Sören Engblom var medlem i Konstkritikersamfundet. Runan har tidigare varit publicerad i Dagens Nyheter den 12 oktober 2004.
Sören Engblom, 54 år, har avlidit efter en kort tids sjukdom. Hans närmaste är hans älskade hustru Agneta och barnen Patrik, Joakim och Josefine.
Sören skulle ha gjort det bäst själv, det vill säga skriva minnesorden över en människas liv och gärning. Nu har han oväntat snabbt och grymt ryckts från oss och vi måste själva formulera det ofattbara: att Sören Engblom, med sitt rörliga intellekt, sin värme och sin generositet inte längre finns bland oss. Det har plötsligt blivit några nyanser gråare i Moderna Museets utställningssalar, där Sören med en sådan skärpa och ackuratess uppenbarade konsten för våra besökare.
1990 handplockades Sören Engblom till Moderna Museet av dåvarande museidirektören Björn Springfeldt. Det skulle gå ytterligare sex år innan han fick en fast anställning som intendent, en tjänst han behöll fram till sin bortgång. Närmast kom Sören från tidningen Expressen, där han arbetat som kulturjournalist i nio år. Under de åren hann han med att skriva 450 större kulturartiklar, artiklar som han fick uppleva både lästes och refererades till än idag.
Hans bakgrund som arkivresearcher, musik- och konstkritiker kom väl till pass, inga uppgifter har varit honom främmande, men det var i mötet med konsten som hans särskilda förmedlingsförmåga blommade ut. I egenskap av museets redaktör, språkgranskade han de flesta texterna i museet. Med till synes lätt hand tog han bort ett par överflödiga ord, lade till en paus och plötsligt blev det en text som levde – igenkännbar för den ursprungliga avsändaren, men lyft till en läslig och njutbar nivå. Han var född med silverpenna i handen, han skrev, talade och levde genom orden – de vara hans kompisar, som han sa.
Under sina år på Moderna Museet fungerade Sören som en allkonstnär. Han curerade utställningar (Rum Mellan Rum, 1992, På:Tiden. Ny svensk konst, 1996, Picasso och Medelhavets myter, 1997, Munch på Moderna, 2001. I serien Udda veckor gjorde han utställningar med L.O. Loeld, 2002 och Beth Laurin, 2003). Han tolkade konsten både i visningar och föreläsningar – passionerat och pedagogiskt, alltid med referenser framåt och bakåt i konsthistorien, litteraturen, musiken och filosofin. Han var en folkbildare i ordets bästa bemärkelse. Ända in i det sista arbetade han med program- och föreläsningsserien Tisdagsklubben för vänföreningens medlemmar.
Långt innan begreppet gränsöverskridande kom på modet, arrangerade Sören teater- dans- och musikgästspel, alltid i samklang med konsten i huset. Ingen jazzfestival hade blivit del av Moderna Museets verksamhet förutan Sören, inget konkret musikarrangemang hade kommit till stånd utan att han banat väg för det. Poesi, modern dans, elektronmusik, film, allt detta som har med konsten i stort att göra, blev genom Sörens försorg en tillgång för museet som helhet. Vår maestro, som kollegor inom programområdet kallade honom. Konstnärerna sörjer nu tillsammans med museikollegor och andra en av de stora förmedlarna inom svenskt konstliv.
En konstnär som han ägnade speciellt mycket tid under det senaste året var Marcel Duchamp. Det resulterade bl.a. i programmet Brytpunkt Duchamp som turnerade i Rikskonserters regi till olika platser i landet. Turnén avslutades med ett bejublat framträdande i ett fullsatt auditorium på Moderna Museet den 13 mars i år. Det kunde säkert ha blivit en bok också eftersom Sören hela tiden upptäckte nya sidor hos Duchamp. Nya referenser, nya tolkningsmöjligheter.
Sören Engblom lämnar ett stort tomrum efter sig. I tystnaden tycker vi oss fortfarande höra hans underbara röst, saknaden är stor. Ars longa vita brevis, sa han, men vi hade önskat att han stannat hos oss många, många år framöver.
Birgitta Arvas, Lars Nittve, Ann-Sofi Noring, Helena Åberg och alla övriga kollegor på Moderna Museet.