Havanna – kongressberättelse

Från Revolutionstorget i Havanna.

Av AICA:s cirka 5000 medlemmar hade ungefär 70 tagit sig till årets kongress i Havanna på Kuba. Majoriteten av delegaterna kom från den spansktalande världen, men även européer och asiater var närvarande. Från Sverige deltog fyra delegater: Christian Chambert, Linda Fagerström, Camilla Hammarström och Ulrika Stahre (som skrivit denna korta rapport).

Det var en omtumlande erfarenhet att befinna sig i ett postrevolutionärt samhälle, som präglas till lika delar av fattigdom och rika turister. Havanna är i snabb förändring, hus renoveras överallt medan människor knappt kan handla mat. Trettio luftfuktiga grader medan solen är uppe och steker, och varmt dygnet runt.

Kongressen pågick dock i luftkonditionerade och neutrala lokaler inne på Museo Nacional de Bellas Artes, den kubanska delen av nationalmuseet. Det finns också en avdelning för internationell konst, där åt vi varje dag lunch.

Första dagen, tisdagen den 11 oktober, vigdes åt kommittémöten, där jag personligen närvarade som medlem i yttrandefrihetskommittén. Att vi befann oss i ett repressivt samhälle samtidigt som vår ordförande inte kunnat resa på grund av nya restriktioner i Turkiet, gjorde mötet en smula surrealistiskt och inte mycket kom ut av det med undantag för lite organisatoriska nyheter.

Dag två var det så dags för det stora årsmötet, generalförsamlingen. AICA:s möten är ofta fyllda av diskussioner kring formalia, och denna gång var protesterna högljudda kring beslutet att de nationella sektionerna i fortsättningen måste betala avgiften på 30 euro per medlem innan årsmärkena kan skickas ut. AICAs kassör Mathilde Roman försvarar beslutet med att det är nödvändigt eftersom många inte betalar och att det merarbete som består i att skicka påminnelser är något hon och administratören helst vill slippa. Tyvärr innebär den nya ordningen (som vi redan sett i år) att årsmärkena inte kan komma ut i tid.

Konsthögskolan i Havanna, byggd på 1960-talet.

På generalförsamlingen presenterades också den genomgång av stadgarna som Christian Chambert arbetat med, och de ändringar han föreslog bifölls.

På kvällen väntade gemensam aktivitet i form av ateljébesök och finissage på en mycket intressant utställning som den norska ambassaden hade stöttat ekonomiskt. Interruptus-Continuos bestod av verk installerade i konstnärsgruppens bostad – snyggt utställt och spännande att komma nära inpå en del av konstvärlden som kändes relevant och lovande.

Äntligen, på den tredje dagen, torsdagen den 13 oktober, var det dags för en dag av föredrag och paneldiskussioner. Temat för det hela var New Utopias: Art, memory and context. Föredragen inleddes av Robert Storrs personliga och lite anekdotiska berättelse om att vara amerikan – mycket på kongressen handlade om det amerikanska, hela kontinenten som en enhet – samt hur vi konstkritiker borde backa tillbaka till fakta och beskrivning, inte låta allt vara ideologi.

Hilary Robinson presenterade ett pågående forskningsprojekt: New Feminist Activism: Memory, Art, Context, som inleddes med en intressant utläggning om medialiserad aktivism, aktivism som performance. Från suffragetter till Pussy Riot alltså. Förmiddagens sessioner avslutades med Yolanda Wood och Damian Smith, den senare diskuterade konceptet barefoot curating.

På besök hos designerparet José Pepe Menéndez och Laura Llópiz.

Som i alla andra seminariesammanhang var ämnet spretigt tolkat och utvikningarna många, men det som var mest lärorikt på plats var ändå eftermiddagens föreläsningar: det var nu dags för fler spansktalande och det mer regionala. Nu handlade det om sådant som Brasilia och moderniteten, Costa Ricas konstkritik och det karibiska. Tyvärr var simultantolkningen – för den som inte behärskade spanska – väldigt sövande och monoton, vilket försämrade möjligheten att tillfullo tillgodogöra sig det hela.

