Kategori: AICA-kongresser

Det hela började med två återkommande kongresser om konst, konstkritik och konsthistoria, som hölls vid UNESCO:s högkvarter i Paris 1948 och 1949. Syftet var att med andra världskrigets slut i ryggen diskutera konstkritikens roll och ansvar, i relation till konstnärer och publik, samt till konsthistorien själv. 1950 grundades AICA (Association International des Critiques d’Art), och 1951 listades föreningen under UNESCO.

I början av oktober 2019 hölls AICA:s 52 kongress i Berlin – en stad med omedelbar relation till konstens inskränkning under en kraftigt begränsad offentlighet. Idag är samhällsklimatet annorlunda, medan en global högerpopulistisk våg för tankarna till förra seklet. Samtidigt har konsthistoriens intrikata relation till kolonialismen kommit att omförhandlas – ofta av samtidskonsten själv.

Kongressen, titulerad Art Criticism in Time of Populism and Nationalism, var del av AICAs tvååriga sjuttioårsjubileum och tycks dessvärre ha liknande mål som de första Pariskongresserna: konstkritikens roll under och efter krisen. Men om krisen på fyrtio- och femtiotalet hade ett namn – fascismen – så har den idag flera mellannamn: fri marknad, teknokrati, censur och populism. De två sistnämnda står främst i fokus för Berlinkongressen, vars program är heterogent i sitt uttryck men alltför homogent vad gäller dess talare.

Att konstkritiken har förändrats sedan femtiotalet är uppenbart, men hur är mindre givet. Återkommande under kongressen diskuteras konstens och kritikens relation till det omgivande samhället, och till det politiska samtalet. Sedan Berlinmurens fall – en händelse som för övrigt ledde till att de två tyska AICA-sektionerna slogs samman till en – har den politiska konsten blivit mindre direkt. Filosofen Harry Lehman kallade den under sitt föredrag för pre-politisk, då den snarare utmanar situationer där politik äger rum.

– Och om konsten utmanar den politiska arenan måste konstkritiken göra detsamma. Så kan både konst och kritik omförhandla vad politisk konst kan vara, och konstkritiken därmed.

Idag bemöts direkt politisk konst med blandat omdöme, allteftersom förutsättningarna för att uttala sig offentligt har blivit allt bättre i de flesta delar av världen. Efter finanskrisen växte den så kallade post-internetkonsten fram, i vilken vi idag kan se meme-kulturen sammanblanda politisk satir och intrikata mediala förhandlingar.

Under kongressens första dag varnade kritikern och forskaren Ana Teixiera Pinto för hur denna förskjutna sensibilitet utan ironisk distans kan resultera i att politiska budskap springer läck. Men, har det inte alltid varit så, i alla konstarters föränderliga historia? Enligt Pinto ser medie- och kommunikationsklimatet annorlunda ut idag, vilket resulterar i andra konsekvenser.

– Konstens frihet har alltid tagit sig uttryck genom att den överskrider sina egna begränsningar. Men idag är dessa begränsningar den Andre, vilket resulterar i social fascism och en drift mot allt våldsammare rörelser, underströk Pinto.

Att högerpopulism, teknisk innovation och sociala medier hör samman är idag ingen nyhet, men enligt Pinto är det viktigt att förstå dess uttryck inte bara i politiska termer, utan även estetiskt. På så vis är det inte lika enkelt att skilja på det semantiska och det materiella våldet. Denna förvirring kräver i förlängningen en annan konstkritik. Den politiske teoretikern Olivier Marchart höll med. Att kalla något för populistiskt kan i värsta fall resultera i att det oskadliggörs, då det inte tas på fullt allvar. På samma vis kan konstnärliga uttryck sammanblandas alltför slarvigt under en och samma kategori, fastän deras verkan i själva verket är fundamentalt olika.

Marchart gav nyligen ut boken Conflictual Aesthetics, där han fördjupar sig i den abjekt som konstnärlig aktivism på senare tid framkallar hos kritiker. Konstnärers politiska arbete är idag tätt sammanflätat med konsthistorien; från Courbet och Isadora Duncan, till avantgardets socialism. Idag ser vi en ny våg av konstnärlig aktivism, men vars direkta uttryck varierar. I Berlin nämnde Marchart konstnärerna Christoph Schlingensief och Jonas Staal, samt kollektiven Center for Political Beauty och Public Movement – som alla ifrågasätter eller synliggör det politiska ställningstagandet, eller rörelsen som sådan, istället för att direkt propagera för denna.

Den högerpopulistiska kulturens och konstens meme-kulturer tar enligt Pinto i sin tur sig uttryck genom en ”beväpnad karneval” som överskrider både estetiska och politiska gränser – vilket resulterar i att även moraliska värdegrunder åsidosätts.

Återkommande under kongressens seminarier diskuterades hur en kritik av dessa konstverk kan formuleras. I Tyskland har konstnären Neo Rauchs måleri kommit att stiga till skyhöga priser i konservativa kretsar, medan hans ideologiska opacitet gör det svårt att på allvar nåla fast honom som nationalistisk. I sådana fall är det, enligt den tyske kritikern Kolja Reichert särskilt angeläget att konstkritik når ut till Rauchs eventuella publik.

