Kategori: AICA-kongresser

Efter att planerna på att hålla 2017 års kongress i Tyskland av ekonomiska skäl lagts på is, blev Paris det enklaste alternativet. Vi var några hundra medlemmar som sammanstrålade för fem dagars diskussion, sammanträden och besök på konstinstitutioner under den femtionde AICA-kongressen, som hade rubrik Everywhere and Nowhere: migration and contemporary art. När kongressen hålls i Europa, brukar det europeiska inslaget bland kongressdeltagarna vara – om möjligt – ännu tydligare jämfört med när kongresserna hålls på andra kontinenter, och så var det även denna gång.

Vi var sju svenska delegater: Sophie Allgårdh, Christian Chambert, Linda Fagerström (som skrivit denna rapport), Hans Johansson, Anders Lidén, Conny C-A Malmqvist och Ulrika Stahre. Några av oss hade också kommittéuppdrag: Sophie Allgårdh i priskommittén, Ulrika Stahre i censurkommittén samt Christian Chambert, som är ordförande i stadgekommittén.

Under första dagen, måndag den 13 november, hölls styrelse- och kommittémöten men även årsmötet, generalförsamlingen. Livligaste diskussionspunkten blev frågan om var nästa års kongress ska hållas – och dessutom om de verkligen bör återkomma årligen istället för, som föreslogs av internationella AICA-presidiet, vartannat år. Efter lång debatt beslöts att hålla en kongress 2018, och att det är AICA Taiwan som arrangerar den i Taipei.

Det viktigaste inslaget var emellertid val av ny ordförande för internationella AICA, där Lisbeth Rebollo Gonçalves (AICA Brasilien) utsågs till avgående ordförande Marek Barteliks efterträdare. Dagen avslutades på Institut National d’Histoire de l’Art (INHA) i första arrondissementet, där Gayatri Chakravorty Spivak höll keynote-föredraget Halting the Mapmaking som i sina resonemang om postkoloniala perspektiv upprörde en del delegater. Efteråt hölls en officiell kongressinvigning med kort mottagning. Det var årsdagen av terroristattentaten i Paris 2016, vilket märktes tydligt. Under promenaden mot hotellet senare på kvällen, mötte jag överallt människor som deltagit i manifestationer och sorgemöten.

Resten av veckan präglades av den förhöjda säkerhetsnivån, som var påtaglig vid flera av platserna vi besökte. Inte minst gällde det Louvren och Islamiska kulturcentret, men varje promenad innebar att kryssa sig fram mellan tungt beväpnade poliser längs trottoarerna och vid stadskärnans många symbolbyggnader. Lika starkt upplevde jag emellertid den nästan demonstrativa vänlighet som parisarna visade, som om de beslutat att kollektivt markera mot terrorns galenskap.

Kongressens andra dag, 14 november, fortsatte på INHA med föredrag på temat Re-Reading the history of AICA for the future. Bland talarna fanns avgående ordföranden Marek Bartelik, brittiska Sarah Wilson från Courtauld Institute och den franske kritikern och poeten Jean-Clarence Lambert, som faktiskt talar svenska efter att länge ha bott i Sverige. Hans föredrag hölls emellertid på franska och simultantolkades i vanlig kongressordning till engelsk- och spanskspråkiga åhörare.

Under eftermiddagen var temat AICA and the challenges of globalization där föredragshållarna berörde Dakkar-biennalen, konstens situation i Syrien, Kina och Taiwan samt det dåtida Öst- respektive Västtyskland. På kvällen besökte vi Centre Allemand d’Histoire de l’Art Paris där verksamhetsledaren Thomas Kirchner presenterade centret.

Onsdagen den 15 november startade med morgonbesök på Galerie Les Filles du Calvaire och fortsatte med keynote-föreläsning på INHA av filosofen och AICA-medlemmen Georges Didi-Huberman. I mina öron och ögon framstod hans upplägg som typisk för en icke-konsthistoriker som resonerar om konst, vilket bland annat tog sig uttryck i att han under hela föredraget – helt okommenterat – visade en enda bild av ett svartvitt fotografi, som först mot slutet fick sin presentation och kontext. Resonemangen om huruvida konstkritiker använder sig av dionysisk metod snarare än Nietzsche-inspirerad var hur som helst intressanta att följa.