Torsdagens gemensamma aktivitet var en provisorisk middag på ett av hotellen i Havanna. De flesta utländska delegater bodde i det som heter Havana Viejo, gamla staden. Där delar turister och fattiga på ytan: rivningsfärdiga hus och gropiga gator sida vid sida med fantastiska koloniala palats som byggts om till exklusiva hotell med både invändiga hissar, varmvatten, importerad öl och wifi.

Vid det här laget hade vi allihop börjat skapa oss en bild av det kubanska samhället. Paradoxerna är många: hur kan konst som vi uppfattar som subversiv visas på museet, men konstnärer som Tania Bruguera stoppas? Varför verkar föreståndaren för Ludwig foundation (som vi besökte fredagkvällen, efter en dag av seminarier om Havanna-biennalens historia och framtid) kunna prata om vad som helst och kritisera regimen hur han vill, när de kubanska kritikerna ligger så väldigt lågt? Allt verkar handla om tolerans. Det finns det som är formellt är illegalt, men som tolereras. Oklarheten skapar självcensur.

Vi förstår successivt att kongressen var nära att bli helt stoppad. Att den också i sitt innehåll varit långt mer tyglad än det som till sist blev. Vi fick se konst i alla former och på alla nivåer. På Kuba finns det också konstnärslön – som ligger över vad en vanlig arbetare tjänar.

Prisutdelning på kongressen.

Det mest givande på kongressen var de utflykter och gemensamma besök vi gjorde. Vi var till Konstakademin, till designparets José Pepe Menéndez och Laura Llópiz hus, till museer och till konsthallar. Ett av de mer intressanta var gruppen Los Carpinteros, som ställde ut i Fidel Castros läkares före detta bostad i den fashionabla stadsdelen Vedado. Vi träffade kollegor och konstnärer och lärde oss se världen med Karibien i centrum.

Den avslutande lördagen ägnas den karibiska konst- och kritikscenen, mycket intressanta föredrag om de olika förutsättningarna vi lever under som kritiker. AICA Karibien är byggt av sju öar och tre språk vilket gör deras gemensamma arbete svårstyrt. De har valt att skapa en plattform för publicering av kritik på hemsidan vilket skapar en gemenskap mellan kritiker som nästan aldrig kan träffas – ett AICA i mikroformat.

AICA-kongress på Kuba

Nu är det helt klart att den årliga AICA-kongressen kommer att arrangeras i Havanna. Datumen är klara: 11-15 oktober, följt av post-kongress 16-17.

Att delta på en kongress är ett ypperligt tillfälle att knyta kontakter och upptäcka ett lokalt konstliv, härmed uppmanas alla intresserade att hålla sig uppdaterade samt kontakta styrelsen för mer information så småningom.

För aktuella uppdateringar se den internationella hemsidan.

Välkommen till Turteatern i Kärrtorp

Tillsammans med Turteatern och ABF Stockholm är vi med och arrangerar Forum T: Aisthesis #1 & #2, två panelsamtal om konsten och kritiken. Första samtalet är den 5 mars, det andra den 12:e. Från föreningen deltar Sophie Allgårdh respektive Thomas Olsson.

Det är gratis men föranmälan krävs, läs mer via länken här.

 

Uppdaterat: nu finns ljudfiler från båda panelsamtalen publicerade på Turteaterns hemsida! Lyssna här.

Sophie Allgårdh: Rapport från AICA-kongressen i London

Awards Commission: Andrzej Szczerski (Polen), Adriana Almada (Paraguay) och Sophie Allgårdh.
Awards Commission: Andrzej Szczerski (Polen), Adriana Almada (Paraguay) och Sophie Allgårdh.

Sedan planerna på en kongress i Sverige hösten 2015 grusats på grund av bristande finansiering lyckades AICA:s generalsekreterare Marjorie Allthorpe-Guyton genom sin förankring i Londons institutionsvärld och med viss hjälp av AICA France på kort tid genomföra en kongress i London 26–29 oktober 2015, den 48:e i ordningen. Resultatet blev en nedbantad version som lockade drygt hundra personer från nitton länder vilket är en liten del av de drygt sextio nationer som AICA representerar – senast i pipelinen ligger AICA Bangladesh. När AICA UK arrangerade kongressen år 2000 kom ungefär trehundra gäster till London, däribland ett femtontal från Sverige. Den här gången begränsades den svenska delegationen till tre personer. Förutom undertecknad deltog professor Sven Sandström, ordförande i Svenska Konstkritikersamfundet på sextio- och i början av sjuttiotalet, samt Christian Chambert, som har AICA:s uppdrag att leda det omfattande arbetet för att skapa bättre fungerande stadgar för organisationen.

