Identity and Diversity

AICA-kongressen i Warsawa 1999.

30 maj – 6 juni

Aica-kongressen 1999 äger rum i Warsawa, Polen 30 maj – 6 juni. Huvudtemat för kongressen är ”Identity and Diversity” med tre underteman:

1. ”Europes”,
2. ”Migrations”,
3. ”Fanatism – Aggression – Taboo”.

En rapport från kongressen kommer att publiceras senare. För mer utförlig information om kongressen, se engelsk version.

Transition: Changing Society and Art

1998 års internationella AICA-kongress arrangerades av den japanska sektionen av AICA. Temat för kongressen var ”Transition: Changing Society and Art”. Nedan rapporterar Svenska Konstkritikersamfundets president från kongressen.

AICA-kongressen i Tokyo och Kyoto 1998.

När jag nyanländ till Tokyo skulle gå in i mitt hotellrum, pekade bäraren artigt på skylten för nödutgång. Japanerna lever ständigt med hotet om jordbävningar hängande över sig, något som måste påverka tidsuppfattningen och känslan för nuet. Nyligen har också den framgångsrika ekonomin hamnat i gungning. Tokyo utsattes för en förödande jordbävning 1923 och under andra världskriget bombade amerikanerna staden. Den världsstad som sedan byggts upp utvecklar sig oändligt, labyrintiskt åt olika håll, med olika centra och periferier.

Tokyo är modernt med djärvt nyskapande modebutiker som Issey Miyakes, frenetiskt högteknologiskt med störtskyltning av billiga mobiltelefoner som lösgodis på gatorna och i varuhusentréerna och med en skog av blinkande reklamskyltar klättrande vertikalt längs höghusens fasader och inte minst högt uppe på taken. Till vilka gudar vill man sälja sina varor? Detta är Metropolis, den moderna staden, med hektisk verksamhet dygnet runt.

Kyoto är kontrasten med sina tempel, slott, tehus och traditioner, Kinkaku-ji, den gyllene paviljongens tempel, Ryoan-ji templet med sin berömda stenträdgård och Nijo-jo slottet. Besöket i I.M. Peis Miho Museum, färdigt för ett år sedan, på ett berg omgivet av skog några mils bussfärd från Kyoto finansierad av en buddistisk grupp gav också en känsla av upphöjd andlighet och kontemplation.

Precis som Tokyo är en motpol till Kyoto, så inneslöts denna spännvidd i det japanska samhället även i kongressens tema ”Transition: Changing Society and Art”. Rubriken syftar också på den diskussion om stora förändringar i samhället som är på gång inför millenieskiftet.

Det är andra gången under sin 50-åriga historia som AICA arrangerar en kongress i ett asiatiskt land, första gången var i Macao 1995. Om AICA skall åtnjuta trovärdighet i den globala byn och inför Unesco bör organisationen aktivt verka för att synas i alla världsdelar.

Generalsekreteraren Fumio Nanjo och hans effektiva stab genomförde en välorganiserad kongress med punktlighet och vänlighet som dygder. Däremot var det som vanligt problematiskt med mängder av upplästa föredrag men med alltför lite tid för diskussion.

Underrubrikerna till kongresstemat var ”Memories and Visions: From Tradition to a New Identity”, ”Monuments and Icons: New Dimensions of Public Art” och ”Into the Internet: New Technologies and the De-Materialisation of Art”. 112 delegater från olika länder var anmälda och därtill ett stort antal japanska kritiker och konstnärer. Från Sverige deltog förutom undertecknad, Milou Allerholm och John Peter Nilsson.

