admin – Sida 88 – Svenska Konstkritikersamfundet

From Konstperspektiv 2002/3

Charlotte Bydler, art historian and critic, and Christian Chambert, chairman of Svenska Konstkritikersamfundet

Lately we have seen how cultural journalism has been scrutinized in media. Konstperspektiv met with Charlotte Bydler, art historian and critic, and Christian Chambert, chairman of Svenska Konstkritikersamfundet, to talk about the status of cultural journalism with a special focus on the art criticism.

KONSTPERSPEKTIV: What differentiates art journalism from other forms of cultural journalism?

CHARLOTTE: Before answering that question you need to be aware that art criticism looks different in different media. But they have certain things in common, for example that they usually discuss news of some kind. The criticism is by tradition evaluating, but it has also a strong pedagogic task in introducing and presenting art and artists that are not immediately spotted.

CHRISTIAN: It’s no coincidence that the criticism is debated right now. Culture journalism is in a crisis, and is struggling to find a new audience. This has led to the critical coverage becoming mixed with other material, and sometimes it can be hard for a non-initiated reader to decide which genre a text belongs to. I think that art criticism, especially during periods of crisis, should take the offensive in telling what is worth our attention.

CHARLOTTE: I’m not sure I agree that this is a problem. Maybe for the critics and the artists, but not for the reader who gets the chance to read more texts which eventually can lead to a visit to an exhibition. KP: Most people probably like to read positive texts that encourage to see an exhibition. But how about the critical and assessing texts – are they threatened?

CHRISTIAN: I would say that it’s the art that is threatened. Many critics want to support new art because it’s supposed to be endangered. That’s understandable, but the consequence can easily be that the critical scrutiny is overlooked inspite of it being important.

KP: Isn’t there a risk that close personal contacts blunt the critical sharpness?

CHARLOTTE: I honestly don’t know how, as a critic, you can avoid getting to know artists. After all, they are the most important source of knowledge about the works. Of course there can be an unintended influence, but that’s someting every individual has to be observant of. Maybe we should do as in scientific journals where the writer always has to state the personal relation to their subject, for example who has financed the research. This kind of ethics is missing completely in the field of art.

CHRISTIAN: It is common, for young writers especially, to write about artist-friends in the same generation. I don’t see anything strange in that. Neither is it unusual today that the artists themselves write about their own and their colleagues’ works, often in a very inspiring way. But I agree that it is a question of credibility that the writer is clear about his role when writing a certain text.

KP: Sometimes you hear, especially from artists, that the critics have got too much power.

CHRISTIAN: It’s probably the power of the media they mean. And they have definitely got a lot of power. But you have to remember that there will never be as many critics as artists. Therefore there will inevitably be a power relation, which I think is less palpable today than earlier since the number of media and writers has increased.

CHARLOTTE: Of course it can be tough to have work criticized without being able to defend it. However, we shouldn’t forget that the art criticism isn’t about the relation between artists and critics only. Most important is the audience, and if we want the art criticism to develop we need an open discussion about it where all parties can have their say.

KP: Is it a problem that the art criticism only seems to adress its traditional audience, the educated middle class that no longer exists?

CHRISTIAN: I don’t quite recognise that description. Undeniably a lot has happened. Today several papers have writers of different ages and with varying background. And new writers are recruited all the time.

CHARLOTTE: We can be happy about the proportionally large variety in Sweden’s limited art life. But still the critics in national media comment on more or less the same exhibitions. There is still only one ”system” to work within so to speak. Everyone agrees that the criticism should single out the important – but the question is for whom? The art with an international focus in the cities has a completely different audience than the local art that exists both in cities and in the countryside.

KP: Is the selection for the art criticism too narrow? Is too much left out of the coverage?

CHARLOTTE: I think most of today’s critics are pretty familiar with new media. They know less about all the subcultures that we can see on the art scen today. It would be good if media could use different writers for different kinds of art, more like the case is in music criticism. There’s still this old idea that art kan be evaluated according to a common standard, but it cannot and because of this a lot of art is considered uninteresting or irrelevant.

Christian Chambert and Anders Olofsson

CHRISTIAN: We shouldn’t forget that the art scene has changed quite dramatically since the mid 90’s. It used to be less common that foreign artists were shown in Sweden. Today almost always some are here, and Swedish artists exhibit frequently on the international arena. It’s nice, but at the same time it has become more difficult for the critics to follow what’s happening. For the artists there is a well developed system for grants which makes the participation in this international exchange easier, but for critics there’s no equivalent. That is a big disadvantage.

CHARLOTTE: And often it’s only possible to read about Swedish successes abroad. It’s very provincial. KP: Are we really that uninterested in the rest of the world? After all a lot is written about foreign art in Swedish press.

