Föredrag hållet av Ann-Charlotte Glasberg under programpunkten ”Nyfiken på…” på Liljevalchs den 24 september 2003.
Eftersom jag mest har varit verksam i Göteborg är jag inte så känd för en stockholmspublik och tänkte börja med att berätta vad jag har arbetat med.
Jag började skriva konstkritik för GT:s kultursida 1997. Sedan 2000 skriver jag för Göteborgs-Postens kultursida och är sedan i våras även kritiker på SVT:s kulturnyheter. Vid sidan av kritiken har jag arbetat på Hasselblad Center, som utställningsguide och arrangör av en seminarieserie som vi hade i anslutning till de utställningar som Val Williams gjorde när hon var konstnärlig chef där. Jag har varit assistent i forskningsprojektet Women Photographers European Experiences som är ett samarbete mellan Hasselblad Center och Institutionen för konst- och bildvetenskap vid Göteborgs universitet. Jag har varit adjunkt i fototeori på Högskolan för Fotografi och Film, redaktionssekreterare på GP:s kulturredaktion och ansvarig för konstbevakningen på densamma. Allting har varit på frilans- och projektbasis eller vikariat.
Som man ropar får man svar är den kryptiska titeln på det här föredraget. Ni kanske undrar över vad det ska handla om, egentligen. Det gjorde jag också ganska länge. När jag blev tillfrågad om jag ville delta i Nyfiken på hade jag en knapp helg att komma på en titel och eftersom jag inte hade någon aning om vad jag skulle säga fick titeln bli så luddig som möjligt. Men med underrubriken om konstkritik och subjektivitet ringade jag ändå in ett ämne som jag tycker är viktigt och som jag har brottats med under mina år som konstkritiker.
Vad är konstkritik? Det är inte helt lätt att svara på, särskilt sedan det inte finns någon som kan ge en enkel förklaring på vad konst är. Men kritiken är i grund och botten en text om konst, och en bedömning. Samtidigt är den information, och inte minst utgör den en del av det pågående samtal som sker företrädelsevis på kultursidorna. Kultursidans karaktär skiljer sig fundamentalt åt från en tidnings nyhetsdelar, och det här är en distinktion som jag vet att få läsare ens upplever. Kultursidan är tillsammans med ledarsida, debattsida och insändarsida opinionsbildande, d v s de rapporterar inte om nyheter utan levererar åsikter. Helst olika sådana.
Det som ligger till grund för en recension är förstås kunskap. Recensentens kunskap om konst, kännedom om konsthistoria, om den utställande konstnärens tidigare verksamhet, om hur något förekommande ämne har gestaltats tidigare, av andra. Men bildkonstens område har under de senaste trettio-fyrtio åren expanderat kraftigt. Den äldre uppdelningen i måleri, skulptur och grafik har sprängts sönder och ersatts av en gränsöverskridande variationsrikedom. Inte bara fotografi och video har fått tillgång till konstens finrum. En text kan vara konst, en handling, en restaurang, upphittade saker, en promenad eller för att vara mycket lokal och ta ett exempel som alla känner till: en stulen bänk. Det går inte längre att verbalt sabla ner en målare för att den använde fula färger som Albert Engström gjorde i 1900-talets början. Det finns ingenting som är fast att hålla sig i, kritiken har luckrats upp i samma takt som konsten (eller något senare).
Det påstås ofta idag att konstkritik inte är någon egentlig kritik eftersom den ofta saknar klara omdömen. Bra och dåligt har fått flytta på sig till förmån för inkännande beskrivningar och tolkningar. Jag brukar kontra med att det är konstens fel. Om konsten strävar efter att spränga gränser får den finna sig i att inte bli inpassad i gamla mallar. Ett tvärsäkert bu eller bä fodrar i de flesta fall ett regelverk, och som det ser ut nu saknas det regelverket. Det finns tendenser och inte minst trender, men inget regelverk.
