsthistoriska kongresserna det enda viktiga som hände. Sedan började samfundet upptäcka att det fanns uppgifter inom landet, att man kunde fungera som instans i estetiska frågor. Med uppkomsten av nya konstnärliga uttryck under 60-talet sattes frågan om gränsdragning på sin spets, med begrepp som t ex objet trouvé och performance. Tidigare fanns inga professionella aspekter på den konstnärliga praktiken, eftersom man bara ägnat sig åt mer lättdefinierade aspekter på t ex barockens och renässansens principer. 1900-talskonsten har kanaliserat in oerhört många fler fenomen inom konstbegreppet. Samtidskonsten växer kontinuerligt, och förhoppningsvis växer den samlade kritiska massan med den.
Intervjun med Oscar Reutersvärd gjordes i Lund hösten 1999.