Havanna – kongressberättelse

Från Revolutionstorget i Havanna.

Av AICA:s cirka 5000 medlemmar hade ungefär 70 tagit sig till årets kongress i Havanna på Kuba. Majoriteten av delegaterna kom från den spansktalande världen, men även européer och asiater var närvarande. Från Sverige deltog fyra delegater: Christian Chambert, Linda Fagerström, Camilla Hammarström och Ulrika Stahre (som skrivit denna korta rapport).

Det var en omtumlande erfarenhet att befinna sig i ett postrevolutionärt samhälle, som präglas till lika delar av fattigdom och rika turister. Havanna är i snabb förändring, hus renoveras överallt medan människor knappt kan handla mat. Trettio luftfuktiga grader medan solen är uppe och steker, och varmt dygnet runt.

Kongressen pågick dock i luftkonditionerade och neutrala lokaler inne på Museo Nacional de Bellas Artes, den kubanska delen av nationalmuseet. Det finns också en avdelning för internationell konst, där åt vi varje dag lunch.

Första dagen, tisdagen den 11 oktober, vigdes åt kommittémöten, där jag personligen närvarade som medlem i yttrandefrihetskommittén. Att vi befann oss i ett repressivt samhälle samtidigt som vår ordförande inte kunnat resa på grund av nya restriktioner i Turkiet, gjorde mötet en smula surrealistiskt och inte mycket kom ut av det med undantag för lite organisatoriska nyheter.

Dag två var det så dags för det stora årsmötet, generalförsamlingen. AICA:s möten är ofta fyllda av diskussioner kring formalia, och denna gång var protesterna högljudda kring beslutet att de nationella sektionerna i fortsättningen måste betala avgiften på 30 euro per medlem innan årsmärkena kan skickas ut. AICAs kassör Mathilde Roman försvarar beslutet med att det är nödvändigt eftersom många inte betalar och att det merarbete som består i att skicka påminnelser är något hon och administratören helst vill slippa. Tyvärr innebär den nya ordningen (som vi redan sett i år) att årsmärkena inte kan komma ut i tid.

Konsthögskolan i Havanna, byggd på 1960-talet.

På generalförsamlingen presenterades också den genomgång av stadgarna som Christian Chambert arbetat med, och de ändringar han föreslog bifölls.

På kvällen väntade gemensam aktivitet i form av ateljébesök och finissage på en mycket intressant utställning som den norska ambassaden hade stöttat ekonomiskt. Interruptus-Continuos bestod av verk installerade i konstnärsgruppens bostad – snyggt utställt och spännande att komma nära inpå en del av konstvärlden som kändes relevant och lovande.

Äntligen, på den tredje dagen, torsdagen den 13 oktober, var det dags för en dag av föredrag och paneldiskussioner. Temat för det hela var New Utopias: Art, memory and context. Föredragen inleddes av Robert Storrs personliga och lite anekdotiska berättelse om att vara amerikan – mycket på kongressen handlade om det amerikanska, hela kontinenten som en enhet – samt hur vi konstkritiker borde backa tillbaka till fakta och beskrivning, inte låta allt vara ideologi.

Hilary Robinson presenterade ett pågående forskningsprojekt: New Feminist Activism: Memory, Art, Context, som inleddes med en intressant utläggning om medialiserad aktivism, aktivism som performance. Från suffragetter till Pussy Riot alltså. Förmiddagens sessioner avslutades med Yolanda Wood och Damian Smith, den senare diskuterade konceptet barefoot curating.

På besök hos designerparet José Pepe Menéndez och Laura Llópiz.

Som i alla andra seminariesammanhang var ämnet spretigt tolkat och utvikningarna många, men det som var mest lärorikt på plats var ändå eftermiddagens föreläsningar: det var nu dags för fler spansktalande och det mer regionala. Nu handlade det om sådant som Brasilia och moderniteten, Costa Ricas konstkritik och det karibiska. Tyvärr var simultantolkningen – för den som inte behärskade spanska – väldigt sövande och monoton, vilket försämrade möjligheten att tillfullo tillgodogöra sig det hela.

Torsdagens gemensamma aktivitet var en provisorisk middag på ett av hotellen i Havanna. De flesta utländska delegater bodde i det som heter Havana Viejo, gamla staden. Där delar turister och fattiga på ytan: rivningsfärdiga hus och gropiga gator sida vid sida med fantastiska koloniala palats som byggts om till exklusiva hotell med både invändiga hissar, varmvatten, importerad öl och wifi.

Vid det här laget hade vi allihop börjat skapa oss en bild av det kubanska samhället. Paradoxerna är många: hur kan konst som vi uppfattar som subversiv visas på museet, men konstnärer som Tania Bruguera stoppas? Varför verkar föreståndaren för Ludwig foundation (som vi besökte fredagkvällen, efter en dag av seminarier om Havanna-biennalens historia och framtid) kunna prata om vad som helst och kritisera regimen hur han vill, när de kubanska kritikerna ligger så väldigt lågt? Allt verkar handla om tolerans. Det finns det som är formellt är illegalt, men som tolereras. Oklarheten skapar självcensur.

Vi förstår successivt att kongressen var nära att bli helt stoppad. Att den också i sitt innehåll varit långt mer tyglad än det som till sist blev. Vi fick se konst i alla former och på alla nivåer. På Kuba finns det också konstnärslön – som ligger över vad en vanlig arbetare tjänar.

Prisutdelning på kongressen.

Det mest givande på kongressen var de utflykter och gemensamma besök vi gjorde. Vi var till Konstakademin, till designparets José Pepe Menéndez och Laura Llópiz hus, till museer och till konsthallar. Ett av de mer intressanta var gruppen Los Carpinteros, som ställde ut i Fidel Castros läkares före detta bostad i den fashionabla stadsdelen Vedado. Vi träffade kollegor och konstnärer och lärde oss se världen med Karibien i centrum.

Den avslutande lördagen ägnas den karibiska konst- och kritikscenen, mycket intressanta föredrag om de olika förutsättningarna vi lever under som kritiker. AICA Karibien är byggt av sju öar och tre språk vilket gör deras gemensamma arbete svårstyrt. De har valt att skapa en plattform för publicering av kritik på hemsidan vilket skapar en gemenskap mellan kritiker som nästan aldrig kan träffas – ett AICA i mikroformat.