Jag reste till London i rollen som vice president i internationella AICA, vilket ger mig en röst i Administrative Council. Tillsammans med Adriana Almada (Paraguay) och Andrzej Szczerski (Polen) är jag också medlem i Awards Commission där vi varje år fattar beslut om priser till kritiker. Denna gång hade jag även en fullmaktsröst för Ulrika Stahre, AICA Sveriges ordförande. I Administrative Council blir det ibland jämna omröstningar och min extra röst kunde därmed ha blivit utslagsgivande.

Kongressen föregicks av en träff med Advisory Board, en referensgrupp som skapats av AICA:s president. Vi gick igenom målet med en kongress på Kuba 2016, ett event som AICA Cuba inte kan genomföra med egna medel. AICA:s president berättade att det fanns goda chanser till ett större bidrag från Getty Foundation, men i skrivande stund har dessa förhoppningar tyvärr grusats.

Efter frukost med en av de ansvariga för Goya: Portraits på National Gallery, en utställning där man med ett sjuttiotal verk för första gången berättade om konstnärens styrka som porträttmålare, väntade en heldags kommittéarbete i Canada House vid Trafalgar Square. I Awards Commission stramade vi upp kriterierna för kritikerpriserna och förberedde ceremonin på Chelsea College of Arts där kritikern och curatorn Sarah Wilson skulle få ta emot AICA-utmärkelsen ”The AICA Honorary Award for Distinguished Contribution to Art Criticism”.

Inget Call for Papers gjordes denna gång inför kongressen utan alla föreläsare handplockades – och nästan enbart från England. Ekonomin satte också stopp för simultantolkning till franska och spanska så kongress-språket blev enbart engelska – en känslig fråga i organisationen. Flera framstående kritiker i de tidigare franska kolonierna talar till exempel enbart franska och för många kollegor på Kuba är spanska det enda språket.

Kongressens tema och titel Who Cares? Cultural Intelligence: Value, Veneration and Criticality hade knådats fram i samarbete med kursen Culture+Conflict vid Royal Academy of Art och Courtauld Institute of Arts. I fokus stod neoliberalismens relation till den samtida konsten. Hur ser den etiska kompassen ut hos konstnärer och kritiker i en tid då konsten blivit en global valuta? Bland talarna märktes aktivister, historiker, filosofer, gallerister, kritiker och konstnärer. Många av föreläsarna var briljanta, men jag reagerade på att så många av de inbjudna var män, att de var vita och även företrädde i stort sett samma ideologiska syn. Inget av detta kommenterades under kongressen.

Huvudtalaren – galleristen och konsthandlaren Matthew Bown – utgick från sin essä Traces of the holy som han publicerade i The Times Literary Supplement i april 2015, en text som många kritiker i Storbritannien verkar ha läst och diskuterat. Bown återkom till sin käpphäst: den samtida konsten är en kryptorelik och det är precis som på medeltiden. Vi tillber konsten på samma sätt nu som vi förr vördade benknotor och avklippta naglar från medeltida helgon. Det spelar ingen roll hur reliken eller konsten ser ut, bara vi får vara i närheten av något heligt – lite stoft från en kristen martyr eller ett cykelhjul signerat Duchamp, det är samma sak och människan förändrar sig inte.

För Matthew Bown är pengakarusellen kring konst mest en tillfällig förströelse och denna loja inställning har möjligen att göra med att han står med ett ben i kommersen och med det andra i kritiken. I likhet med flera andra föreläsare var han bekymrad över att så många konstaktörer blandar ihop värde med pris.

Föreläsarna framförde sina texter på snabb, akademisk engelska och hänvisade inte sällan till lokala brittiska konstfenomen men nästan alltid utan förklarande kontext. Trots att de flera gånger ombads tala långsammare föll de snart in i sitt vanliga tempo. Ingen av oss delegater från Belgien, Brasilien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Polen, Slovakien, Spanien, Sverige och Österrike har engelska som modersmål och publikkontakten och inlevelseförmågan från talarnas sida kunde ha varit bättre. Ett manus i handen och möjlighet att ladda ner föredragen online hade också gjort det lättare att följa med och bidragit till större interaktion med publiken.

