från Konstperspektiv 3/02
Charlotte Bydler, konstvetare och kritiker, och Christian Chambert, ordförande för Svenska Konstkritikersamfundet.
Under den senaste tiden har vi kunnat följa hur kulturjournalistiken skärskådats i massmedierna. Konstperspektiv träffade Charlotte Bydler, konstvetare och kritiker, och Christian Chambert, ordförande för Svenska Konstkritikersamfundet, för ett samtal om kulturjournalistikens status med speciellt fokus på konstkritiken.
konstperspektiv: Vad skiljer konstkritiken från annan form av kulturjournalistik?
charlotte: Innan man besvarar den frågan tror jag man bör vara medveten om att konstkritiken ser ut på olika sätt i olika medier. Det finns ändå vissa gemensamma nämnare, som exempelvis att det som tas upp ofta har ett nyhetsvärde av något slag. Kritiken är av tradition värderande, men den har också en starkt pedagogisk uppgift genom att introducera och presentera konst och konstnärskap man kanske inte omedelbart upptäcker.
christian: Det är ingen tillfällighet att kritiken debatteras just nu. Kulturjournalistiken befinner sig i kris, och kämpar för att hitta en ny publik. Detta har inneburit att den kritiska bevakningen kommit att blandas upp med annat material, och ibland kan det för en utomstående vara svårt att avgöra vilka texter som är vad. Jag menar att konstkritiken, särskilt under krisperioder, ska gå på offensiven och berätta vad som är värt att uppmärksammas!
charlotte: Jag vet inte om jag håller med om att detta är ett problem. Kanske för kritikerna och konstnärerna, men inte för läsaren som ju får ta del av fler texter som i förlängningen kan resultera i ett utställningsbesök.
kp: De flesta tycker säkert om att läsa positiva texter som uppmuntrar till utställningsbesök. Men hur är det med de kritiska och värderande texterna ? sitter de trångt idag?
christian: Jag skulle vilja säga att det är konsten som sitter trångt. Många kritiker vill stödja den nya konsten för att man uppfattar att den är hotad. Det är förståeligt, men konsekvensen kan lätt bli att den kritiska granskningen hamnar lite i skymundan trots att den är betydelsefull.
kp: Finns det inte en risk att nära personliga kontakter trubbar av den kritiska skärpan?
charlotte: Jag vet faktiskt inte hur man som kritiker ska undgå att lära känna konstnärer. De är ju trots allt den viktigaste källan till kunskap om verken. Naturligtvis kan det förekomma smygande värderingsförskjutningar, men dem måste varje enskild individ vara observant på. Kanske borde man göra som i vetenskapliga tidskrifter, där skribenten alltid måste redovisa vilka personliga kopplingar man har till sitt ämne, exempelvis vem som finansierat forskningen. Denna slags etik saknas helt på konstens område.
christian: Det är vanligt att särskilt unga skribenter i sina essäer skriver om konstnärsvänner i samma generation. Det ser jag inget märkligt i. Idag är det heller inte så ovanligt att konstnärerna själva skriver om sina egna och kollegers verk, ofta på ett mycket inspirerat sätt. Men jag håller med om att det är en förtroendefråga att man är tydlig om vilken roll man har när man skriver en viss text.
kp: Ibland hör man, framför allt från konstnärshåll, att kritikerna har alltför stor makt.
christian: Det är nog egentligen mediernas makt de menar. Och den är onekligen stor. Men man måste tänka på att det aldrig kommer att finnas lika många kritiker som konstnärer. Då uppstår ofrånkomligt ett maktförhållande, som jag känner på mig är mindre påtagligt idag än förr i och med att antalet medier och skribenter är större.
charlotte: Naturligtvis kan det vara kämpigt att få sina verk bedömda utan att kunna svara för sig. Vi får dock inte glömma, att konstkritiken inte enbart är en fråga om relationen mellan konstnärer och kritiker. Allra viktigast är publiken, och ska konstkritiken kunna utvecklas behöver vi en öppen diskussion om den där alla aktörer får komma till tals.
kp: Är det ett problem att konstkritiken enbart tycks vända sig till sin traditionella publik, den bildade medelklass som inte längre finns?