AICA-kongress på Kuba

Nu är det helt klart att den årliga AICA-kongressen kommer att arrangeras i Havanna. Datumen är klara: 11-15 oktober, följt av post-kongress 16-17.

Att delta på en kongress är ett ypperligt tillfälle att knyta kontakter och upptäcka ett lokalt konstliv, härmed uppmanas alla intresserade att hålla sig uppdaterade samt kontakta styrelsen för mer information så småningom.

För aktuella uppdateringar se den internationella hemsidan.

Sophie Allgårdh: Rapport från AICA-kongressen i London

Awards Commission: Andrzej Szczerski (Polen), Adriana Almada (Paraguay) och Sophie Allgårdh.
Awards Commission: Andrzej Szczerski (Polen), Adriana Almada (Paraguay) och Sophie Allgårdh.

Sedan planerna på en kongress i Sverige hösten 2015 grusats på grund av bristande finansiering lyckades AICA:s generalsekreterare Marjorie Allthorpe-Guyton genom sin förankring i Londons institutionsvärld och med viss hjälp av AICA France på kort tid genomföra en kongress i London 26–29 oktober 2015, den 48:e i ordningen. Resultatet blev en nedbantad version som lockade drygt hundra personer från nitton länder vilket är en liten del av de drygt sextio nationer som AICA representerar – senast i pipelinen ligger AICA Bangladesh. När AICA UK arrangerade kongressen år 2000 kom ungefär trehundra gäster till London, däribland ett femtontal från Sverige. Den här gången begränsades den svenska delegationen till tre personer. Förutom undertecknad deltog professor Sven Sandström, ordförande i Svenska Konstkritikersamfundet på sextio- och i början av sjuttiotalet, samt Christian Chambert, som har AICA:s uppdrag att leda det omfattande arbetet för att skapa bättre fungerande stadgar för organisationen.

Jag reste till London i rollen som vice president i internationella AICA, vilket ger mig en röst i Administrative Council. Tillsammans med Adriana Almada (Paraguay) och Andrzej Szczerski (Polen) är jag också medlem i Awards Commission där vi varje år fattar beslut om priser till kritiker. Denna gång hade jag även en fullmaktsröst för Ulrika Stahre, AICA Sveriges ordförande. I Administrative Council blir det ibland jämna omröstningar och min extra röst kunde därmed ha blivit utslagsgivande.

Kongressen föregicks av en träff med Advisory Board, en referensgrupp som skapats av AICA:s president. Vi gick igenom målet med en kongress på Kuba 2016, ett event som AICA Cuba inte kan genomföra med egna medel. AICA:s president berättade att det fanns goda chanser till ett större bidrag från Getty Foundation, men i skrivande stund har dessa förhoppningar tyvärr grusats.

Efter frukost med en av de ansvariga för Goya: Portraits på National Gallery, en utställning där man med ett sjuttiotal verk för första gången berättade om konstnärens styrka som porträttmålare, väntade en heldags kommittéarbete i Canada House vid Trafalgar Square. I Awards Commission stramade vi upp kriterierna för kritikerpriserna och förberedde ceremonin på Chelsea College of Arts där kritikern och curatorn Sarah Wilson skulle få ta emot AICA-utmärkelsen ”The AICA Honorary Award for Distinguished Contribution to Art Criticism”.

Inget Call for Papers gjordes denna gång inför kongressen utan alla föreläsare handplockades – och nästan enbart från England. Ekonomin satte också stopp för simultantolkning till franska och spanska så kongress-språket blev enbart engelska – en känslig fråga i organisationen. Flera framstående kritiker i de tidigare franska kolonierna talar till exempel enbart franska och för många kollegor på Kuba är spanska det enda språket.

Kongressens tema och titel Who Cares? Cultural Intelligence: Value, Veneration and Criticality hade knådats fram i samarbete med kursen Culture+Conflict vid Royal Academy of Art och Courtauld Institute of Arts. I fokus stod neoliberalismens relation till den samtida konsten. Hur ser den etiska kompassen ut hos konstnärer och kritiker i en tid då konsten blivit en global valuta? Bland talarna märktes aktivister, historiker, filosofer, gallerister, kritiker och konstnärer. Många av föreläsarna var briljanta, men jag reagerade på att så många av de inbjudna var män, att de var vita och även företrädde i stort sett samma ideologiska syn. Inget av detta kommenterades under kongressen.

Huvudtalaren – galleristen och konsthandlaren Matthew Bown – utgick från sin essä Traces of the holy som han publicerade i The Times Literary Supplement i april 2015, en text som många kritiker i Storbritannien verkar ha läst och diskuterat. Bown återkom till sin käpphäst: den samtida konsten är en kryptorelik och det är precis som på medeltiden. Vi tillber konsten på samma sätt nu som vi förr vördade benknotor och avklippta naglar från medeltida helgon. Det spelar ingen roll hur reliken eller konsten ser ut, bara vi får vara i närheten av något heligt – lite stoft från en kristen martyr eller ett cykelhjul signerat Duchamp, det är samma sak och människan förändrar sig inte.

För Matthew Bown är pengakarusellen kring konst mest en tillfällig förströelse och denna loja inställning har möjligen att göra med att han står med ett ben i kommersen och med det andra i kritiken. I likhet med flera andra föreläsare var han bekymrad över att så många konstaktörer blandar ihop värde med pris.

Föreläsarna framförde sina texter på snabb, akademisk engelska och hänvisade inte sällan till lokala brittiska konstfenomen men nästan alltid utan förklarande kontext. Trots att de flera gånger ombads tala långsammare föll de snart in i sitt vanliga tempo. Ingen av oss delegater från Belgien, Brasilien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Polen, Slovakien, Spanien, Sverige och Österrike har engelska som modersmål och publikkontakten och inlevelseförmågan från talarnas sida kunde ha varit bättre. Ett manus i handen och möjlighet att ladda ner föredragen online hade också gjort det lättare att följa med och bidragit till större interaktion med publiken.