Eftermiddagen inleddes med en presentation av Camille Blanc, som leder franska sektionen av Amnesty International, där organisationens arbete för yttrandefrihetsfrågor stod i fokus. Sedan kom programpunkten Interpreting Contemporary Art där Raphael Cuir, ordförande i franska AICA inledde och tyngdpunkten var ett panelsamtal mellan Martha Langford (Kanada), Lin Chi-Ming (Taiwan), Charlene Khan (Sydafrika) och Vanessa Morisset (Frankrike), som modererades av Isabelle de Maison Rouge som är styrelsemedlem i AICA Frankrike.

Dagen avrundades på Fondation d’Entreprise Ricard – som dessvärre råkade befinna sig mitt mellan två utställningsperioder och därför ingen konst hade att visa oss. Däremot bjöds på tilltugg och främst pastis – företaget Ricard som står bakom denna stiftelse, är ju sprittillverkare – på ett sätt som åtminstone vi svenska delegater kände oss en smula främmande inför.

Samma dag hade renässansmålningen Salvator Mundi sålts på en extremt välbevakad auktion i New York och jag diskuterade med delegaterna från Storbritannien om huruvida det verkligen rör sig om ett verk av Leonardo da Vinci – ett samtal som kändes helt självklart där vi befann oss, bara något stenkast från Mona Lisas hemvist, Louvren.

Dagen därpå, torsdagen 16 november, låg huvudfokus på kongressens övergripande tema Everywhere and Nowhere. Migration and Contemporary Art. Den inleddes med besök på Palais de la Porte Dorée. Musée National de l’Histoire de l’Immigration, där delegaterna möttes av en performance som iscensatte det virala fotografiet från 2015 av femåriga Alan Kurdis livlösa kropp i vattenbrynet på gränsen till Europa. Kim Levin (USA) höll det mest omtyckta föredraget under dagen, om buzzbegreppet ”the anthropocene” i relation till konsten.

Kvällen tillbringades på Institut des Cultures d’Islam, där vi fick en visning av utställningen Lettres ouvertes, de la calligraphie au street art som följdes av en gemensam middag i centrets restaurang.

Dagen därpå gjordes besök på Centre National des Arts Plastiques och La Maison Rouge. Fondation Antoine de Galbert som följdes av en bussrundtur till en rad gallerier. Ett besök på utställningen med Camille Henrot på Palais de Tokyo hann några av oss också med.

Sista dagens avslutningsceremoni hölls på Centre Georges Pompidou, där Adriana Almada från AICA Paraguay var prisutdelare då Georges Didi-Huberman fick Internationella AICA:s kritikerpris och sedan förde ett samtal inför publik med Robert Storr (AICA USA).

Det sammantagna intrycket var, att kongressen i stor utsträckning förlitade sig på deltagarnas intresse för långa inomhusdagar med föga varierande program där åtskilliga föredragshållare avlöste varandra i scheman som ofta sträckte sig en bra bit in på kvällen. Förvisso fanns här några panelsamtal som bröt monotonin, men en heldag där långsittningar med en räcka jämnlånga föredrag står på agendan verkar märkligt i en stad som Paris, till brädden fylld med nya, spännande institutioner och konstsammanhang som hade kunnat vara minst lika relevant att lära känna på djupet.

Linda Fagerström

Av AICA:s cirka 5000 medlemmar hade ungefär 70 tagit sig till årets kongress i Havanna på Kuba. Majoriteten av delegaterna kom från den spansktalande världen, men även européer och asiater var närvarande. Från Sverige deltog fyra delegater: Christian Chambert, Linda Fagerström, Camilla Hammarström och Ulrika Stahre (som skrivit denna korta rapport).

Det var en omtumlande erfarenhet att befinna sig i ett postrevolutionärt samhälle, som präglas till lika delar av fattigdom och rika turister. Havanna är i snabb förändring, hus renoveras överallt medan människor knappt kan handla mat. Trettio luftfuktiga grader medan solen är uppe och steker, och varmt dygnet runt.

Kongressen pågick dock i luftkonditionerade och neutrala lokaler inne på Museo Nacional de Bellas Artes, den kubanska delen av nationalmuseet. Det finns också en avdelning för internationell konst, där åt vi varje dag lunch.

Första dagen, tisdagen den 11 oktober, vigdes åt kommittémöten, där jag personligen närvarade som medlem i yttrandefrihetskommittén. Att vi befann oss i ett repressivt samhälle samtidigt som vår ordförande inte kunnat resa på grund av nya restriktioner i Turkiet, gjorde mötet en smula surrealistiskt och inte mycket kom ut av det med undantag för lite organisatoriska nyheter.

