Kategori: Texter

Sören Engblom var medlem i Konstkritikersamfundet. Runan har tidigare varit publicerad i Dagens Nyheter den 12 oktober 2004.

Sören Engblom, 54 år, har avlidit efter en kort tids sjukdom. Hans närmaste är hans älskade hustru Agneta och barnen Patrik, Joakim och Josefine.

Sören skulle ha gjort det bäst själv, det vill säga skriva minnesorden över en människas liv och gärning. Nu har han oväntat snabbt och grymt ryckts från oss och vi måste själva formulera det ofattbara: att Sören Engblom, med sitt rörliga intellekt, sin värme och sin generositet inte längre finns bland oss. Det har plötsligt blivit några nyanser gråare i Moderna Museets utställningssalar, där Sören med en sådan skärpa och ackuratess uppenbarade konsten för våra besökare.

1990 handplockades Sören Engblom till Moderna Museet av dåvarande museidirektören Björn Springfeldt. Det skulle gå ytterligare sex år innan han fick en fast anställning som intendent, en tjänst han behöll fram till sin bortgång. Närmast kom Sören från tidningen Expressen, där han arbetat som kulturjournalist i nio år. Under de åren hann han med att skriva 450 större kulturartiklar, artiklar som han fick uppleva både lästes och refererades till än idag.

Hans bakgrund som arkivresearcher, musik- och konstkritiker kom väl till pass, inga uppgifter har varit honom främmande, men det var i mötet med konsten som hans särskilda förmedlingsförmåga blommade ut. I egenskap av museets redaktör, språkgranskade han de flesta texterna i museet. Med till synes lätt hand tog han bort ett par överflödiga ord, lade till en paus och plötsligt blev det en text som levde – igenkännbar för den ursprungliga avsändaren, men lyft till en läslig och njutbar nivå. Han var född med silverpenna i handen, han skrev, talade och levde genom orden – de vara hans kompisar, som han sa.

Under sina år på Moderna Museet fungerade Sören som en allkonstnär. Han curerade utställningar (Rum Mellan Rum, 1992, På:Tiden. Ny svensk konst, 1996, Picasso och Medelhavets myter, 1997, Munch på Moderna, 2001. I serien Udda veckor gjorde han utställningar med L.O. Loeld, 2002 och Beth Laurin, 2003). Han tolkade konsten både i visningar och föreläsningar – passionerat och pedagogiskt, alltid med referenser framåt och bakåt i konsthistorien, litteraturen, musiken och filosofin. Han var en folkbildare i ordets bästa bemärkelse. Ända in i det sista arbetade han med program- och föreläsningsserien Tisdagsklubben för vänföreningens medlemmar.

Långt innan begreppet gränsöverskridande kom på modet, arrangerade Sören teater- dans- och musikgästspel, alltid i samklang med konsten i huset. Ingen jazzfestival hade blivit del av Moderna Museets verksamhet förutan Sören, inget konkret musikarrangemang hade kommit till stånd utan att han banat väg för det. Poesi, modern dans, elektronmusik, film, allt detta som har med konsten i stort att göra, blev genom Sörens försorg en tillgång för museet som helhet. Vår maestro, som kollegor inom programområdet kallade honom. Konstnärerna sörjer nu tillsammans med museikollegor och andra en av de stora förmedlarna inom svenskt konstliv.

En konstnär som han ägnade speciellt mycket tid under det senaste året var Marcel Duchamp. Det resulterade bl.a. i programmet Brytpunkt Duchamp som turnerade i Rikskonserters regi till olika platser i landet. Turnén avslutades med ett bejublat framträdande i ett fullsatt auditorium på Moderna Museet den 13 mars i år. Det kunde säkert ha blivit en bok också eftersom Sören hela tiden upptäckte nya sidor hos Duchamp. Nya referenser, nya tolkningsmöjligheter.

Sören Engblom lämnar ett stort tomrum efter sig. I tystnaden tycker vi oss fortfarande höra hans underbara röst, saknaden är stor. Ars longa vita brevis, sa han, men vi hade önskat att han stannat hos oss många, många år framöver.

Birgitta Arvas, Lars Nittve, Ann-Sofi Noring, Helena Åberg och alla övriga kollegor på Moderna Museet.

[Debattinlägg publicerat i Svenska Dagbladet den 15 november 2003. Se även Anders Olofssons inlägg ”Stödet håller på att rustas ner i smyg” i samma tidning den 6 september 2003, även publicerat på hemsidan under Artiklar och Texter.]

