Författare: admin

Publicerat

Restany – a charismatic critic with several enemies

The passionate art critic Pierre Restany (born 1930), who passed away this Ascension Day, was perhaps the last of the old kind in France. Hardly anyone was as active, constantly debating, with esprit and culture-critical energy, all around the world even though globalisation had yet to become a prestige word. Among other things, he was the standard-bearer for Nouveaux Réalistes (the first large exhibition in 1960) featuring Yves Klein, Arman, Martial Raysse, Daniel Spoerri, César, Niki de Saint-Phalle, Jean Tinguely, Christo and many more.

I would bump into Restany at Café Beaubourg, where he gathered a young generation of critics and artists around him. He would often stay away from the institutions, with one important exception, when in 2002 he shouldered the moral responsibility as President for Palais de Tokyo with curiosity for this grand, ground-breaking artistic and social experiment, and because of his friendship with, and support of, the two directors Nicolas Bourriaud and Jérôme Sans.

Pierre Restany made many enemies when he claimed that France no longer was the nexus of contemporary art, and when he harshly criticised French cultural policy. But he was also charismatic when he lectured at the congresses of AICA, the international organisation of art critics, with his white flowing beard, white shirt, his head slightly leaned backwards, the cigar, the closed eyes, the inward listening and the somewhat nasal voice, which stressed each individual syllable in order to give maximal emphasis to that art experience which filled him and which he could convey with such intensity.

Christian Chambert Chairman of Svenska Konstkritikersamfundet Vice President AICA

[Published in Svenska Dagbladet, Stockholm on June 7, 2003. Translation from the Swedish by Joakim Gleisner.]

Publicerat

Restany – en karismatisk kritiker med flera fiender

Den passionerade konstkritikern Pierre Restany (född 1930) som gick bort Kristi Himmelsfärdsdag var kanske den siste store i Frankrike av den gamla sorten. Knappast någon var så aktiv, ständigt i debatt, med esprit och kulturkritisk energi, på vitt skilda håll i världen, detta långt innan globalisering blev ett honnörsord. Han var bland annat banerförare för Nouveaux Réalistes (första stora utställningen 1960) med Yves Klein, Arman, Martial Raysse, Daniel Spoerri, César, Niki de Saint-Phalle, Jean Tinguely, Christo med flera. Jag kunde stöta på Restany på Café Beaubourg, där han kring sig samlade en ung generation av kritiker och konstnärer. Han höll sig oftast borta från institutionerna med ett viktigt undantag, när han 2002 axlade det moraliska ansvaret som president för Palais de Tokyo med nyfikenhet på detta storslagna, nyskapande konstnärliga och sociala experiment och av vänskap och som stöd till de två direktörerna Nicolas Bourriaud och Jérôme Sans.

Pierre Restany fick många fiender när han sa att Frankrike inte var den samtida konstens medelpunkt och när han hårt kritiserade den statliga franska kulturpolitiken. Men han var också karismatisk när han föreläste vid AICAs, den internationella konstkritikerorganisationens, kongresser med det böljande vita skägget, den vita skjortan, huvudet lätt bakåtlutat, cigarren, de slutna ögonen, lyssnandet inåt och den något nasala rösten som betonade varje enskild stavelse för att ge maximalt eftertryck åt den konstupplevelse som uppfyllde honom och som han kunde förmedla med sådan intensitet.

Christian Chambert ordförande Svenska Konstkritikersamfundet vice president AICA

[Svenska Dagbladet, den 7 juni 2003.]