Referenserna, materialet som används i konsten och det den handlar om, kan peka åt i princip vilket håll som helst. De senaste recensionerna jag har skrivit har berört följande områden: den amerikanska och brittiska pop- och rockscenen mellan 1967 och 1982, traditionell indisk bildkultur, från olika broderitekniker till Chitrakars, scrollmålningar om aktuella händelser, gaykultur i London, renässans- och barockmåleri, samt om konst som spiller över i angränsande områden som design, konsthantverk och arkitektur. Och då gäller det bara de senaste veckornas texter. Här någonstans börjar det bli svårt att hävda att kritik utgår från kunskap, för det är helt omöjligt för mig att påstå att jag har gedigen kunskap om allt det jag nyss räknade upp. I den bästa av världar skulle jag förstås fördjupa mig inför varje text, men med den takt som texterna måste levereras är det en omöjlighet.
Utan kunskap, utan regler eller fasta former, utan ens en urskiljbar konst att värdera: står där till slut bara en liten ynklig själ och klämmer i med ett ja men jag tycker ändå att? Många av de frågeställningar som ofta förekommer i samtidskonsten idag har sin grund i den teoribildning som brukar kallas för postmodernism frågor om identitet, samhälle, kommunikation. Det ger något att hålla i handen, även om teorierna kan vara hala. En annan viktig sak att luta sin kritik mot är erfarenheten. Det existerar kvalitet, men för att urskilja den krävs att du har sett mycket konst. En tredje sak som är viktig är förmågan att snabbt ta till sig ny information, och att vara öppen för nya resonemang. Och på den punkten skiljer sig inte konstkritiken åt från något annat yrkesområde idag. Förändringar genomdrivs med en väldig hastighet.
Livet är kort, konsten lång, tillfället flyktigt, erfarenheten bedräglig, omdömet svårt. De orden kommer från Hippokrates som formulerade sin första aforism för närmare två tusen år sedan och det handlar egentligen inte alls om konstkritik, utan om läkaryrket. Ändå stämmer beskrivningen väl in på kritikerns uppgift. Tomas Forser inleder också sin bok Kritik av kritiken med dem. Boken kom förra året och handlar mest om litteraturkritik. Forser talar om en tabloidisering av kritiken, och syftar på hur kvällstidningsjournalistikens estetik smyger sig in på kultursidorna och gör texterna kortare, mer nöjes- och underhållningsinriktade, lättviktiga, och skapar en större fokusering på kritikerns egen person.
Jag har blivit kallad för en torr skribent. Det tog ett tag innan jag kunde förlika mig med att det omdömet var menat som beröm. Motsatsen var i det här fallet nämligen blöt. En blöt skribent slaskar på med sig själv, sina egna erfarenheter och känslor och ställer det framför konsten. En torr ställer sig i bästa fall bakom den. Efter ett kulturchefsbyte under min tid på GT blev jag ofta uppmuntrad att skriva mer om mig själv i recensionerna. Det skulle bli lättare för läsarna att ta till sig texterna om de fick följa mina personliga upplevelser av det jag såg menade man, och samtidskonst är ju som bekant ansedd som svår i sig redan. Sen ville man också att jag skulle sluta använda långa ord, särskilt de som slutade på ism. Jag var olydig och envisades med att nämna surrealismen i en recension av en utställning om René Magritte. Inte för att jag var obstinat, utan för att det hade blivit en ganska fånig text om inte surrealismen hade nämnts. Sedan dröjde det inte länge förrän jag fick en urklippt recension från Aftonbladet om jag inte minns fel, en text som visserligen var välskriven men bara handlade om skribentens personliga upplevelse av en retrospektiv med Marie-Louise Ekman, åtföljd av en lapp med tipset så här kan man också skriva!. Då blev jag obstinat. I min recension av samma utställning hade jag velat lyfta fram hennes plats i svenskt konst- och filmliv från 60-talets slut och framåt och beskriva ett antal teman som återkommer i hennes konstnärskap, men kände tydligt då att det inte var vad som efterfrågades. Några recensioner senare slutade jag, inte bara på grund av jag ville vägra bli en blöt skribent, men till stor del. Länge försökte jag sedan hålla min egen person utanför kritiken.