CHARLOTTE: That’s true. But most of these texts describe what is happening on the cosmopolitan art scene, on the big international exhibitions like all the biennials. Very few critics take an interest in local phenomenons. And that uninterest applies to both Sweden and other countries.

CHRISTIAN: Yes, we mustn’t loose the local perspective. After all the local level is where the audience is. We also have to realize that to audience and artists in many other parts of the world, in for example Turkey, Cuba, India or Eastern Europe, the possibilities of travel are not as good as here, and the big international exhibitions are often their only chance to get a glimpse of the art outside their home country. But still the biggest problem is that the criticism is still too narrowly focused on western art, and shows very little interest in exhibitions in the third world.

KP: Finally, what do you wish for on behalf of the art criticism in the future?

CHARLOTTE: Most of all I would like to see a division of the critics into different special fields, so that all kinds of art expressions can be handled with the same competence.

CHRISTIAN: Since the conditions of the art criticism ultimately is a matter of resources I would also wish for more generous economical frames, so that the critics can develop in their professional roll. I’m mainly thinking about means for travels and furtherance and money for penetrating articles that take longer time to write.

Text and photo: Anders Olofsson

Facts: Svenska Konstkritikersamfundet is a voluntary organisation and the Swedish section of AICA (Association Internationale des Critiques d’Art). It’s an organisation under the umbrella of UNESCO and has ca 250 members. Read more about the association and its activities on http://www.aicasweden.org/

Translated from the Swedish by Carina Ode

från Konstperspektiv 3/02

Charlotte Bydler, konstvetare och kritiker, och Christian Chambert, ordförande för Svenska Konstkritikersamfundet.

Under den senaste tiden har vi kunnat följa hur kulturjournalistiken skärskådats i massmedierna. Konstperspektiv träffade Charlotte Bydler, konstvetare och kritiker, och Christian Chambert, ordförande för Svenska Konstkritikersamfundet, för ett samtal om kulturjournalistikens status med speciellt fokus på konstkritiken.

konstperspektiv: Vad skiljer konstkritiken från annan form av kulturjournalistik?

charlotte: Innan man besvarar den frågan tror jag man bör vara medveten om att konstkritiken ser ut på olika sätt i olika medier. Det finns ändå vissa gemensamma nämnare, som exempelvis att det som tas upp ofta har ett nyhetsvärde av något slag. Kritiken är av tradition värderande, men den har också en starkt pedagogisk uppgift genom att introducera och presentera konst och konstnärskap man kanske inte omedelbart upptäcker.

christian: Det är ingen tillfällighet att kritiken debatteras just nu. Kulturjournalistiken befinner sig i kris, och kämpar för att hitta en ny publik. Detta har inneburit att den kritiska bevakningen kommit att blandas upp med annat material, och ibland kan det för en utomstående vara svårt att avgöra vilka texter som är vad. Jag menar att konstkritiken, särskilt under krisperioder, ska gå på offensiven och berätta vad som är värt att uppmärksammas!

charlotte: Jag vet inte om jag håller med om att detta är ett problem. Kanske för kritikerna och konstnärerna, men inte för läsaren som ju får ta del av fler texter som i förlängningen kan resultera i ett utställningsbesök.

kp: De flesta tycker säkert om att läsa positiva texter som uppmuntrar till utställningsbesök. Men hur är det med de kritiska och värderande texterna ? sitter de trångt idag?

christian: Jag skulle vilja säga att det är konsten som sitter trångt. Många kritiker vill stödja den nya konsten för att man uppfattar att den är hotad. Det är förståeligt, men konsekvensen kan lätt bli att den kritiska granskningen hamnar lite i skymundan trots att den är betydelsefull.

kp: Finns det inte en risk att nära personliga kontakter trubbar av den kritiska skärpan?

charlotte: Jag vet faktiskt inte hur man som kritiker ska undgå att lära känna konstnärer. De är ju trots allt den viktigaste källan till kunskap om verken. Naturligtvis kan det förekomma smygande värderingsförskjutningar, men dem måste varje enskild individ vara observant på. Kanske borde man göra som i vetenskapliga tidskrifter, där skribenten alltid måste redovisa vilka personliga kopplingar man har till sitt ämne, exempelvis vem som finansierat forskningen. Denna slags etik saknas helt på konstens område.

christian: Det är vanligt att särskilt unga skribenter i sina essäer skriver om konstnärsvänner i samma generation. Det ser jag inget märkligt i. Idag är det heller inte så ovanligt att konstnärerna själva skriver om sina egna och kollegers verk, ofta på ett mycket inspirerat sätt. Men jag håller med om att det är en förtroendefråga att man är tydlig om vilken roll man har när man skriver en viss text.

kp: Ibland hör man, framför allt från konstnärshåll, att kritikerna har alltför stor makt.