Det var intressant att lyssna till seniorgalleristen René Gimpel, den israeliske curatorn Joshua Simon som filosoferade kring begreppen spekulation och motspekulation, konstkritikern Julian Stallabrass, konstnären David Cross och filosofen Marie-José Mondzain. Dokumentärfilmaren Ben Lewis visade brottstycken ur sin film The Great Contemporary Art Bubble där han drar ner byxorna på Damien Hirst och hudflår hyperkommersiella konstsamlare. Men med sin flåsighet, stämningsskapande musik och uppenbara ambition att bjuda på underhållning är Ben Lewis samtidigt farligt nära att göra sig själv till en bricka i spelet. I slutänden medverkar han troligen själv till att haussa den marknad han vill granska. Chefredaktören Anna Somers Cocks från The Art Newspaper bröt som moderator protokollet genom att teckna en försiktigt positiv bild av konstvärlden.

Även om temat för kongressen befäster en diskussion som pågått länge så kändes det ändå rimligt att samlas kring frågor om konstens ekonomi i en stad som London där över sjuttio procent av Europas konstaffärer görs upp. I Sverige öppnar rika privatpersoner egna konstmuseer men i London har man med Damien Hirsts spektakulära konsthall Newport Street Gallery tagit konstens kapitalisering till en ny nivå. På sin 3 500 kvadratmeter stora konstscen vill Hirst visa verk ur den samling han byggt upp sedan åttiotalet.

Stora abstrakta målningar av den 2011 avlidne John Hoyland fyllde samtliga salar och Hirsts relansering av konstnären lär inte ha gått konstmarknaden förbi. AICA UK:s busstur till Newport Street Gallery, med sin exklusiva museishop och snart också en restaurang (Pharmacie 2), blev ett distinkt uttryck för kongressens samlande tema kring värde, vördnad och kritik.

Men vi fortsatte inte på den inslagna vägen, inga mer kommersiella nedslag eller vandringar i kända konstnärers fotspår. I stället släpptes vi av vid Gasworks, ett galleri och residency, där vi minglade med konstnärer och gjorde ateljébesök. I galleritäta East End träffade vi engagerade gallerister, curatorer och konstnärer som klippt banden till den kommersiella scenen men som i gengäld får finansiellt stöd av bland andra Arts Council of England.

På kongressens sista dag valdes italiensk-schweiziska Elisa Rusca, curator bosatt i Berlin, till ny ordförande i webbkommittén. Tillsammans med Mathilde Roman, lärare vid Pavillon Bosio, Konst-och scenografihögskolan i Monaco, kommer hon att lansera en ny digital plattform på AICA:s hemsida där medlemmar kan publicera egna texter.

När tidningar skär ner på den kritiska konstbevakningen markerar AICA kritikens fortsatt viktiga roll och behovet av intellektuellt utbyte. I AICA:s arkiv i Rennes pågår till exempel ett forskningsprojekt som kommer att mynna ut i utställningar om AICA:s roll i en föränderlig värld, från 1948 till 2003. Under Christian Chamberts ordförandeskap i webbkommittén har hemsidan fått en mer attraktiv design, men uppdateringar och korrigeringar har släpat efter. Vid generalförsamlingen framförde Chambert kritik mot att ledningen inte sedan flera år prioriterat hans åtgärdslistor för hemsidan.

En rad brittiska kritiker slöt upp vid prisutdelningen till Sarah Wilson på Chelsea College of Arts. Under kvällen hamnade jag i ett samtal med Richard Dyer, chefredaktör för Third Text, och vi talade om villkoren för afrikanska konstnärer i Londons diaspora. Det hade varit ett spännande ämne för en kongress. Man hade också kunnat tänka sig en mer feministisk vinkel på marknaden – hur säljer kvinnliga konstnärer i förhållande till manliga? Varken brittiska Katy Deepwell, chefredaktör för den feministiska konsttidskriften n.paradoxa, eller fransyskan Elisabeth Lebovici deltog på kongressen men hade sannolikt haft mycket att säga.

Sophie Allgårdh

Höstens AICA-kongress i London

Det är nu klart att årets AICA-kongress blir i London den 26 till 29 oktober. Arrangemanget kommer att rymma både symposium och galleritur, samt i vanlig ordning generalförsamling samt mottagningar av olika slag.

Den som vill åka på kongress ska vara ute i god tid, extra mycket i år eftersom London är värd för världsmästerskapen i Rugby, i oktober.

Det konstkritiska priset IAAC kommer att delas ut i år igen. Det är andra gången, men den första med AICA som medarrangör. Priset är öppet även för icke-medlemmar och sista dag att ansöka är den 15 oktober.

Mer information om kongressen finns här, och om IAAC finns här.

Den 47:e AICA-kongressen, Seoul och Suwon (8-16 oktober)

kongress2014

Uppdaterat: klicka här och se kongressen sammanfattad i filmform.

AICA-kongresser tycks utmärkas av två saker: arrangörerna planerar in alldeles för mycket på kort tid, deltagarna kommer i hög grad från Europa och USA. Västdominansen är stor redan om man tittar på vilka nationella sektioner som finns, men den förstärks av att resurserna inte är jämt fördelade. Årets kongress i Sydkorea utgjorde ändå ett balanserande motdrag. Fler delegater från Asien än vanligt alltså på denna första kongress på asiatisk mark sedan 2004 då kongressen arrangerades i Taipei.

Det övergripande temat för årets kongress var Art Criticism in a Labyrinth, ett tema som i all sin vaghet spjälkades ner i tre underteman, på papperet relativt konkreta: Art criticism in a divided society, Critical Writings in the Era of Social Networking, Discourses on Contemporary Asian Art.

Innan det var kongressdags inleddes det hela med en kortare förkongress där vi allra först hade bjudits in att närvara på invigningen av festivalen i Suwon. Staden ligger en timmes bilfärd söder om Seoul och kan ståta med ett av UNESCO:s världsarv, den gamla fortifikationsstaden Hwaseong. En halvmil lång mur ringar in den äldre staden (fortet byggdes färdigt i slutet av 1700-talet).