Det var intressant att lyssna till seniorgalleristen René Gimpel, den israeliske curatorn Joshua Simon som filosoferade kring begreppen spekulation och motspekulation, konstkritikern Julian Stallabrass, konstnären David Cross och filosofen Marie-José Mondzain. Dokumentärfilmaren Ben Lewis visade brottstycken ur sin film The Great Contemporary Art Bubble där han drar ner byxorna på Damien Hirst och hudflår hyperkommersiella konstsamlare. Men med sin flåsighet, stämningsskapande musik och uppenbara ambition att bjuda på underhållning är Ben Lewis samtidigt farligt nära att göra sig själv till en bricka i spelet. I slutänden medverkar han troligen själv till att haussa den marknad han vill granska. Chefredaktören Anna Somers Cocks från The Art Newspaper bröt som moderator protokollet genom att teckna en försiktigt positiv bild av konstvärlden.

Även om temat för kongressen befäster en diskussion som pågått länge så kändes det ändå rimligt att samlas kring frågor om konstens ekonomi i en stad som London där över sjuttio procent av Europas konstaffärer görs upp. I Sverige öppnar rika privatpersoner egna konstmuseer men i London har man med Damien Hirsts spektakulära konsthall Newport Street Gallery tagit konstens kapitalisering till en ny nivå. På sin 3 500 kvadratmeter stora konstscen vill Hirst visa verk ur den samling han byggt upp sedan åttiotalet.

Stora abstrakta målningar av den 2011 avlidne John Hoyland fyllde samtliga salar och Hirsts relansering av konstnären lär inte ha gått konstmarknaden förbi. AICA UK:s busstur till Newport Street Gallery, med sin exklusiva museishop och snart också en restaurang (Pharmacie 2), blev ett distinkt uttryck för kongressens samlande tema kring värde, vördnad och kritik.

Men vi fortsatte inte på den inslagna vägen, inga mer kommersiella nedslag eller vandringar i kända konstnärers fotspår. I stället släpptes vi av vid Gasworks, ett galleri och residency, där vi minglade med konstnärer och gjorde ateljébesök. I galleritäta East End träffade vi engagerade gallerister, curatorer och konstnärer som klippt banden till den kommersiella scenen men som i gengäld får finansiellt stöd av bland andra Arts Council of England.

På kongressens sista dag valdes italiensk-schweiziska Elisa Rusca, curator bosatt i Berlin, till ny ordförande i webbkommittén. Tillsammans med Mathilde Roman, lärare vid Pavillon Bosio, Konst-och scenografihögskolan i Monaco, kommer hon att lansera en ny digital plattform på AICA:s hemsida där medlemmar kan publicera egna texter.

När tidningar skär ner på den kritiska konstbevakningen markerar AICA kritikens fortsatt viktiga roll och behovet av intellektuellt utbyte. I AICA:s arkiv i Rennes pågår till exempel ett forskningsprojekt som kommer att mynna ut i utställningar om AICA:s roll i en föränderlig värld, från 1948 till 2003. Under Christian Chamberts ordförandeskap i webbkommittén har hemsidan fått en mer attraktiv design, men uppdateringar och korrigeringar har släpat efter. Vid generalförsamlingen framförde Chambert kritik mot att ledningen inte sedan flera år prioriterat hans åtgärdslistor för hemsidan.

En rad brittiska kritiker slöt upp vid prisutdelningen till Sarah Wilson på Chelsea College of Arts. Under kvällen hamnade jag i ett samtal med Richard Dyer, chefredaktör för Third Text, och vi talade om villkoren för afrikanska konstnärer i Londons diaspora. Det hade varit ett spännande ämne för en kongress. Man hade också kunnat tänka sig en mer feministisk vinkel på marknaden – hur säljer kvinnliga konstnärer i förhållande till manliga? Varken brittiska Katy Deepwell, chefredaktör för den feministiska konsttidskriften n.paradoxa, eller fransyskan Elisabeth Lebovici deltog på kongressen men hade sannolikt haft mycket att säga.

