Konstvetaren, författaren och långvariga medlemmen Barbro Werkmäster har avlidit. Kollegan Annika Nordin tecknar ett porträtt av en handlingskraftig och klarsynt person som var banbrytande för den feministiska konstforskningen.
”Under kvinnorörelsens vitala år inledde Barbro Werkmäster och konstvetaren Anna Lena Lindberg det fruktbara samarbete som blev murbräckan för feministisk konstforskning. 1975, FN:s kvinnoår, kom deras antologi Kvinnor som konstnärer. /— / Outtröttligt lyfte Werkmäster fram okända och ’bortsorterade’ kvinnliga konstnärskap i böcker och utställningar, som i Liljevalchs publiksuccé De drogo till Paris 1987. Tillsammans med konstvetaren Eva-Lena Bengtsson skrev hon Kvinna och konstnär i 1800-talets Sverige, 2004.”
Från AICA:s Generalförsamling på Centre Pompidou, Paris 1981. Fr.v. Pontus Hultén, Sven Sandström och Pontus Grate. Foto: J.T. Ahlstrand 1.9.1981.
Sven Sandström, född 1927 i Stockholm, tog studentexamen i Kristianstad 1946. Liksom sin ungdomsvän Ulf Trotzig hade Sven konstnärsdrömmar, men under sin studietid i Lund skippade han dessa och satsade helhjärtat på en karriär som konsthistoriker. Han blev elev till den legendariske professorn Ragnar Josephson och disputerade år 1955 med en doktorsavhandling om den franske symbolisten Odilon Redon, vilken förlänade honom en docentur i konsthistoria med konstteori.
Allt sedan dess har han varit oavbrutet verksam som forskare, lärare och författare till ett 30-tal böcker samt ett stort antal artiklar av både vetenskaplig och populärvetenskaplig art. Hans fokus som forskare har legat på renässansen, den moderna konsten, konstpsykologi och konstsociologi och även på arbeten av kunskapsteoretisk natur som Verkligheten är ett innanhav (1987), Intuition och åskådlighet (1996) och Explaining the Obvious (2007).
Presidentval vid AICA-kongressen i Polen 1975. Fr.v. dåvarande presidenten René Berger, generalsekreteraren Guy Weelen och Sven Sandström.
Han har också utgivit flera antologier och den konstvetenskapliga tidskriften Aris (Art Research in Scandinavia) samt varit en av de ämnesansvariga för området Konst i NE. Under senare år har han – en smula överraskande – dykt ner i den paleolitiska konsten, där han menar att tidigare forskare tryckt alltför ensidigt på antropologiskt betonade förklaringar till de gåtfulla grottmålningarna och därmed förminskat de bildkonstnärliga drivkrafterna och kvaliteterna i dessa.
Under 1960- och 70-talen kom Sven på många håll att uppfattas som den främste förnyaren av den konstvetenskapliga forskningen i Sverige. Han publicerade debattboken Konstforskning 1965, och tillsammans med Oscar Reutersvärd startade han samma år Dokumenteringsarkivet för modern konst vid Konsthistoriska institutionen i Lund.
Hans mycket aktiva 4-betygsseminarium för modern konst kombinerades med växlande utställningar av aktuell konst vid Skånska konstmuseum (långt senare kallat Pictura) i universitetshuset i Lund och blev en stimulerande plantskola för många blivande museimän, konsthallsintendenter och kritiker. Han initierade också beteendevetenskapligt orienterad forskning och undervisning i konstsociologi och konstpsykologi samt drog med stöd av ett större anslag från HSFR 1976 i gång ett forskningsprojekt kring konst i offentlig miljö, som pågick under flera år och slutredovisades i Aris 1978-79 (tryckt 1981).
Lagom till 50-årsdagen 1977 erhöll han en professur i konstvetenskap med särskild inriktning på nutida konstliv och miljö och fortsatte i den funktionen fram till sin pensionering 1993, då han hyllades av sina många medarbetare och elever med en vänbok.
Från AICAs nordiska kongress i augusti 1969: Fr.v. Henning Møller, Danmark, Ole Henrik Moe, Norge, oidentfierad man, Sven Sandström.
Att märka är även Svens stora intresse för konstkritiken och dess historia. Parallellt med sina studier i konsthistoria skrev han konstkritik i tidningen Arbetet och medarbetade senare sporadiskt i Dagens Nyheter med bokrecensioner. 1960 tog han över ordförandeklubban efter Sten Karling i det 1955-56 grundade Svenska Konstkritikersamfundet och kvarstod som ordförande i tolv år.
Tillsammans med Folke Edwards arrangerade han 1969 den första AICA-kongressen i Skandinavien (Köpenhamn, Stockholm, Oslo). Året dessförinnan gav han ut textantologin Konstkritik I-II, och under sina år som ordförande i Svenska Konstkritikersamfundet hann han även med att vara vicepresident i AICA 1970-73.
Jag minns särskilt från den stort upplagda, ambulerande AICA-kongressen i Schweiz 1978, hur Sven rörde sig som fisken i vattnet bland de internationella kollegerna och briljerade med sina kunskaper i franska, som på den tiden var det helt dominerande språket inom AICA. Han var på 70-talet också engagerad i AICAs dokumentation av modern och samtida konst och samtidigt redaktör för den av honom initierade AICARC-bulletinen.
För cirka 30 år sedan flyttade Sven från Lund till en ny stadsdel i det gamla fiskeläget Viken i nordvästra Skåne, där han sedan dess har sin fasta punkt. Den 26 februari 2017 fyller denna moderna renässansmänniska 90 år.
Lund i februari 2017 Jan Torsten Ahlstrand
(mångårig medarbetare och vän)