Dag två var det så dags för det stora årsmötet, generalförsamlingen. AICA:s möten är ofta fyllda av diskussioner kring formalia, och denna gång var protesterna högljudda kring beslutet att de nationella sektionerna i fortsättningen måste betala avgiften på 30 euro per medlem innan årsmärkena kan skickas ut. AICAs kassör Mathilde Roman försvarar beslutet med att det är nödvändigt eftersom många inte betalar och att det merarbete som består i att skicka påminnelser är något hon och administratören helst vill slippa. Tyvärr innebär den nya ordningen (som vi redan sett i år) att årsmärkena inte kan komma ut i tid.

På generalförsamlingen presenterades också den genomgång av stadgarna som Christian Chambert arbetat med, och de ändringar han föreslog bifölls.

På kvällen väntade gemensam aktivitet i form av ateljébesök och finissage på en mycket intressant utställning som den norska ambassaden hade stöttat ekonomiskt. Interruptus-Continuos bestod av verk installerade i konstnärsgruppens bostad – snyggt utställt och spännande att komma nära inpå en del av konstvärlden som kändes relevant och lovande.

Äntligen, på den tredje dagen, torsdagen den 13 oktober, var det dags för en dag av föredrag och paneldiskussioner. Temat för det hela var New Utopias: Art, memory and context. Föredragen inleddes av Robert Storrs personliga och lite anekdotiska berättelse om att vara amerikan – mycket på kongressen handlade om det amerikanska, hela kontinenten som en enhet – samt hur vi konstkritiker borde backa tillbaka till fakta och beskrivning, inte låta allt vara ideologi.

Hilary Robinson presenterade ett pågående forskningsprojekt: New Feminist Activism: Memory, Art, Context, som inleddes med en intressant utläggning om medialiserad aktivism, aktivism som performance. Från suffragetter till Pussy Riot alltså. Förmiddagens sessioner avslutades med Yolanda Wood och Damian Smith, den senare diskuterade konceptet barefoot curating.

Som i alla andra seminariesammanhang var ämnet spretigt tolkat och utvikningarna många, men det som var mest lärorikt på plats var ändå eftermiddagens föreläsningar: det var nu dags för fler spansktalande och det mer regionala. Nu handlade det om sådant som Brasilia och moderniteten, Costa Ricas konstkritik och det karibiska. Tyvärr var simultantolkningen – för den som inte behärskade spanska – väldigt sövande och monoton, vilket försämrade möjligheten att tillfullo tillgodogöra sig det hela.

Torsdagens gemensamma aktivitet var en provisorisk middag på ett av hotellen i Havanna. De flesta utländska delegater bodde i det som heter Havana Viejo, gamla staden. Där delar turister och fattiga på ytan: rivningsfärdiga hus och gropiga gator sida vid sida med fantastiska koloniala palats som byggts om till exklusiva hotell med både invändiga hissar, varmvatten, importerad öl och wifi.

Vid det här laget hade vi allihop börjat skapa oss en bild av det kubanska samhället. Paradoxerna är många: hur kan konst som vi uppfattar som subversiv visas på museet, men konstnärer som Tania Bruguera stoppas? Varför verkar föreståndaren för Ludwig foundation (som vi besökte fredagkvällen, efter en dag av seminarier om Havanna-biennalens historia och framtid) kunna prata om vad som helst och kritisera regimen hur han vill, när de kubanska kritikerna ligger så väldigt lågt? Allt verkar handla om tolerans. Det finns det som är formellt är illegalt, men som tolereras. Oklarheten skapar självcensur.

Vi förstår successivt att kongressen var nära att bli helt stoppad. Att den också i sitt innehåll varit långt mer tyglad än det som till sist blev. Vi fick se konst i alla former och på alla nivåer. På Kuba finns det också konstnärslön – som ligger över vad en vanlig arbetare tjänar.

Det mest givande på kongressen var de utflykter och gemensamma besök vi gjorde. Vi var till Konstakademin, till designparets José Pepe Menéndez och Laura Llópiz hus, till museer och till konsthallar. Ett av de mer intressanta var gruppen Los Carpinteros, som ställde ut i Fidel Castros läkares före detta bostad i den fashionabla stadsdelen Vedado. Vi träffade kollegor och konstnärer och lärde oss se världen med Karibien i centrum.

Den avslutande lördagen ägnas den karibiska konst- och kritikscenen, mycket intressanta föredrag om de olika förutsättningarna vi lever under som kritiker. AICA Karibien är byggt av sju öar och tre språk vilket gör deras gemensamma arbete svårstyrt. De har valt att skapa en plattform för publicering av kritik på hemsidan vilket skapar en gemenskap mellan kritiker som nästan aldrig kan träffas – ett AICA i mikroformat.