Sophie Allgårdh

Välkommen till vårt glöggmingel

Kajsa Sandström och Robin Dingemans (Weld Company) i Litó Walkeys koreografi från 2013.
Kajsa Sandström och Robin Dingemans (Weld Company) i Litó Walkeys koreografi från 2013.

Varmt välkommen till det årliga glöggminglet med
Svenska Konstkritikersamfundet

tid måndagen 14 december 2015 kl 17.30–20.00
plats Weld, konstnärsdriven plattform för dans och konst, Norrtullsgatan 7, Stockholm

Klockan 18.00 berättar Sophie Allgårdh, vice president i AICA, om Svenska Konstkritikersamfundet och förmedlar  nyheter från den senaste kongressen i London och Fredrik Wåhlstedt, producent och teknisk koordinator på Weld, ger en kort presentation av verksamheten.

Några av dansarna i Weld Company (Sybrig Dokter, Josefin Larsson Olin, Robin Dingemans, Caroline Byström och Disa Krosness) ger oss en inblick i kompaniets verksamhet och konstnärliga utgångspunkter.

Bild: Kajsa Sandström och Robin Dingemans (Weld Company) i Litó Walkeys koreografi från 2013.

Två städer, två arrangemang

I slutet av augusti är vi med och arrangerar två olika samtal: den 26 augusti kommer Lena From att leda ett samtal om det nya Malmö. Utgångspunkten är Malmö Live, och tidskriften Arkitektur, som närstuderar staden i sitt nya nummer är medarrangör tillsammans med Moderna Museet Malmö.

Deltar gör Dan Hallemar, chefredaktör Arkitektur, John Peter Nilsson, chef på Moderna Malmö, samt Kerstin Åkervall, tidigare planchef, numera miljödirektör på Malmö stad. Platsen är Moderna Museet Malmö och tiden 18.00.

På Konstakademin i Stockholm arrangerar vi tillsammans med Nationalmuseum en föreläsning med följande panelsamtal på temat vithetsnorm i svensk konsthistoria. Professor Jeff Werner föreläser utifrån sin bok Blond och blåögd: vithet, svenskhet och visuell kultur (Göteborgs konstmuseums skriftserie Skiascope nr 6, 2014) och i samtalet som följer deltar Åsa Bharathi Larsson, doktorand och Margareta Gynning, intendent på Nationalmuseum. Samtalsledare är Per Hedström.

Tiden är den 29 augusti klockan 15-17.

 

Höstens AICA-kongress i London

Det är nu klart att årets AICA-kongress blir i London den 26 till 29 oktober. Arrangemanget kommer att rymma både symposium och galleritur, samt i vanlig ordning generalförsamling samt mottagningar av olika slag.

Den som vill åka på kongress ska vara ute i god tid, extra mycket i år eftersom London är värd för världsmästerskapen i Rugby, i oktober.

Det konstkritiska priset IAAC kommer att delas ut i år igen. Det är andra gången, men den första med AICA som medarrangör. Priset är öppet även för icke-medlemmar och sista dag att ansöka är den 15 oktober.

Mer information om kongressen finns här, och om IAAC finns här.

Arkitekturens plats i museivärlden

Just nu debatteras och diskuteras ArkDes framtid, bara under de senaste dagarna har flera artiklar publicerats i dagspress. I Björn Barrs artikel i Expressen diskuteras främst hur det har varit och hur framtiden möjligen kan bli, och Erica Treijs tar i Svenska Dagbladet ett större grepp kring frågan när hon också vidgar sammanhanget och påminner om Nationalmuseums designarbete.

Den 3 november i höstas arrangerade Stockholms Arkitektförening tillsammans med Svenska Konstkritikersamfundet en workshop omArkitektur- och designcentrums framtid och möjligheter. En fortsättning på diskussionen hoppas vi kan uppnås när vi nu bjuder in till samtal på ABF med den norske arkitekturkuratorn Ulf Grønvold, tidigare bland annat direktör för Norsk Arkitekturmuseum och redaktör för tidskriften Byggekunst.