Japan är ett modernt, högteknologiskt samhälle. Men detta är problematiskt för icke västliga länder, eftersom moderniteten är så nära förknippad med det västliga. Bl.a. tog M.A. Greenstein från Californien upp problematiken öst – väst i sitt föredrag ”Down Memory Lane: The Bollywood -Hollywood Connection”, om Atul Dodiya från Bombay och L.A. konstnären Tom Knechtel. En intressant föreläsning som väckte en livlig diskussion var Antje von Grævenitz ”Time for a New Existentialism, Anthropological Viewpoints in the Static and Electronical Works of Art”. Finns det en ny existentialism i verk av t.ex. Bruce Nauman, Cindy Sherman, Mike Kelly och Robert Gober? Mette Sandbye talade om historia, identitet, minne och tradition, om samtida fotografers längtan efter ”the real life” med utgångspunkt i verk av Shimon Attie (USA), Larry Sultan (USA), Igor Savchenko (Belarus), Pia Arke (Danmark/ Grönland) och Tal R. (Danmark). Ann Lumbye Sorensen föreläste om det gamla och om det nya, om avantgarde kontra reaktion med utgångspunkt i Christian Lemmerz verk, ”Redifinitions – From Old Myths Towards New Mythologies”.

Tadashi Kawamata berättade suggestivt om sina verk och visade en film som presenterade ett av dem. Fumio Nanjo redogjorde för aktuella projekt med konst i offentlig miljö. Dessa konstnärliga satsningar är speciellt viktiga, eftersom det i Japan inte finns så många museer med permanenta utställningar av samtida konst.

Det var en njutning att höra Christine Buci-Glucksmanns föreläsning ”L´Art A L’Epoque Du Virtuel”. Buci-Glucksmann, en av huvudtalarna, är författare bl.a. till den fascinerande ”L’œil cartographique de l’art”, 1996. Hon gjorde sig till tolk för en ny era med en ström av bilder och en post-Duchamps logik där sammanhangen flyter. Hon talade om konsten i en virtuell tidsålder, bl. a. med hänvisning till Paul Virilio, där kulturen lämnar de reproducerade objekten och blir en ”culture des flux”, där förhållandena radikalt förändras mellan det lokala och det globala, mellan det stabila och det instabila, mellan det verkliga och det simulerade och mellan det humana och det post-humana. Spiral Building i Tokyo med sin djärvt utopiska arkitektur var rätt plats för detta mycket franska retoriska utspel om konsten och 2.000-talets teknologi.

Den japanska konsten kan med fördel ses på mindre museer som Hara Museum of Contemporary Art i en berömd byggnad ritad av Jin Watanabe 1938. Den stora utställningen med seriekonst (manga) på Museum of Contemporary Art i Tokyo öppnade turligt nog när vi var där. Mediet har en central plats i japanens bildmedvetande. I butikerna står han eller hon och läser serier. Det finns en rad gallerier och mindre konsthallar utspridda över staden med omfattande internationella kontakter som Röntgen Kunstraum, Koyanagi Gallery och Watarium.

Christian Chambert,

Ordförande.

Art and Centres of Conflict – Outer and Inner Realities

Temat för AICAs kongress i Nordirland var givet ”Art and Centres of Conflict – Outer and Inner Realities”. De tre underrubrikerna var valda med tanke på den specifika situationen men också med hänsyn till aktuella teoretiska diskussioner inom samtidskonsten, ”Art & Melancholia”, ”The City as a Locus for Conflict” och ”Art as Itinerary”. Svenska Konstkritikersamfundets ordförande Christian Chambert rapporterar.

AICA-kongressen i Dublin 1997.

Lugn rådde på Nordirland, fredsförhandlingarna var på väg att komma igång. Men i Belfast och Derry fanns minnena kvar av den våldsamma tiden i form av bastanta kravallmurar och bemannade vakttorn. I gamla kvarter såg jag nya hus som ersatt bombade. Jag vandrade längs Derrys mer än en och halv kilometer långa stadsmur som omsluter den gamla staden. På avstånd avtecknade sig det böljande landskapet. Men jag såg också därifrån den plats där den blodiga söndagen utspelade sig 1972 och väggmålningarna som påminde om händelserna. Den nordirländska konsten på gallerier och museer berörde också konflikten på olika sätt. Rita Duffys målningar och teckningar i stort format med vakttorn och stängsel på utställningen ”Banquet” på Ormeau Baths Gallery i Belfast handlar om konstnärens identitet som katolik och kvinna född i Belfast. Det nybyggda, eleganta Belfast Waterfront Hall såg ganska tomt ut, när AICA-kongressen gästade byggnaden. Staden har inte varit drömplatsen för stora internationella kulturmanifestationer. Men det finns i dag ett starkt sug efter kontakter med andra länder efter alla år av skräck och relativ isolering.