christian: Jag känner inte riktigt igen mig i den beskrivningen. Det har trots allt hänt mycket. Flera tidningar har idag skribenter i olika åldrar och med varierande bakgrund. Och rekrytering av nya skribenter sker hela tiden.
charlotte: Den relativt stora mångfalden i Sveriges lilla konstliv kan man vara glad över. Men ändå kommenterar kritiker i riksmedia i stort sett samma utställningar. Där finns så att säga fortfarande bara ett ”system” att verka inom. Alla är överens om att kritiken bör sålla fram vad som är viktigt ? men frågan är för vem? Den internationellt inriktade konsten i storstäderna har en helt annan målgrupp än den lokala konsten, som finns både i städer och på landsbygden.
kp: Är konstkritikens ”upptagningsområde” för snävt? Missar man alltför mycket i sin bevakning?
charlotte: Jag tror att de flesta av dagens kritiker är ganska kunniga om nya media. Sämre är det med kunskaperna om alla subkulturer som vi idag kan se uppträda på konstscenen. Det vore inte dumt om media kunde hålla sig med olika skribenter som är specialister på olika slags konst, ungefär som fallet är inom musikkritiken. Det florerar än idag en gammal ide om att konst kan värderas enligt en gemensam standard, och det kan den inte därför sorteras mycket konst ut som ointressant eller irrelevant.
Christian Chambert och Anders Olofsson.
christian: Vi får inte glömma att konstscenen förändrats ganska dramatiskt sedan mitten av 90-talet. Då var det mindre vanligt att betydande utländska konstnärer ställde ut i Sverige. Idag är nästan alltid några av dem på besök, och svenska konstnärer ställer ut flitigt på den internationella arenan. Det är trevligt, men samtidigt har det blivit svårare för kritikerna att följa med vad som händer. För konstnärerna finns ett välutvecklat bidragssystem som underlättar deltagandet i detta internationella utbyte, men för kritiker finns inget motsvarande. Det är en stor nackdel.
charlotte: Och ofta får man enbart läsa om svenska framgångar utomlands. Det känns fruktansvärt provinsiellt.
kp: Är vi verkligen så ointresserade av vår omvärld? Det skrivs ju ändå en hel del om utländsk konst i svensk press.
charlotte: Det är riktigt. Men flertalet av dessa texter handlar om vad som händer på den kosmopolitiska konstscenen, på de stora internationella samlingsutställningarna som alla biennalerna. Väldigt få kritiker intresserar sig för lokala fenomen. Och det ointresset gäller såväl Sverige som utlandet.
christian: Ja, vi får inte tappa det lokala perspektivet. Det är ju på lokalplanet som publiken finns. Sedan bör man inse att för publik och konstnärer i många andra delar av världen, i till exempel Turkiet, Kuba, Indien eller Östeuropa är resmöjligheterna inte lika stora som hos oss, och de stora internationella utställningarna är ofta deras enda chans att få en glimt av konsten utanför det egna landets gränser. Men det största problemet är ändå att kritiken fortfarande är alltför snävt inriktad på konsten i väst, och så lite intresserar sig för utställningar i tredje världen.
kp: Slutligen, vad önskar ni er för konstkritikens del i framtiden?
charlotte: Jag önskar mig mest av allt en uppdelning av kritikerna på olika specialområden, så att alla slags konstyttringar kan hanteras med samma kompetens.
christian: Eftersom kritikens villkor ytterst är en resursfråga kan man också önska sig frikostigare ekonomiska ramar, så att kritikerna kan utvecklas i sin yrkesroll. Jag tänker framför allt på medel för resor och vidareutbildning och gärna pengar för djuplodande artiklar som det tar lång tid att skriva.
text och foto: anders olofsson
FAKTA:
Svenska Konstkritikersamfundet är en ideell organisation och den svenska sektionen av aica (Association Internationale des Critiques d’Art), en organisation under unesco:s paraply. Man har ca 250 medlemmar. På hemsidan http://www.aicasweden.org/ kan man läsa mer om föreningen och dess aktiviteter.