– Så kan kunskap om den bristande kvaliteten och det riktade symboliska språket i hans verk spridas, och i förlängningen möjliggöra ett fördjupat samtal om varför hans verk har en sådan spridning.

I Östeuropa är det svårare, understryker talare såsom den polske konstnären Marek Wasiliewski och den Londonbaserade forskarduon Maja och Reuben Fowkes. Medan Wasiliewski redogjorde för den polska högerpopulismens täta band till både samtidskonst och regering, upplåter paret Fowkes sin talartid åt kollegors redan skrivna ord, i bland annat Ungern och Polen.

– Idag går populisterna från att motverka konst, till att förespråka sin egen konst, sa Wasiliewski och förklarade hur detta underlättas i dagens Polen, där religiös sed är lagstadgad och enkelt kan riktas mot uttryck som missaktar denna. Vad som gör det svårare, menade Wasiliewski, är däremot att de konstnärliga uttryck – de multimediala – som förr betraktades som ”degenerade”, idag förekommer i den nationalistiska konsten.

– Den politiska censuren tar sig idag annorlunda uttryck än förra seklet, då den var mer direkt. Idag är den indirekt, och verkar genom de institutionella infrastrukturer som konsten är beroende av – bland annat genom inskränkta bidrag, påminde paret Fowkes. Deras ord förde osökt tanken till den konferens om konstens frihet som arrangerades av skandinaviska konstinstitutioner 2018, där kriterier för just sådana stöd diskuterades. Sedan dess har debatten om den politiska censuren vuxit i Sverige, även i fall då institutioner eller kommuner överskridit sitt förväntade armlängds avstånd.

Om så i Sverige eller i Polen så drivs samtidigt kritiken av högerpopulististiska uttryck främst av civilsamhällets aktivism och i humanistiska falanger, vilket enligt Pinto resulterar i en obalans.

– Kritiken av högerpopulism möts lättare av mothugg, med argument som inte sällan försätter den som uttalar sig i en till synes neutral position – fastän det är långtifrån fallet, säger hon. Olivier Marchant instämde. Han menade att det är viktigt att inte sammanblanda alternativa högerns och vänsterns populism.

– Medan vänsterpopulismen verkar inkluderande och talar till ”folket”, förekommer alltid en exkludering i högerpopulismen, underströk Marchart. Hans argument återkom under helgen, då begreppet identitetskultur och censur lyfts i flera föredrag och panelsamtal. Nyligen publicerades en svensk översättning av Die Zeits kulturredaktör Hanno Rauterbergs bok Hur fri är konsten? Den nya kulturstriden och liberalismens kris till av Daidalos. Den har redan hunnit debatteras i nationell media, sedan Svenska dagbladets biträdande kulturredaktör Anders Q Björkman liknade den så kallade ”identitetsvänstern” med Sverigedemokraterna – som han menade båda hade samma kultursyn.

I sin bok skriver Rauterberg en kort historik över det senaste decenniets konflikter kring konstverk vars innehåll eller kontext skapat offentliga debatter, med slutsatsen att det är vänsterns identitetspolitik som det är fel på. Huruvida det går att så enkelt generalisera feministisk, materialistisk och dekolonial kritik av verk vars representation eller presentation väcker åsikter, diskuteras särskilt av de två skribenterna Antje Stahl och Julia Pelta Feldman, som i en gemensam presentation svarade Rauterberg. Tillsammans med duon Sabeh Buchmann och Isabelle Graw underströk de även behovet av varsamhet när det kommer till begreppet censur, som enligt dem lätt sammanblandas med kritik.   

– Kritiken är alltid preliminär och är beroende av en konstant självrevison, vilket såklart klingar illa med populism, där identitet cementeras, sa de. Feldman höll med och påminde om att det inte går att, som Rauterberg gör, säga att enskilda individer eller aktivismen i allmänhet förtrycker konsten.

–  Civilsamhällets kritik har inte samma politiska inflytande som en samhällsinstitution. Därför är det viktigt att inte slarva med censurbegreppet, fortsatte Feldman och underströk att den konstnärliga friheten i en demokrati sällan inskränks av lagar eller regler, utan av vilka som kan tala.

– Bara för att man har ”rätt” att göra ett verk måste man inte göra det. Att konsten aldrig har varit helt fri är idag mer uppenbart än någonsin, då upplysningsideal leder till sin egen utplåning. Så, när en skribent eller konstnär förlorar sin ”frihet”, förlorar hen en illusion, sa Feldman och pekade på att vad som istället måste göras är att kritiskt granska vilka som har möjlighet att uttrycka sig idag. Bland annat behövs det, menar hon krasst, fler svarta kritiker.

– Det är även viktigt att lyssna, eftersom möjligheten att uttrycka sig måste följas av någon som hör, för att verka. Liksom Adorno beskrev ett rum av polyfont talande röster, är konstkritiken både ett ifrågasättande av och deltagande i det offentliga samtalet.