Temat för AICAs kongress i Nordirland var givet ”Art and Centres of Conflict – Outer and Inner Realities”. De tre underrubrikerna var valda med tanke på den specifika situationen men också med hänsyn till aktuella teoretiska diskussioner inom samtidskonsten, ”Art & Melancholia”, ”The City as a Locus for Conflict” och ”Art as Itinerary”. Förste föreläsare var John Peter Nilsson som iklädd en svart T-shirt med texten I Love Melancholy gjorde en spännande färd genom melankolins historia, ”From Irony to Melancholy and Back Again” och landade ungefär vid Esko Männikkö. Vi fick också ett ljudinslag signerat Pet Shop Boys.

Antje von Grævenitz föredrag ”The Death of the Artist as a Performance” handlade om konstens yttersta gräns. Kasimir Malevich arrangerade sin bortgång som en suprematistisk performance och målade t.o.m. sin egen kista. En rad yngre konstnärer har förberett sin död eller sin nära död. Olika förhållningssätt diskuterades. Författaren Marina Warner gjorde en litterärt väl gestaltad vandring genom mytologin och samtidskonsten på temat ”Here Comes the Bogeyman!: Horror, Laughter and the Late Grotesque”. Mart Kalm och Krista Kodres ställde bland annat den nyttiga frågan, hur skall vi förhålla oss om de hedervärda monumenten är gjorda av klåpare medan de klandervärda är gjorda av goda konstnärer. I ”How to Survive Without Monuments or With Wrong Monuments?” gav de många exempel från Estlands historia under 1900-talet. Särskilt intressant var det att höra om estoniamonumentet i Tallinn.

Det var också roligt att lyssna när stjärnor som Hans Ulrich Obrist i ”Cities on the Move” och Hans Haacke lade ut texten eller när Thomas McEvilley i ”Art as Itinerary: The Path is the Goal?” gjorde en elegant summering av kongressens tematik. Jag är skeptisk till monografiska miniföredrag vid AICAs kongresser, där olika personer rabblar upp vilka konstnärer som är bäst i de egna länderna. Som ett positivt undantag vill jag nämna Hilary Pyles ”Jack B. Yeats and the Troubled City”. Yeats kom till Dublin 1917, året efter Easter Rising, ett dilletantiskt försök att få till stånd en irländsk stat. På grund av engelsmännens odiplomatiska hantering blev det ett startskott till det som senare skulle bli republiken Irland. Yeats var själv en hängiven försvarsadvokat för en självständig nation. Det gladde mig att återse Jack B. Yeats målningar, Irlands X:et, vid olika tillfällen under resan. Han lyckades fånga tidens sociala skeenden och drömmar.

Besöket på Ulster American Folk Park at Omagh kändes inte som ett nödvändigt inslag i programmet för en konstkritikerkongress. John Reillys presentation av sitt filmarbete kring Samuel Beckett hade inte heller med temat att göra. Det räcker inte att författaren är en av öns stora intellektuella. Kongressprogrammet skulle ha kunnat komprimerats i tiden. Flera konstkritiker skulle i så fall haft tid och råd att delta.

Postkongressturen gick till Dublin, där flera stora satsningar på nya institutioner gjorts under de senaste åren. Irish Museum of Modern Art startade 1991 och New National Museum at Collins Baracks öppnade nyligen. Därtill kommer det centralt belägna kulturområdet Temple Bar med barer, gallerier, konstnärsateljéer, konstinstitutioner och butiker, som gav ett vitalt intryck.