Invigningen innehöll allt från traditionella musik- och dräktuppvisningar, en samtida modevisning, klassisk opera, och ett avslutande pojkband. Jetlaggade och frusna delegater från större delen av världen var vi inte den mest entusiastiska delen av publiken, men arrangemanget var ändå spännande nog.

En dags förkongress lades sedan i Suwon, med introducerande föreläsningar om den koreanska konsten. Huvudspåret var den inriktning som kallas Dansaekhwa, bokstavligen översatt samma sak som monokromt måleri. Riktningen uppstod på 1970-talet och kan tolkas som en krisreaktion efter japansk ockupation, koreakrig, en grannfejd utan slut och ett kontrollsamhälles uppkomst. Men parallellt med den monokroma trenden (som vi också senare under resan fick se exempel på i en stor utställning på Kukje Gallery curerad av kongressgeneralen, Yoon Jin Sup) fanns också en figurativ, politiskt tydligare strömning, artikulerad i Minjung Misul, folkets konst. Rörelsen uppstod i efterdyningarna av uppror och repression på 1980-talet.

Kongressens första dag anknöt både till den koreanska situationen och till förra årets kongress, som organiserades i Slovakien och till stor del handlade om splittringen, om öst och väst. I Seoul var temat alltså Art criticism in a divided society vilket rymde såväl en diskussion om konsten på Maidan i Ukraina, situationen i Polen i början av 1900-talet och en analys av den offentliga konsten i Litauen.

Så trots att vi befann oss mitt på den delade koreanska halvön, dominerades dagen av Europa. På det stora hela närmade sig kongressen aldrig situationen med Nord- och Sydkorea.

Sent på eftermiddagen var det dags för AICA Awards, som i år i samklang med kongressen delades ut till koreanska kritiker. ”The Incentive Prize” gick till den koreanska kvinnliga kritikern Lee Sun Young. Prisutdelare var Sophie Allgårdh och Andrzej Szczerski (Polen) och deras motivering lyder i sammanfattning: ”We appreciate Lee Sun Young’s independant voice and long commitment to the writing about contemporary art. Since the 90s she has closely followed and with great skills responded to the development and the diversity of the dynamic Korean art scene after the political changes. She has not only envigorated art criticism and the art scene in Korea through her writing but also helped to open it up towards an international public.”

Det stora priset gick postumt till den koreanske kritikern Lee Yil, motiverat som följer:

”Throughout his life he was an important figure for the intellectual and cultural life in Korea. He was recognized both on the national and international scene, especially in France where he spent an important part of his life during the 50s. His style of writing does not only show deep knowledge of the field but is also of great literary value. Lee Yil was very active until the very end of his life. He passed away in 1997.”

Prisutdelningen följdes av en kortare galleritur till den utställning som Yoon Jin Sup curerat. Det monokroma koreanska måleriet visades i tre olika byggnader, intressanta i sig, och bredden i uttrycket var överväldigande.

Den andra kongressdagens tema, den digitala utvecklingen och skrivande i relation till socialt nätverkande, var lika spretig och inspirerande som första dagen. Inledande key note-speakern Lev Manovich levererade en föreläsning om hur digitaliseringen av museernas samlingar, liksom hela den enorma bildfloden som ligger online, borde förändra sökmetoderna eftersom de traditionellt inte låter forskaren eller kritikern finna det oväntade eller hitta en position varifrån det blir möjligt att scanna av bilder på samma sätt som man betraktar till ett bildflöde i form av till exempel en vägkorsning.

Övriga papers denna andra dag behandlade förhållandevis allmänna ämnen i den digitala transformationens tid: möjligheter och tidningskris, förytligande och den långa textens nya möjligheter. Även nätets ofrihet, kontrollen och de ökande svårigheterna att verkligen söka fritt berördes.

Sedan pausade kongressen för en halv dags Administrative Council samt besök på SeMA Biennale Mediacity Seoul. Administrative Council består av AICA:s ledande funktionärer, alla nationella sektioners ordföranden, vice-presidenter, ordföranden för de olika kommittéerna och internationella medlemmar. Vi var cirka ett trettiotal som slöt upp för mötet (trots att Seoul lockade med vackert sensommarväder och kultur) och det mesta kom att handla om situationen på kontoret i Paris och möjliga lösningar. Förra årets konflikter på kontoret med följande avskedande av sekreteraren på kansliet, i sin tur följt av en arbetsrättslig tvist har kostat AICA inte bara en stor summa pengar utan också dålig stämning i organisationen.

Årets Generalförsamling (årsmöte), som hölls ett par dagar efter Administrative Council, innebar också val av president samt generalsekreterare, och Marek Bartelik (USA) blev omvald med tydlig majoritet av rösterna, mot endast en motkandidat, den koreanske Yoon Jin Sup.

Valresultatet är en indikation på att medlemmarna i AICA är nöjda och att situationen på kontoret inte orsakat så stort missnöje, men samtidigt är det viktigt att vara medveten om att valdeltagandet i detta val knappast kommer över tio procent. Flera nationella sektioner lämnade inte en enda förtidsröst. Valet till generalsekreterare stod mellan tre personer, sittande Brane Kovic (Slovenien) samt Liam Kelly (Irland) och Marjorie Allthorpe Guyton (Storbritannien). Marjorie Allthorpe Guyton valdes till ny generalsekreterare.

Kongressen föregicks inte bara av en prekongress med föreläsningar om koreansk konst, utan också av kommittéarbeten, där den svenska delegationen hade ett högt deltagande. Christian Chambert deltog i flera kommitteér, bland annat som ordförande i webb-kommittén. Chambert har också arbetat med förändringar av stadgarna. Sophie Allgårdh deltog i kongresskommittén samt med arbetet AICA Awards. Jag (Ulrika Stahre) har valts in i kommittén för yttrandefrihet, plus att jag hjälpte till med rösträkning.

Sista dagens kongress blev den spretigaste. På papperet skulle det handla om samtida asiatisk konst, men i praktiken blev det mer en sort uppsamling av alla papers som inte fått plats.