Isabelle Graw menade i sin tur att begreppet frihet också måste omförhandlas, eftersom förutsättningarna för denna alltid är olika.

– Vi måste omförhandla begreppet frihet. Det finns alltid olika förutsättningar för frihet. Det handlar snarare om huruvida ett ämne angrips eller approprieras, säger Graw.

Enligt Pinto är det en strukturell omförhandling av det offentliga samtalets estetiska uttryck som pågår, och som även måste behandlas legalt.

– Rasism är ingen åsikt utan ett brott, men en de sociala mediernas liminala estetik eliminerar en sådan gräns. Frågan är således hur vi kan avveckla ett sådant system, snarare än att verka i och genom det, sade Pinto och påminde om att det inte finns några offentliga arkiv över de populistiska sociala mediernas spridning, vilket i förlängningen kan resultera i att den historiska medvetenheten därom brister.

Ett annat medvetande som lyfts under kongressen är det historiska – en punkt som är alltmer springande i svensk skolpolitik. I Berlin är det snarare skillnaden mellan nazistisk plundring och kolonial expropriering som diskuteras. Enligt konstnären och Savvy-medlemmen Anette-Louise Ndakoze är kännedomen om det sistnämnda fundamentalt dålig i jämförelse. 

– Återlämning av konstverk är institutionaliserat i Tyskland sedan 40-talet, men inte när det kommer till koloniala stölder. Än idag finns knappa tio procent av konsthistoriska föremål från den afrikanska kontinenten tillgängliga på plats, underströk Ndakoze. Hennes presentation ackompanjerades av konsthistorikern Sarah Hegenbart, som i sitt anförande yrkade på en vidgad förståelse av minnesstudier. Hon riktade även en särskild kritik mot kulturpalatset Humboldtforum, som öppnar i höst – helt i linje med upplysningens koloniala och västerländskt hegemoniska ideal, underströk hon.

– Vi får inte glömma att kolonialismens och nazismens ideologier står väldigt nära varandra. Den vita överhögheten provades först utanför den europeiska kontinenten, för att sedan sättas i bruk i Europa. Men dagens minnesforskning missar det. För att åtgärda detta måste vi riva Humboltforum, sa Hegenbart.

Under kongresshelgen sköts en 14-årig demonstrant i Hong Kong till döds av kinesisk polis, samtidigt som landet införde maskförbud för att hindra demonstranterna att undvika identifiering.  Kulturjournalisten Vivienne Chow upplyste sina åhörare med tårar nära till hands, samtidigt som hon redogjorde för de konstnärliga uttryck som den politiska censuren i landet väcker. Att regimkritiska konstnärliga uttryck begränsas i Kina känner de flesta till, men som Chow underströk leder även detta till en bristande historieskrivning. Och ändå blommar konsten i Hong Kong. Men inte längre på gallerierna – utan i det offentliga rummet. Flera av aktionerna som görs i Hong Kong lånar metoder från aktivismens historia, som skrivs i annat än ord.

Den turkiska situationen är inte mycket bättre, där motsvarigheten till Ungerns George Soros, Osman Kavala, nyligen fängslats. Han har bland annat grundat en av de få idag existerande regimkritiska plattformerna för bland annat konst- och kulturkritik; red-thread.org

– Självcensuren dominerar Turkiet, samtidigt som politiska händelser såsom folkmordet på armenier nyligen censurerades i en utställningskatalog, förklarade kritikern Erdon Kosowa.

Enligt filosofen Hernan D. Caro har självcensur och marknadsstyrning idag en uppenbart negativ inverkan på konstkritiken. Med referenser till Colombia, där tidningar liksom i Turkiet är beroende av privat finansiering, beskriver han hur den enda tidskriften Revista Arcadia har lyckats undanhålla sig den politiska tystnaden.

– 2018 ägnades ett helt nummer åt kritik av en presidentkandidat, medan ett redaktionellt förord utgjorde svaret till en kolumnist som avskedats från en annan tidning då han nämnt mordet på politiska aktivister, berättade Caro och citerade det redaktionella förordet, som över en hel sida upprepade orden ”döda inga fler”, rad efter rad.

Att det är enklare att sätta fingret på den reella censuren än på den internaliserade är givet, men på kongressen i Berlin stod det klart att samma gäller konstkritiken. Även dess räckvidd, språk och innehåll står i direkt relation till konsten, samtidigt som kritikens föreställda objektivitet i relation till det som omskrivs måste omförhandlas.

Till skillnad från populismen, åt höger eller vänster, kan kritiken inte  vara självreferentiell. Den måste förhandlas liksom all annan gemenskap. Spridas ut och läsas av flera, varför redaktionella kriterier och sammansättningar måste omförhandlas.

Under samtalets gång ljuder Greta Thunbergs röst i publikhavet, då någon råkat klicka på det idag virala klippet från hennes anförande vid FN:s klimattoppmöte: ”How dare you?”. Kanske måste samma ord riktas till oss konstkritiker. Hur vågar vi, vilka är vi, och vad är det egentligen som vi vågar?

Frida Sandström

En kortare version av denna rapport har tidigare publicerats i tidskriften Kunstkritikk