Christian Chambert,

Ordförande

Macau

1995 års internationella AICA-kongress hölls i Macao. Tre teman diskuterades under kongressen: Arkitektur-rum-natur, Konst-konsthantverk & Gesture-performance. Nedan rapporterar Svenska Konstkritikersamfundets president från kongressen.

AICA-kongressen i Macau 1995.

Den portugisiska besittningen Macau kommer att införlivas med Folkrepubliken Kina år 1999, två år efter Hong Kong. Därför var det två kolonier i stark förändring som stod värdar för 1995 års konferens. Tre av dagarna ägnades åt föredrag och diskussioner kring tre teman: Arkitektur-rum-natur, Konst-konsthantverk & Gesture-performance, de flesta med en asiatisk infallsvinkel. Dessutom späckades programmet med vernissager, konserter och middagar, bl a öppnades den andra Biennalen i Macau, som mest liknade en svensk vårsalong och bidrog till bilden av Macau som en relativt rik koloni, inte minst på kulturinstitutioner, men med få professionella utövare. Då var det betydligt intressantare att besöka Hong Kong och dess institutioner, där bl a ett stort antal unga konstnärer presenterade sina verk kring frågeställningen om det finns en ”post-kolonial” konst i denna försvinnande kronkoloni.

Den avslutande generalförsamlingen fullföljde intrycket att vår bok tagits väl emot, med ett visst mått av förvåning över att den kommit så snart. Därefter gjordes ett dygnslångt besök i Folkrepubliken Kina, och mångmiljonstaden Guangzhou, där bl a konstakademin besöktes. Här har man långt ifrån utrett modernismens tidigare frågeställningar, men det var ett påtagligt öppet konstklimat, i en stad som vildsint omprövar sina socialistiska ideal.

Christian Chambert,

Ordförande.

Vilka minnen för den samtida konsten?

Kongressens tema var ”Vilka minnen för den samtida konsten?”, ”Quelles mémoires pour l’art contemporain?”, 25.8 — 2.9, inkluderande en utfärd till bl.a. Quimper och Nantes. Problematiken var kopplad till Archives de la critique d’art i Châteaugiron men också till en analys av vad vi minns av den samtida konsten i dörren till ett nytt sekel samt till de nya medias digitala minnen kontra äldre former av minnen som museer. Allt var bäddat för ett spännande grepp om teknik, filosofi, konst, teori och praktik med både örnens suveräna överblick och gråsparvens närhet till dagsfrågorna.

Några av föreläsningarna var mycket intressanta, som t.ex. Phyllis Tuchmans om Robert Smithson och minnet med föreläsarens personliga upplevelser från Paissac och Kim Levins ”The Context of Memory: Selective Amnesia in Contemporary Art”. Det var också stimulerande att höra Jacqueline Burckhardt och Frank Perrin berätta om sina tidskrifter Parkett respektive Bloc-notes. Men dessvärre har kongresserna åter blivit fullproppade med framrabblade föreläsningar utan möjlighet till diskussion. Kommande kongressarrangörer borde fundera närmare på den modell vi testade i Stockholm för två år sedan med ett litet antal mycket kvalificerade föredrag och sedan workshop. Om deltagarna har möjlighet att vara med i diskussionerna är det lättare för dem att få en struktur och att just minnas. Det fanns också en besvikelse över att en rad av de fixstjärnor som var annonserade i programmet inte dök upp, som Daniel Buren, Lynne Cooke, Bice Curiger och Chris Dercon.

Vi blev väl omhändertagna och fick se mycket av Bretagne, som t.ex. det fantastiska kalvariet i Tronoën från 1450-talet och Jean Bazaines glasfönster i kapellet la Madeleine i Penmarch med ett inspirerat anförande av den 91-årige konstnären. Spännande upplevelser var också besöken i Kerguéhennecs konstcenter och skulpturpark under ledning av Denys Zacharopoulos och på Sherrie Levines utställning New Photography hos FRAC i Nantes.

Texterna från kongressen har samlats i antologien ”Quelles mémoires pour l’art contemporain?”, redaktörer Jean-Marc Poinsot och Ramon Tio Bellido, Rénnes 1997, Presses Universitaires de Rennes och The AICA Press.