christian: Det är nog egentligen mediernas makt de menar. Och den är onekligen stor. Men man måste tänka på att det aldrig kommer att finnas lika många kritiker som konstnärer. Då uppstår ofrånkomligt ett maktförhållande, som jag känner på mig är mindre påtagligt idag än förr i och med att antalet medier och skribenter är större.

charlotte: Naturligtvis kan det vara kämpigt att få sina verk bedömda utan att kunna svara för sig. Vi får dock inte glömma, att konstkritiken inte enbart är en fråga om relationen mellan konstnärer och kritiker. Allra viktigast är publiken, och ska konstkritiken kunna utvecklas behöver vi en öppen diskussion om den där alla aktörer får komma till tals.

kp: Är det ett problem att konstkritiken enbart tycks vända sig till sin traditionella publik, den bildade medelklass som inte längre finns?

christian: Jag känner inte riktigt igen mig i den beskrivningen. Det har trots allt hänt mycket. Flera tidningar har idag skribenter i olika åldrar och med varierande bakgrund. Och rekrytering av nya skribenter sker hela tiden.

charlotte: Den relativt stora mångfalden i Sveriges lilla konstliv kan man vara glad över. Men ändå kommenterar kritiker i riksmedia i stort sett samma utställningar. Där finns så att säga fortfarande bara ett ”system” att verka inom. Alla är överens om att kritiken bör sålla fram vad som är viktigt ? men frågan är för vem? Den internationellt inriktade konsten i storstäderna har en helt annan målgrupp än den lokala konsten, som finns både i städer och på landsbygden.

kp: Är konstkritikens ”upptagningsområde” för snävt? Missar man alltför mycket i sin bevakning?

charlotte: Jag tror att de flesta av dagens kritiker är ganska kunniga om nya media. Sämre är det med kunskaperna om alla subkulturer som vi idag kan se uppträda på konstscenen. Det vore inte dumt om media kunde hålla sig med olika skribenter som är specialister på olika slags konst, ungefär som fallet är inom musikkritiken. Det florerar än idag en gammal ide om att konst kan värderas enligt en gemensam standard, och det kan den inte därför sorteras mycket konst ut som ointressant eller irrelevant.

Christian Chambert och Anders Olofsson.

christian: Vi får inte glömma att konstscenen förändrats ganska dramatiskt sedan mitten av 90-talet. Då var det mindre vanligt att betydande utländska konstnärer ställde ut i Sverige. Idag är nästan alltid några av dem på besök, och svenska konstnärer ställer ut flitigt på den internationella arenan. Det är trevligt, men samtidigt har det blivit svårare för kritikerna att följa med vad som händer. För konstnärerna finns ett välutvecklat bidragssystem som underlättar deltagandet i detta internationella utbyte, men för kritiker finns inget motsvarande. Det är en stor nackdel.

charlotte: Och ofta får man enbart läsa om svenska framgångar utomlands. Det känns fruktansvärt provinsiellt.

kp: Är vi verkligen så ointresserade av vår omvärld? Det skrivs ju ändå en hel del om utländsk konst i svensk press.

charlotte: Det är riktigt. Men flertalet av dessa texter handlar om vad som händer på den kosmopolitiska konstscenen, på de stora internationella samlingsutställningarna som alla biennalerna. Väldigt få kritiker intresserar sig för lokala fenomen. Och det ointresset gäller såväl Sverige som utlandet.

christian: Ja, vi får inte tappa det lokala perspektivet. Det är ju på lokalplanet som publiken finns. Sedan bör man inse att för publik och konstnärer i många andra delar av världen, i till exempel Turkiet, Kuba, Indien eller Östeuropa är resmöjligheterna inte lika stora som hos oss, och de stora internationella utställningarna är ofta deras enda chans att få en glimt av konsten utanför det egna landets gränser. Men det största problemet är ändå att kritiken fortfarande är alltför snävt inriktad på konsten i väst, och så lite intresserar sig för utställningar i tredje världen.

kp: Slutligen, vad önskar ni er för konstkritikens del i framtiden?

charlotte: Jag önskar mig mest av allt en uppdelning av kritikerna på olika specialområden, så att alla slags konstyttringar kan hanteras med samma kompetens.

christian: Eftersom kritikens villkor ytterst är en resursfråga kan man också önska sig frikostigare ekonomiska ramar, så att kritikerna kan utvecklas i sin yrkesroll. Jag tänker framför allt på medel för resor och vidareutbildning och gärna pengar för djuplodande artiklar som det tar lång tid att skriva.

text och foto: anders olofsson

FAKTA:
Svenska Konstkritikersamfundet är en ideell organisation och den svenska sektionen av aica (Association Internationale des Critiques d’Art), en organisation under unesco:s paraply. Man har ca 250 medlemmar. På hemsidan http://www.aicasweden.org/ kan man läsa mer om föreningen och dess aktiviteter.

Författare: admin

Art criticism moving forward!

Konstkritiken till offensiv!