En uppseendeväckande föreläsning höll Chwijeong Kim, där hon talade om begreppet ”koreanity” som ett ideal. Något som åtminstone för skandinaver påminde om 1800-talets göticism, ett nationalistiskt färgat försök att ringa in konstkritiken och konsten.

Kongressen avslutades, efter generalförsamlingen, med två dagars resande till två olika biennaler i södra Korea: först Busan, sedan Gwangju.

En något uttröttad men ändå högintresserad skara tog sig igenom utställningarna, hittade ännu mer att se, letade presenter och souvenirer för nu var det snart hemresedags.

Årets upplaga av biennalen i Busan är en relativt västerländsk historia, åtminstone det jag lyckades se. Tematiskt tydligt strukturerad, men, som någon påpekade, nästan illustrativ i sin vilja att visa de olika temana. Därför var Gwangju en befrielse: temat är Burning Down The House och känslan sätts av en enorm muralmålning av Jeremy Deller, föreställande en bläckfisk. Sedan följer elden, upproret, passionen, förstörelsen och ångesten.

Vi hittar bakom alltsammans ännu ett museum, där den koreanska samtidskonsten samsas med Käthe Kollwitz och andra västerländska ikoner. Det är dags att lämna Korea.

Sophie Allgårdhs rapport från kongressen i Valencia, Barcelona och Sevilla 7–16 november 2008

Som ledamot i medlems- och valkommittén (Membership- och electoral commission) ägnade jag större delen av kongressen 2008 åt det rösträkningsarbete som rörde valet av ny president för internationella AICA. Kampen stod mellan de två huvudkandidaterna Yacouba Konate från Elfenbenskusten och Anda Rottenberg från Polen och rösträkningen gjordes i tre omgångar.

Proceduren komplicerades av att många länder sänt in ogiltiga röster. Av de 443 poströster som anlände till kongressen var 110 ogiltiga. I en del fall handlade det om ett antal ogiltiga röster i en viss sektion, men ibland ogiltigförklarades också samtliga röster i en sektion. Problemen skiljde sig från fall till fall och i kniviga situationer tillkallade vi den då sittande presidenten Henry Meyric Hughes, som inför generalförsamlingen förklarade sig mycket nöjd med kommitténs ”samvetsgranna” arbete.

Medlems- och valkommittén bestod i år delvis av nya ledamöter (inklusive jag själv). Vi beslutade om en sträng och konsekvent linje när det gällde tveksamma eller ogiltiga röster. Det självklara målet för AICA måste vara att följa de demokratiska regler som upprättats i de internationella stadgarna. Dit hör å ena sidan transparens och å andra sidan ett konfidentiellt röstningsförfarande. Om vi ser mellan fingrarna eller gör undantag är vi ute på ett sluttande plan och vi har bara att förlora på detta.

Det utgör ett stort demokratiskt problem för AICA att endast 28 av AICA:s dryga 70 medlemsländer deltog i röstningen. Av de mer än 4000 medlemmarna i organisationen avgjorde bara en liten majoritet av röster presidentvalet. Omröstningen från golvet på kongressen blev utslagsgivande.

Det har funnits en inställning hos AICA att länder som inte röstar korrekt får skylla sig själva. De har inte läst AICA:s instruktioner ordentligt. Den delvis nya medlems- och valkommittén betonade vikten av tålamod och AICA:s ansvar att parallellt med en mer konsekvent rösträkningsmodell ytterligare förklara och förtydliga röstningsförfarandet. I nuläget tycks det som att många sektioner och medlemmar inte vet – eller inte förstår – vikten av att följa de regler som gäller för röstning. För att förbättra kunskapen anser valkommittén att AICA i fortsättningen bör lista och förklara de olika anledningarna till att röster ogiltigförklaras. Jag och Marek Bartelik, USA:s ledamot i medlems- och valkommittén, planerar att ta fram instruktioner för hur AICA:s presidentval ska gå till i framtiden.

I dagsläget är varje lands ordförande ansvarig för att distribuera information om röstningsförfarandet och också uppmuntra sina medlemmar att sända in poströster. Men det låga antalet röster ger intryck av att det finns ordföranden som inte informerar sina medlemmar över huvudtaget, eller att det görs på ett ineffektivt sätt. Kanske för att ordföranden anser att det inte är viktigt att delta i val av AICA-president eller utgår från att ingen av kandidaterna intresserar medlemmarna. Några sektioner kan vara sovande eller kanske fungerar inte styrelsen på ett adekvat sätt.

AICA-kongressen i Paris 15 – 20 oktober 2006

Ingen nationell AICA-sektion hade anmält intresse att arrangera 2006 års kongress. Den kom därför att äga rum i Paris där AICA har sitt kontor. Planeringen genomfördes på kort tid med begränsade resurser och betydande arbetsinsatser från organisationens ledning med stöd från franska AICA. Sophie Allgårdh och Christian Chambert, båda med medel från kulturrådet, deltog i kongressen, Administrative Councils möte och generalförsamlingen den 15 – 20 oktober. Övriga svenska deltagare var Silvia Helperin, Hans Johansson och Sven Sandström. Föreningens ordförande, Silvia Helperin och Sven Sandström följde även med på postkongressturen till Charleroi, Hornu, Bryssel och Antwerpen, inklusive Middelheims skulpturpark. Belgiska AICA med Fabienne Dumont och Marie-Pascale Gildemyn i spetsen ansvarade för de intressanta och väl genomförda arrangemangen.

Omkring 200 medlemmar från mer än 40 länder var på plats i Paris. Antalet deltagare från icke västliga nationer ökar stadigt, något som är en konsekvens av globaliseringen men också en medveten strategi sedan länge från både AICA och UNESCO. Föredragshållarna representerade 30 länder i Afrika, Asien, Australien, Europa och Nord- och Sydamerika. Kvaliteten på framförandena skiftade kraftigt och påfallande många av föredragshållarna var unga. En sammanställning i kortform av abstracten till de 39 föreläsningarna delades ut i förväg. Simultantolkning skedde med några undantag mellan AICA:s tre officiella språk engelska, franska och spanska och de flesta föredragen ägde rum i Instituto Cervantes.