Christian Chambert,

Ordförande.

Strategies for Survival – Now! Reports on Criticism, Art and Politics

AICAs XXVIII årliga kongress gick av stapeln den 22 september – 1 oktober 1994 i Stockholm och Malmö med Svenska Konstkritikersamfundet, den svenska AICA sektionen, som värd.

Det sammanhållande temat var ”Strategies for Survival – Now! Reports on Criticism, Art and Politics”, med de tre underrubrikerna: 1. ”The breakdown of artistic systems”, 2. ”Ethnicity and multiculturalism – emancipation or conflict”, 3. ”The threat against the body – aids, homelessness, famine, migration and ecological collapse”.

Nedan rapporterar Svenska Konstkritikersamfundets ordförande från kongressen.

AICA-kongressen i Stockholm/Malmö 1994.

För att belysa temat ”Strategies for Survival – Now! Reports on Criticism, Art and Politics” hade vi bjudit in föreläsare och ordförande i arbetsgrupperna från olika delar av världen, från Afrika, Asien, Latinamerika, USA och Europa. Följande personer gav som föredragshållare/key speaker sin syn på problematiken: Ery Cémara, Mexico/ Senegal, ”Miradas Cruzadas, Encrucijadas”; Jimmie Durham, Mexico, ”Probably This Will Not Work”; Ilya Kabakov, Ryssland, ”A Story about a Culturally Relocated Person”; Julia Kristeva, Frankrike, (se nedan); Gerardo Mosquera, Cuba ”Sobre Arte PolÌtica y Milenio en América Latina” och Akiko Tsukamoto, Japan, ”Appreciation and Environment – a Japanese way ínot to dieí”.

Julia Kristeva inledde under den frågande rubriken ”A quoi bon des artistes d’aujourd’hui?” Till vilken nytta har vi konstnärer idag? Hon hävdade att det är kritikernas uppgift att belysa värdet av revolt i konsten. En bearbetad version av invigningstalet publicerades i Dagens Nyheter den 4 december med rubriken ”Ingen skönhet utan taggar íLåt oss blåsa liv i revoltkulturens lågaí, skriver Julia Kristeva”.

Ilya Kabakov, i den andra invigningsföreläsningen, talade om hemlösheten i den nya värld han tvingats ut i. Konstnären deltog också med en installation på Kulturhusets utställning ”Revir”, där han med hjälp av ett ödsligt rum, fyllt av klagoskrifter från missnöjda hyresgäster illustrerade den värld han lämnat. ”Revir” utställningen hade tagits fram till invigningen av AICA kongressen. Vid öppnandet talade Boris Groys, inbjuden av Kulturhuset.

För att fördjupa diskussionen och ge alla deltagarna möjlighet att föra fram sin syn på temat hade arrangörerna för första gången i AICAs historia valt workshopmodellen.

”Strategies for Survival – Now!” Summering.

Den teoretiska diskussionen kring etnicitet och multikulturalism i förhållande till konsten har kommit olika långt i olika länder. Om det i USA sedan många år finns en livlig debatt på det här området, befinner sig samtalet i t.ex. Sverige bara vid sin trevande början. Gerardo Mosquera från Cuba hävdade envist och med intelligenta formuleringar, att vi bör bryta med den dominerande vertikala axeln från nord till syd och i stället satsa på ett horisontellt synsätt, på syd syd samtal. Nyckelord i diskussionerna var den andre och identitet. Hur skall vi närma oss och lära av den andre? Utgångspunkten var makt, ras och kultur. Ämnen som debatterades var t.ex. betydelsen i olika delar av världen av begreppet mainstream och om diaspora kan komma att få en innebörd bortom nationell identitet. Uttrycket multipla identiteter togs upp liksom att många av de främsta konstnärerna i dag är nomader, som flyttar från det ena landet till det andra. Vad innebär dessa kulturkrockar i centrum respektive i periferin?