Vad vill man egentligen med tidskriftsstödet, undrar John Peter Nilsson: I dag verkar det som om tidskrifter får stöd enbart av fördelningspolitiska skäl.

I en internationell jämförelse är svenskt tidskriftsklimat bedrövligt. Var finns tidskrifterna som fördjupar dagstidningarnas recensioner av musik, konst, teater, litteratur etc? Som försöker förklara komplicerade akademiska analysmodeller? Som gör längre reportage om svenska och internationella sociala fenomen?

Visst, de finns bland de så kallade kulturtidskrifterna. En mångfald av små, ofta idealistiska projekt av eldsjälar runt om i landet. Men har de några läsare? Väldigt få. Tidskriftsklimatet är uppdelat i två zoner. Å ena sidan ser vi en kommersiellt populistisk trend i den privata tidskriftssektorn. Går inte tidningarna med vinst – lägg ner dem! Å andra sidan finns kulturtidskriftsstödet. Det är ett underbart instrument – fördela några miljoner och sedan är allt klappat och klart. Åtminstone på pappret. Bland makthavarna… Jag vill inte skälla på kulturbyråkratins handläggare. De gör sitt jobb. Problemet ligger i den övergripande strukturen. Det handlar inte längre om att överbrygga konflikten mellan det privata vinstkravet och den offentliga idealismen. I stället har den statliga kulturpolitiken alltmer anammat marknadskrafternas lov och cyniskt lämnat visionärerna i sticket.

I konstvärlden ser vi sådana exempel. Reformen att statens museer ska ha gratis inträde är bra i sig själv. Men många kommunala museer och konsthallar runt om i landet har krav på sig att publikinträdet ska stå i paritet med bidragen! Resultatet blir en orättvis konkurrens. Bristen på visioner generellt i den statliga kulturpolitiken är förlamande. Ingen stiger fram och slåss för någonting. I stället hör vi mumlanden om att regeringen inte gett kultursektorn tillräckligt med pengar. Det statliga stödet till landets kulturtidskrifter har mycket riktigt stått still under tio år. Trots att alltifrån tryckkostnader och distribution till hyror och administration har ökat. Och då har jag inte nämnt löner och arvoden. Sådana kostnader prioriteras förhållandevis lite i ansökningarna. Men vem är det som ryter till om kulturpolitiken i dag? Vi som får eller har fått till exempel tidskriftsstöd gör det inte. Det är bättre att få en liten slant än att mista allt helt och hållet. Många tröttnar på att harva omkring. Inte minst skribenterna som längtar efter drägliga arvoden. Resultatet blir kvalitetssänkning. Eller lämnar man hundåren bakom sig och söker sig någon annanstans, något som innebär att tidskrifterna står och stampar på samma fläck år efter år.

Jag ska dock inte kasta sten i något glashus då NU: The Nordic Art Review fick ett relativt stort stöd från Kulturrådet tillsammans med Nordiska ministerrådet/Nifca med flera andra fonder. NU: var ett unikt experiment att försöka skapa en internationellt konkurrenskraftig konsttidskrift med hela Norden och Baltikum som bas. Men när det nordiska ekonomiska/kulturpolitiska samarbetet sprack för vår del räckte inte enbart det svenska stödet till för att upprätthålla tidskriftens önskvärda redaktionella nivå – och den lades i malpåse. Min erfarenhet från dessa år är att det kostar mycket mer pengar att driva en konkurrenskraftig kulturtidskrift än vad många tror. Initialkostnaderna är höga och sedan kommer kontinuerligt ökande tryck-, arvodes- och distributionskostnader.

Det är få svenska kulturtidskrifter som kan överleva på bidragen. Det är färre som lyckas göra sig synliga så att prenumerations-, lösnummer- och annonsintäkter kan balansera budgeten. Vad vill man därför med tidskriftsstödet? Ge lite här och där och hålla tidskrifterna någorlunda vid liv – men samtidigt verkningslösa? I dag verkar det som om tidskrifter stöds enbart av fördelningspolitiska skäl. Det svåra och komplicerade väljs bort. Vad som finns kvar är en intellektuell och kulturell snuttifiering. Jag efterlyser en rejäl debatt om den mediala likriktningen i Sverige. Sparkraven ökar i den offentliga sektorn medan vinstkraven ökar i den privata. Vi behöver en ständigt pågående kulturdebatt som kan fördjupa och diskutera effekterna av en sådan utveckling. Dagstidningarna gör sitt jobb bra. Men i bland behövs det mer utrymme.

John Peter Nilsson

John Peter Nilsson är konstkritiker och f d chefredaktör för NU: The Nordic Art Review.