Brian O’Doherty, med pseudonymen Patric Ireland, höll den hedersamma öppningsföreläsningen med titeln From the White Cube to the Global Stage. O’Doherty diskuterade med en rad bildexempel hur konstnärens ateljé under modernismen påverkat den vita kuben. Tyvärr dröjde han sig länge kvar i konstnärsromantik och nostalgi istället för att ta de historiska exemplen som språngbräda och redogöra för den kris som den vita kuben i dag befinner sig i.

Brandon Taylor från universitet i Southampton höll ett av de mest uppskattade föredragen med titeln For a Critique of Reproductions. Utgångspunkten var att konstkritikern alltför sällan kritiskt granskar olika sorters reproduktioner, fotografiska, elektroniska etcetera, av den moderna och samtida konsten. I framställningen påpekades nödvändigheten av att utveckla länken mellan konsthistoria och konstkritik. Taylor argumenterade för den välformulerade konstkritiken och hävdade att merparten av kritiken är illa skriven. Hans försvar för kritikens litterära form var tillspetsad men uppmuntrande.

Iara Boubnova från Sofia redogjorde för konstens situation i det posttotalitära samhället. Hon visade med en ironisk touche hur MacDonaldsskyltar dyker upp istället för gamla monument.

Camilla Jalving från Danmark talade om The Embedded Critic. Hur ska vi kunna ringa in vad ett konstverk är om det utgörs av något så efemärt som interaktion? Vilken roll får kritikern om han eller hon agerar med i verket? Jalving diskuterade teorier om det performativa vid bedömning av verket och dess egenskaper. En reproduktion av Tracey Emins My Bed fick följdriktigt avsluta den väl genomförda föreläsningen.

Stimulerande var också stjärncuratorn från Moskva Viktor Misianos keynote föredrag en kväll på Palais de Tokyo Curatorial Practice: from ’Confidential Communities’ to ’Operational Communities’. Misiano analyserade curatorsrollen utifrån sina egna erfarenheter efter murens fall. Kan en curator tänka sig att censurera ett material eller en idé till den egna utställningen och i så fall när? Frågan togs upp i den följande diskussionen med exempel från Venedigbiennalen.

Det var svårt att helt uppfatta alla resonemang och all information i den strida strömmen av föredrag. Christian Chambert föreslog att texterna skulle finnas tillgängliga i kopior före föreläsningarna, något som var praxis för ett antal år sedan. Materialet borde också på en gång läggas ut på AICA:s hemsida för att möjliggöra en fördjupad diskussion.

Exkursionsprogrammet var generöst tilltaget med möjlighet att besöka olika platser på Parisregionens dynamiska konstscen, inklusive de nya museerna Musée du Quai de Branly och MAC/VAL. Spännande var också Adel Abdessemeds utställning med skulpturer, video och teckningar Practice Zero Tolerance på Le Plateau/ Frac Ile-de-France. Konstnären fick stor uppmärksamhet med ett väldigt hängande skelett på Notre histoire på Palais de Tokyo förra våren. Under postkongressturen besöktes den imponerande Arakiutställningen i Charleroi, som provocerade och blivit attackerad av vandaler.

Christian Chambert har under några år till AICA föreslagit förbättringar av den internationella hemsidan: http://www.aica-int.org Före kongressen sände han in ett förslag, som presenterades vid Administrative Council. Siten bör innehålla mer material om de nationella sektionernas aktiviteter. Även om programmen i de olika länderna inte genomförs på något av AICA:s tre officiella språk bör de annonseras på AICA:s hemsida och en rapport bör publiceras efteråt. Det ingår också i AICA:s uppdrag att mer regelbundet informera om internationella symposier och stora utställningar.

För ytterligare information om Pariskongressen se: http://www.aica-int.org/spip.php?article559 och http://www.aica-int.org/spip.php?article237

Kongressen 2007 äger rum i São Paulo med temat The institutionalization of contemporary art: art criticism, museums, biennials and the art market. Administrative Councils möte planeras till den 30 september och generalförsamlingen till den 5 oktober. För programmet se internationella AICA:s hemsida. Kongressen 2008 blir preliminärt i Australien, 2009 är Irland inbokat och 2010 går turen eventuellt till Istanbul.

Christian Chambert
ordförande

2007-05-12

Strategies of Power

Rapport från AICA-kongressen i Zagreb och Dubrovnik 30.9 – 9.10.2001.

De kroatiska konstkritikerna hade bjudit in till kongress med ett tema som visade sig vara mera aktuellt efter den 11 september än vad de i förväg kunnat ana. Att några av de annonserade talarna inte dök upp kan ha berott på de problem och den osäkerhet som infann sig efter terrorattackerna. Den övergripande rubriken var ”Strategies of Power” med de djärvt inflätade underrubrikerna ”The Legacy of Modernism and the Imperative of Modernity”, ”Institutional Frameworks” och ”Sexuality and Power”. Modernismens skede analyserades i föreläsningarna ur olika aspekter, det nyligen avslutade 1900-talet utvärderades, med exempel från olika delar av världen, samtidigt som dagens maktrelationer som de formuleras i konsten och i konstlivet frilades och diskuterades. Leonida Kovac, ansvarig för kongresstemat, Berislav Valusek, ordförande i kroatiska AICA och Jadranka Vinterhalter med medarbetare utgjorde ett effektivt team, som såg till att kongressen i Zagreb och postkongressturen till Dubrovnik fungerade väl, inräknat besök på museer och gallerier. Mailadressen till kroatiska AICA är: msu@msu.tel.hr Det fanns goda möjligheter att under vår vistelse i Kroatien få se verk av de ledande samtida, kroatiska konstnärerna. 93 konstkritiker var registrerade, inklusive de från Kroatien, från 36 länder, ungefär en tredjedel av förra årets kongress i världsstaden London. Från Sverige deltog undertecknad och Bo Borg.