Frågan ställdes också hur vi skall göra, när vi tar emot utställningar från andra kulturer. Vem skall bestämma, vad som skall ställas ut och hur materialet skall presenteras? Alicia Haber pekade på att intendenter från norr gång på gång gjorde blixtbesök i ett antal latinamerikanska länder för att plocka ihop material till utställningar i de egna museerna utan att på djupet samarbeta med konstnärer och museifolk på de besökta orterna. I Ery Cémaras grupp hävdades det att marknaden är ett hinder, som man måste få bukt med innan det är möjligt för multikulturalismen att ändra sig från att vara en källa till konflikt och i stället bli en befrielse. Thomas McEvilley ansåg att det var viktigt att diskutera konstkritikerns roll i denna nya situation. Vi får inte låta oss marginaliseras och släppa de viktiga frågorna till yrkesutövare från angränsande fack.

Begreppen etnicitet och multikulturalism visade sig ha både positiv och negativ laddning. De emotionella associationerna skiftade från land till land. Zelimir Koscevic föreslog att det är kritikernas uppgift att återvända till ett grundläggande förhållningssätt för att undvika att smutsa ner estetiska idéer med material från socialvetenskapen och kulturantropologin.

Temats underrubriker kunde i arbetsgrupperna utnyttjas på ett fritt sätt, så t.ex. kunde diskursen om ”Ethnicity and multiculturalism” relateras till en diskussion om ”The breakdown of artistic systems”. De flesta grupperna koncentrerade sig på underrubrikerna 1 och 2. Apinan Poshyanandas fokuserade i stället på nummer 3, ”The threat against the body”.

”Swedish samples”.

Konstkritikerna Daniel Birnbaum, Christian Chambert, Peter Cornell, Ingela Lind och Gertrud Sandqvist gav inför kongressen ut en bok på engelska om den aktuella svenska konsten ”Swedish samples. A conversation on contemporary art”, Propexus, 1994.

Antologien ”Strategies for Survival – Now! A Global Perspective on Ethnicity, Body and Breakdown of Artistic Systems”. Efter kongressen sammanställdes en antologi med föredragen från kongressen, ”Strategies for Survival – Now! A Global Perspective on Ethnicity, Body and Breakdown of Artistic Systems”, Swedish Art Critics Association Press, 1995.

Se också artikel författad av Christian Chambert.

Reaktioner från deltagare och media.

AICA kongressen blev en stor framgång bland deltagarna och i media. Den samlade pressdokumentationen finns tillgänglig i föreningens arkiv.

Ordföranden presenterar kortfattat resultaten av kongressen, inklusive föreläsningarna och workshoparbetet, i AICA Newsletter, nummer 5, november 1994. Mediakommentarer:

Andersson-Spivy, Alexandra ,”President¥s letter” och ”Report from the Stockholm Congress”, aica newsletter u.s.a., Fall/Winter 1995.
Andriuskevicius, Alfonsas, ”Ko nori AICA?”, Siaurés Aténai, 22 oktober 1994.
Arvidsson, Mats, Blomberg, Cecilia och Thurfjell, Karsten, Kulturnytt, 27 september 1994.
Arvidsson, Mats, Blomberg, Cecilia och Thurfjell, Karsten, Kulturradion, 6 oktober 1994.
Beck, Ingamaj, ”KONST Konstens teori och praktik”, Aftonbladet/Kultur, november 1994.
Bergquist, Olle, ”En fråga om överlevnad Konstkritiker från hela världen möts i Stockholm”, KatrineholmsKuriren, 27 september 1994.
Duke, Christer, ”Kritikerträffen en av fjolårets absoluta höjdpunkter”, LT, 4 januari 1995.
Engman, Anders, ”Konstkritiker AICA 94”, Konsttidningen Nr. 5, december 1994.
Grahn-Hinnfors, Gunilla, ”Överlevnadskonst”, Göteborgs-Posten, 2 oktober 1994.
Greenstein, M.A., ”Stockholm Congress report: Notes on íVirgin territoryí”, aica newsletter u.s.a., Fall/Winter 1995.
Gummerus, Teddy, ”Före kollisionen Teddy Gummerus på kulturkongress”, Dala-Demokraten, 6 oktober 1994.
Gustafsson, Amelie, ”Konstkritiker på resa gästade Jönköping”, Jönköpings-Posten, 29 september 1994.
Haber, Alicia, ”La Tierra: Cambio Global”, El pais, 27 oktober 1994.
Haber, Alicia, ”Territorios Conflictivos”, El pais, 29 oktober 1994.
Haber, Alicia, ”Un Museo InsÛlito”, El pais, 4 november 1994.
Haber, Alicia, ”Una Ciudad SeÒorial”, El pais.
Haber, Alicia, ”Problemas de la crÌtica de arte Discusiones en un congreso”, El pais cultural, N? 274.
Hemer, Oscar, ”Dyster skugga över kritikermöte”, Sydsvenska Dagbladet, 1 oktober 1994.
Jonsson, Stefan, ”Krönikan/Söndag Kritikerna uttolkare av nya sammanhang”, Dagens Nyheter, 25 september 1994.
Karlholm, Dan, ”Daniel Birnbaum, Christian Chambert, Peter Cornell, Ingela Lind, Gertrud Sandqvist: Swedish samples. A conversation on contemporary art.”, Valör Konstvetenskapliga studier, Nr 1 1995.
Karlstam, Cristina, ”Konst som överlevnadsstrategi”, Upsala Nya Tidning, 26 september 1994.
Lind, Ingela, ”Alla dörrar öppnas Bildkonsten befinner sig i uppbrott”, Dagens Nyheter, 21 december 1994.
Lind, Maria, ”Konstkritiker bryr sig om mer än konst”, Svenska Dagbladet, 1 oktober 1994.
Lind, Maria, ”Tidvärt slagg Konstkritiker ger tips”, Dagens Nyheter, 8 november 1994.
Lintinen, Jaakko, ”Yötaksilla tai kävellen”, taide, 1994:2.
Liutkus, Viktoras, ”Dailés kritikai is viso pasaulio Stokhome svarsté, /…/”, Lietuvos rytas, 21 oktober 1994.
Madestrand, Bo, ”Tolkat och klart”, Expressen, 29 september 1994.
Mårtensson, Anders, ”De föll för konsten på Wanås”, Kristianstadsbladet, 3 oktober 1994.
Nittve, Lars, ”Kris, sa Bill. Kris var ordet, sa Bull”, Svenska Dagbladet, 2 januari 1993.
Pieters, Din, ”Strategies for Survival – Now!”, (information till medlemmarna i holländska AICA sektionen).
Romare, Kristian, ”Det nya paradigmets institut”, Paletten, 1994:2.
Romdahl, Margareta, ”Strategi för överlevnad – Nu!”, Jönköpings-Posten med Smålands Allehanda, 13 oktober 1994.
Treier, Heie och Juske, Ants, ”L¸hiintervjuu Julia Kristevaga”, Eesti Ekspress, 14 oktober 1994.
Treier, Heie, ”Kunstikriitikute ¸lemaailmne kongress Stockholmis”, Kultuurileht, 21 oktober 1994.
Treier, Heie, ”Kriitikud Stockholmis”, Eesti Ekspress, 21 oktober 1994.
Treier, Heie, ”Kunstimuuseum, mis vastab ajastu närvile”, Kultuurileht, 22 oktober 1994.
Treier, Heie, ”Kes on Thomas McEvilley New Yorgist?” Kultuurileht, 18 november 1994.
Treier, Heie, ”Thomas McEvilley’ kommentaar pärast osalemist töögrupis AICA kongressil Stockholmis Kunstiteos pole saladus”, Kultuurileht, 25 november 1994.
Treier, Heie, ”Christian Boltanski ja Nancy Spero Malmö kunstihallis”, 3 december 1994.
Waltenberg, Lilith, ”New York-kritiker betygsatte Malmö”, Sydsvenska Dagbladet, 1 oktober 1994.

Christian Chambert,

Ordförande.