Nu känns inte frågan lika problematisk som den gjorde för ett par år sedan. Mina texter är inte riktigt så torra längre, mina erfarenheter får finnas med. Texterna har heller inte blivit blöta, men kanske lite småfuktiga. Jag tror att det handlar om en säkerhet i yrkesrollen jag vet att en personlig vinkling på kritiken inte nödvändigtvis utesluter kunskapsförmedling eller konstens plats i centrum. Och samtidigt finns det en viktig aspekt med: konst existerar inte utan betraktaren. Det är i betraktandet som konstverket blir till, betraktaren är medskapare. Samma verk kan därför få olika betydelse beroende på vem som betraktar det. Och då är det justast att som kritiker tydligt deklarera att det här är min tolkning istället för att gömma sig bakom en förment objektivitet som kanske inte riktigt existerar.
Konsten är platsbunden och ska man se den måste man röra på sig. Man kan inte röra sig mellan olika verk från samma fåtölj, vilket är möjligt med litteratur. Konst finns det dessutom överallt. I storstäder, på landsbygden, i Sverige och mycket långt utanför landets gränser. Konstvärlden har sedan nittiotalet blivit verkligt internationell, det är inte bara konstcentra som New York, London och Paris som gäller längre. Det finns viktiga scener i Sydostasien, i Sydamerika, i Östeuropa. Just nu öppnas t ex Istanbulbiennalen. Men konstkritiken förblir i stora drag lokal. Utrymme måste finnas för fördjupningar, men det gör det inte. Dessa finns för konstnärer, och för akademiker inom universitetssystemet, men som konstkritiker utan fäste i någon av de världarna hamnar man ofta mellan stolarna. De medel som finns att söka är antingen till för fria konstnärer eller doktorander och forskare. Man kan hävda att tidningarna ska bekosta dessa resor och fördjupningar, men de flesta dagstidningar skär ner mer och mer på sina resebudgetar, och det är inte ens möjligt för dem att bekosta att en konstkritiker från varje större dagstidning kan åka till exempelvis Istanbulbiennalen.
De krympande arvodena gör att sådana resor och fördjupningar blir mer och mer omöjliga att finansiera själv under mina år som kritiker har jag aldrig varit med om att textarvodena i dagspressen har höjts. Anna Hallberg, som är poet och litteraturkritiker i bland annat DN och GP har skrivit en svidande rannsakan av lyrikkritiken i senaste numret av Lyrikvännen (3/03). Bland annat pekar hon på att dagstidningsarvodena sedan 1900-talets början och mitt sänkts dramatiskt, i vissa fall till en fjärdedel. Just nu håller dessutom tidskriftsstödet på att smygsänkas vilket gör att kulturtidskrifterna som står för de viktigaste samtalen om konst och litteratur snart inte kommer att kunna betala sina skribenter någonting alls.
En konstrecension har sitt bestämda mått, mellan ungefär 2 000 och 5 000 tecken, och följer det vanliga schemat med rubrik, ingress, brödtext, ibland bildtext. Beskrivningen av verken kommer oftast i början, omdömet oftast i slutet. Jag tror att formen kan riskera att låsa fast omdömet. Konstkritiken måste våga söka nya vägar, förändras med en föränderlig konstscen. För att hitta nya vägar är det nödvändigt att stanna upp den dagliga jakten på tecken och rimliga saker att skriva artiklar om, artiklar som ska gå att sälja, och fördjupa sig. Annars hamnar kritiken i knät på det som händer, blir bara ett tyckande om det som händer i en stad, i en del av ett litet konstland.