Dag Solhjell från Norge grep sig skickligt an fenomenet Odd Nerdrum ur ett sociologiskt perspektiv: ”Kitsch Between Cultural Order and Disorder Odd Nerdrum – a Case Study in the Acquisition and Use of Symbolic Power”. I raden av intressanta föredrag nämner jag, för att ge en uppfattning om kongressens spännvid, Antje von Graevenitz, Holland, ”The Subversion of the Subversion’s Subversion – Turns in Post-Modern Art”, Konstantin Akinsha, USA, ”Afterart”, Yacouba Konate, Elfenbenskusten, ”The Institutional Frameworks of Visual Arts in Africa”, och Tina Gharavi, England, ”Veiled Societies/Hidden Sexualities: Investigating and Documenting Gender & Public Space in Teheran, Iran and Buffalo, NY”. Jag går inte närmare in på de olika föredragen under kongresstemat, eftersom de kommer att publiceras i en specialutgåva av den kroatiska konsttidskriften Zivot umjetnosti.

Men jag vill ändå nämna Bojana Pejic från Belgrad, bosatt i Berlin, som analyserade Sanja Ivekovics (f. 1949 i Zagreb) verk i Luxemburg ”The Unmaking of the Unknown Heroine – Sanja Ivekovic: Lady Rosa of Luxembourg”. Kvinnliga allegoriska gestalter, ibland med drag av Nike, har blivit populära igen, när många nya nationalstater växt upp efter murens fall. Ivekovics skulptur för Luxemburg är en havande kvinna, något som väckte en våldsam politisk debatt. Konstnären deltog i kongressen och hade samtidigt en separatutställning ”Works of Heart” på Racic Gallery, där ett foto från massakern på marknaden i Sarajevo ställs mot annonsen för det hjärtformade smycket till budgetpris runt den glamorösa kvinnans hals. Budskapet är solklart, mera hjärta i verkligheten och färre pseudohjärtan i reklamens värld, även om de glänser. Båda bilderna är hämtade från samma sida i The New York Times,den 6 februari 1994. Kongresstemat ”Strategies of Power” känns adekvat i ett område, forna Jugoslavien, där vi ännu inte sett någon varaktig fred omfattande hela regionen.

”To Tell a Story”, det är inte en tillfällighet att en utställning om den samtida kroatiska konsten heter så. I stora delar av östra Europa finns i bildkonsten efter murens fall en drift att berätta, som var mycket tydlig i ”After the Wall” utställningen på Moderna museet i Stockholm för två år sedan, där Bojana Pejic var huvudcurator. Vi fick vara med om vernissagen på dubbelutställningen ”To Tell a Story” med samtida kroatisk konst, som öppnade parallellt på Gliptoteka HAZU och på vitala Museum of Contemporary Art i Zagreb. Dalibor Martinis (f. 1947 i Zagreb) deltog med ett av sina mest kända verk, det interaktiva ”Coma”, 1997, där betraktaren kan behandla konstnären i videon med något som påminner om elchocker, som får honom att vakna upp ur sin dröm-koma. Detta ambivalenta verk om maktstrukturer ställer bland annat frågor om vem som är skyldig och om vem som har rätt att döma? Samtidigt öppnade Martinis sin utställning ”From the Binary Series” på Paromlin. Det var givande att läsa Martinis och Ivekovics verk som parallella till kongresens tema ”Strategies of Power”. Båda kostnärerna är pionjärer i Kroatien, när det gäller videokonst, inte minst genom sina gemensamma projekt.

Kvinnan i hopptornet i Renata Poljaks (f. 1974 i Split) video ”Hopp” från 2000 i samma utställning stressar runt alltmer nervöst utan att kunna bestämma sig för om hon skall hoppa eller inte. Hon har sin fria vilja men rids samtidigt av tvångstankar i denna video på fyra minuter. Det repeterande i loopens form understryker det tvångsmässiga draget. Människan är inte längre bunden av ett system, som fanns för inte så länge sedan. Men samtidigt måste hon helt själv bestämma över färdväg och framtida prestationer.

Ines Krasics (f. 1969 i Mostar) ”e-male/ e-fe-male” på Miroslav Kraljevics Gallery i Zagreb kritiserar det dominerande patriarkala konsumtionsmönstret i det nya medialandskapet och kunde ses som en ironisk kommentar till kongresstemat ”Sexuality and Power”.

I Fort Revelin i Dubrovnik såg vi ”Mediteranea No. 2: Art between the Coasts” med konstnärer från Italien, Kroatien och Spanien. Utställningen gav ett pliktskyldigt intryck och konstverken hade svårt att hävda sig mot inne- och uterummens storslagna arkitektur och den väldiga naturen runt omkring. Förhoppningsvis kan andra länder kring Medelhavet nästa gång göra något mera inspirerande.

På den fria tiden botaniserade jag i Zagrebs rika utbud av museer, Arkeologiska museet, Konsthantverksmuseet och Kroatiska museet för naiv konst med sin fantastiska samling av Ivan Generalics och andra naiva mästares verk. Ett besök i Ivan Mestrovics (1883 – 1962) ateljé var också ett måste. Där finns ett intressant urval av denne allsidige skulptörs verk. Han påminner med sitt behov av att utveckla den stora skulpturtraditionen – som en av de sista – om många av den tidens viktiga skulptörer, även Carl Milles. Men samtidigt är han unik. Varje uppdrag, varje figur får sin egen specifika form, sitt eget speciella uttryck och sitt egna komplicerade, ofta lätt skruvade rörelseschema.

En kväll lyssnade vi till curatorn för nästa års Documenta i Kassel, Okwui Enwezor, som talade suggestivt om ”Museums/ Exhibitions and the Cultural Logic of Globalization” på Goetheinstitutet i Zagreb. Många av frågorna efteråt handlade naturligt nog om den kommande Documentan. Nada Beros, curator och kritiker i Zagreb, hade satsat all energi och lyckats fånga in den mycket uppbokade Enwezor. Arrangörerna överraskade också med att dessutom få förra chefen för Documenta, Catherine David, att ställa upp. Hon berättade om ”Presentation of the Project for the Museum of Modern Art, Dubrovnik”.