Tid:               17 februari kl 18.00 –

Plats:             Sandlersalen, ABF-huset, Sveavägen 41, 1 tr

Vilken betydelse har olika slags arkitekturinstitutioner och nationella arkitekturprogram för ett lands arkitektur?

Ulf Grønvold besvarar frågan genom att berätta om utvecklingen inom den norska arkitekturen under de senaste 40 åren, dvs. alltsedan Norsk Arkitekturmuseum grundades fram till idag. Han kommenterar bl a den omfattande satsning på arkitektur som gjorts på senare år och hur situationen ser ut idag. Vi får också se några glimtar från byggnadskonsten i Norge.

Därefter följer en paneldiskussion om Arkitekturens plats i museivärlden, med följande deltagare:

Kerstin Brunnberg, tf överintendent för Arkitektur- och Designcentrum (ArkDes) som redogör för centrets aktuella läge samt möjliga alternativ för utveckling av verksamheten.

Ulf Grønvold som beskriver hur man i Norge valt att organisera motsvarande verksamhet, där Norsk arkitekturmuseum är en särskild enhet inom Nasjonalmuseet for kunst, arkitektur og design.

Eva Eriksson, arkitekturhistoriker som ger sin syn på museets uppgifter och verksamhet.

Kerstin Wickman, professor em. i designhistoria, som kommenterar designområdets plats inom museivärlden.

Moderator är Lena From, projektchef på Stockholm konst, journalist och konstvetare i botten med en bakgrund som redaktör på bland andra tidskriften Arkitektur.

 

Frågor och inlägg från publiken välkomnas.

Väl mött!

Stockholms Arkitektförening, Svenska Konstkritikersamfundet och ABF

Rädda kulturtidskrifterna!

Framtiden för Sveriges kulturtidskrifter är allvarligt hotad. I den reviderade version av allianspartiernas budget som nyligen antogs i kulturutskottet skrivs kulturtidskriftsstödet ner med 15 miljoner kronor. 2014 beviljades totalt 19,1 miljoner i produktionsstöd till 91 tidskrifter och ytterligare 2,5 miljoner i utvecklingsstöd för insatser till tidskrifterna som grupp.

Utan stödet är det stor risk att många av landets kulturtidskrifter får lägga ner sin verksamhet. I förlängningen skulle detta innebära en kraftig försvagning av landets kultur- och idédebatt. I dessa dagar när dagstidningarnas kultursidor blir färre och utrymmet för fördjupande texter blir mindre borde stödet snarare stärkas.

Vi undertecknade kräver att kulturtidskriftsstödet i det akuta läge som nu råder räddas – och att det på sikt stärks för att säkra den viktiga funktion kulturtidskrifterna fyller för vår demokrati.

Karin Linder, förbundsordförande i DIK – akademikerfacket för kultur och kommunikation
Siri Reuterstrand, ordförande i Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter
Jonas Nordling, ordförande i Journalistförbundet
Mats Söderlund, ordförande i KLYS – Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd
Tomas Löndahl, ständig sekreterare, Kungl. Musikaliska akademien
Peter Englund, ständig sekreterare, Svenska Akademien
Jan Lumholdt, ordförande Svenska filmkritikerförbundet
Ulrika Stahre, ordförande i Svenska konstkritikersamfundet
Cecilia Djurberg, ordförande i Svenska teaterkritikers förening
Lennart Eng, ordförande Svenska tecknare.
Gunnar Ardelius, ordförande Sveriges författarförbund
Kerstin Neld, vd, Sveriges Tidskrifter

Många röster om Arkdes framtid

Den tredje november arrangerade Svenska Konstkritikersamfundet tillsammans med Stockholms Arkitektförening en workshop på Liljevalchs om framtiden och möjligheterna för ett av Stockholms sorgebarn, Statens centrum för arkitektur och design, fd Arkitekturmuseet.

Vikande besökssiffror, oklart uppdrag och vinglig personalpolitik är bara ett par av problemen. Workshopen, som bestod av sex olika tematiska samtal, fokuserade på att finna konstruktiva idéer och förslag för en hållbar och genomtänkt förändring.

Evenemanget var välbesökt, drygt 100 personer närvarade och bidrog till goda samtal.

Sammanställningen har skickats till Kulturdepartementet och finns även att läsa här.