Föreläsningen som ägde rum på Moderna museet i Dubrovnik följdes av ett samtal om ”AICA Strategies for 21st Century”. Utgångspunkten var, vilket är läget för konstkritiken i dag? Hur kan AICAs struktur förändras för att bättre passa in i dagens situation? Går det att skapa en mindre hierarkisk, mera dynamisk form, som involverar långt flera av de cirka 4.000 medlemmarna i omkring 70 länder? Nödvändigheten för AICA att bli mera synlig i en föränderlig värld diskuterades, t.ex. utvecklandet av en debattverksamhet i olika delar av världen – som involverade konstnärer, curatorer och kritiker från många länder -, profileringen av AICAs hemsida liksom önskvärdheten i att AICA skaffar en mailinglista för att snabbare få ut aktuell information till medlemmarna och till konstvärlden. Det fanns ett stort intresse för att arbeta vidare med Art Planet; initiativet till tidskriften kommer från svenska AICA.

En av poängerna med AICAs kongresser är att de ofta äger rum på orter utanför konstlivets centrum, i länder som stressade konstkritiker inte annars skulle prioritera. På så vis hjälper AICA till att skapa en balans i bevakningen. Nästa års AICA-kongress blir i Elfenbenskusten, Abidjan med flera platser, preliminärt den 28 oktober till 3 november. Föreslagna teman är ”Revolution in Art and Social Evolution”, ”Art, Disparity and Exclusion” och ”Art and Anthropophagy”. Kongressarrangörer de därpå följande åren blir Södra Karibien, Taiwan, Ryssland och Italien i nu nämnd ordning. AICA fortsätter att bredda sitt nätverk på olika kontinenter i allt fler länder i världen.

Det var en mäktig upplevelse av historia, stadsbyggnad och natur att vandra på den vindlande, cirka två kilometer långa stadsmuren som omsluter gamla Dubrovnik. Jag fick ett liknande intryck av intensiv närvaro av nationella stridigheter som låg nära inpå i tiden i kontrast mot ett storslaget landskap, när jag gick på muren runt Derry i Nordirland för några år sedan. Jag såg in över det märkligt homogena Dubrovnik i ljus kalksten, som står på UNESCOs världsarvlista, som hämtat sig väl efter alla jordbävningar och efter kriget. De bilfria gatorna, de gamla kyrkorna och de åldriga tegeltaken är varvade med nya tomatfärgade tegelpannor, som kommit till under restaureringsarbetet efter granatattackerna 1991 – 1992. Kontrasten var stor mellan sagostaden Dubrovnik, gamla Ragusa, vid Dalmatiens kust med en vidunderlig arkipelag utanför, med sitt högsommarväder i början av oktober och den hektiska inlandsmetropolen Zagreb med sin representativa arkitektur och med sina spårvagnar – påminnande mig om min barndoms städer – som även om nätterna slamrande rusade genom gatornas kurvor. Jag hisnade när jag såg ner mot bränningarna som med bedövande kraft bröt sig in mot de branta klipporna. Jag blickade upp mot bergen och ut över det turkosa Adriatiska havet.

Christian Chambert
ordförande

2001-11-11

Visual Art, Visual Culture?

AICA-kongressen i London 2000

Kongressens tema var ”Visual Art, Visual Culture?” med underrubrikerna ”The Role of the Museum of Modern Art: Priests? Educators? Iconoclasts?”, ”Art & Representation of Visual Culture”, ”The Cultural Power of the Curator”, ”The City as a Vehicle for Visual Representation”, ”Art Education – Giving Permission for What?” och ”Art Criticism – Triangular Mutterings”. Tidpunkt: 10 – 21 september 2000.

Ett uppbåd stjärnor föreläste mer eller mindre inspirerat, Charles Jencks, Norman Bryson, Iwona Blazwick, Antony Gormley, Rosa Martinez… Tyvärr hade Okwui Enwezor lämnat återbud. Den intellektuellt mest stimulerande föreläsningen hölls av Sarat Maharaj, professor vid Goldsmiths College och co-curator for Documenta XI.

Enligt den utdelade förteckningen deltog 308 personer i kongressen, förutom sådana som dök upp vid enstaka tillfällen, vilket förmodligen är rekord i AICAs historia. Med undantag av vår egen kongress 1994, har inte tidigare så många svenskar varit med: Fred Andersson, Bo Borg, Gunnar Bråhammar, Christian Chambert, Anna Gunnert, Elisabet Haglund, Madeleine von Heland, Elisabeth Lidén, Lars Nittve, invigde kongressen, Sune Nordgren, tog emot oss i Newcastle, Ann-Sofi Noring, Katarina Peterson, ej medlem, Katarina Wadstein och Niclas Östlind.

Föreläsningarna ägde rum i Tate Modern. Det var ett stort framsteg att dela upp föreläsningarna i olika lokaler för att vinna tid. En nackdel var att de prominenta föredragshållarna framträdde i en sal med simultantolkning mellan flera språk medan det i det andra rummet inte fanns någon översättning alls. Diskriminering tyckte några. När föreläsningarna blev för tråkiga var det vederkvickande att ge sig ut bland världskonstverken i samlingarna.

De flesta bodde till ett ganska förmånligt pris på Bankside House alldeles bakom Tate Modern, där studerande bor under terminerna. Arrangörerna ordnade en rad utställningsbesök på museer och gallerier. Det är både en lockelse och ett problem med en konstkritikerkongress i en världsstad. Här finns oerhört mycket att se och London är fortfarande en mycket intressant stad för den som vill följa den aktuella konstscenen. Men det finns samtidigt en fara att det kan bli för mycket. Kongressen med postkongresstur blev i längsta laget, 11 dagar.

Vi besökte Saatchi Gallery ”Ant Noises 2”, Tate Britain ”Intelligence: New British Art 2000”, Whitechapel Gallery ”Protest and Survive”, White Cube 2 ”Antony Gormley”, Gagosian Gallery ”Vanessa Beecroft VB43 photographs”, inIVA ”Steve Ouditt Creole Processing Zone” etcetera.

Under postkongressturen såg vi en rad nya konstmuseer, konsthallar och konstinstitutioner från Newcastle i norr och söderut. Den på många ställen fria entrén hade en positiv effekt på besökarantalet. Fritt inträde på Tate Modern har gjort att besökarna väller in och slår alla publikprognoser.

Christian Chambert
ordförande