Efter att planerna på att hålla 2017 års kongress i Tyskland av ekonomiska skäl lagts på is, blev Paris det enklaste alternativet. Vi var några hundra medlemmar som sammanstrålade för fem dagars diskussion, sammanträden och besök på konstinstitutioner under den femtionde AICA-kongressen, som hade rubrik Everywhere and Nowhere: migration and contemporary art. När kongressen hålls i Europa, brukar det europeiska inslaget bland kongressdeltagarna vara – om möjligt – ännu tydligare jämfört med när kongresserna hålls på andra kontinenter, och så var det även denna gång.
Vi var sju svenska delegater: Sophie Allgårdh, Christian Chambert, Linda Fagerström (som skrivit denna rapport), Hans Johansson, Anders Lidén, Conny C-A Malmqvist och Ulrika Stahre. Några av oss hade också kommittéuppdrag: Sophie Allgårdh i priskommittén, Ulrika Stahre i censurkommittén samt Christian Chambert, som är ordförande i stadgekommittén.
Under första dagen, måndag den 13 november, hölls styrelse- och kommittémöten men även årsmötet, generalförsamlingen. Livligaste diskussionspunkten blev frågan om var nästa års kongress ska hållas – och dessutom om de verkligen bör återkomma årligen istället för, som föreslogs av internationella AICA-presidiet, vartannat år. Efter lång debatt beslöts att hålla en kongress 2018, och att det är AICA Taiwan som arrangerar den i Taipei.
Det viktigaste inslaget var emellertid val av ny ordförande för internationella AICA, där Lisbeth Rebollo Gonçalves (AICA Brasilien) utsågs till avgående ordförande Marek Barteliks efterträdare. Dagen avslutades på Institut National d’Histoire de l’Art (INHA) i första arrondissementet, där Gayatri Chakravorty Spivak höll keynote-föredraget Halting the Mapmaking som i sina resonemang om postkoloniala perspektiv upprörde en del delegater. Efteråt hölls en officiell kongressinvigning med kort mottagning. Det var årsdagen av terroristattentaten i Paris 2016, vilket märktes tydligt. Under promenaden mot hotellet senare på kvällen, mötte jag överallt människor som deltagit i manifestationer och sorgemöten.
Resten av veckan präglades av den förhöjda säkerhetsnivån, som var påtaglig vid flera av platserna vi besökte. Inte minst gällde det Louvren och Islamiska kulturcentret, men varje promenad innebar att kryssa sig fram mellan tungt beväpnade poliser längs trottoarerna och vid stadskärnans många symbolbyggnader. Lika starkt upplevde jag emellertid den nästan demonstrativa vänlighet som parisarna visade, som om de beslutat att kollektivt markera mot terrorns galenskap.
Kongressens andra dag, 14 november, fortsatte på INHA med föredrag på temat Re-Reading the history of AICA for the future. Bland talarna fanns avgående ordföranden Marek Bartelik, brittiska Sarah Wilson från Courtauld Institute och den franske kritikern och poeten Jean-Clarence Lambert, som faktiskt talar svenska efter att länge ha bott i Sverige. Hans föredrag hölls emellertid på franska och simultantolkades i vanlig kongressordning till engelsk- och spanskspråkiga åhörare.
Under eftermiddagen var temat AICA and the challenges of globalization där föredragshållarna berörde Dakkar-biennalen, konstens situation i Syrien, Kina och Taiwan samt det dåtida Öst- respektive Västtyskland. På kvällen besökte vi Centre Allemand d’Histoire de l’Art Paris där verksamhetsledaren Thomas Kirchner presenterade centret.
Onsdagen den 15 november startade med morgonbesök på Galerie Les Filles du Calvaire och fortsatte med keynote-föreläsning på INHA av filosofen och AICA-medlemmen Georges Didi-Huberman. I mina öron och ögon framstod hans upplägg som typisk för en icke-konsthistoriker som resonerar om konst, vilket bland annat tog sig uttryck i att han under hela föredraget – helt okommenterat – visade en enda bild av ett svartvitt fotografi, som först mot slutet fick sin presentation och kontext. Resonemangen om huruvida konstkritiker använder sig av dionysisk metod snarare än Nietzsche-inspirerad var hur som helst intressanta att följa.
Eftermiddagen inleddes med en presentation av Camille Blanc, som leder franska sektionen av Amnesty International, där organisationens arbete för yttrandefrihetsfrågor stod i fokus. Sedan kom programpunkten Interpreting Contemporary Art där Raphael Cuir, ordförande i franska AICA inledde och tyngdpunkten var ett panelsamtal mellan Martha Langford (Kanada), Lin Chi-Ming (Taiwan), Charlene Khan (Sydafrika) och Vanessa Morisset (Frankrike), som modererades av Isabelle de Maison Rouge som är styrelsemedlem i AICA Frankrike.
Dagen avrundades på Fondation d’Entreprise Ricard – som dessvärre råkade befinna sig mitt mellan två utställningsperioder och därför ingen konst hade att visa oss. Däremot bjöds på tilltugg och främst pastis – företaget Ricard som står bakom denna stiftelse, är ju sprittillverkare – på ett sätt som åtminstone vi svenska delegater kände oss en smula främmande inför.
Samma dag hade renässansmålningen Salvator Mundi sålts på en extremt välbevakad auktion i New York och jag diskuterade med delegaterna från Storbritannien om huruvida det verkligen rör sig om ett verk av Leonardo da Vinci – ett samtal som kändes helt självklart där vi befann oss, bara något stenkast från Mona Lisas hemvist, Louvren.
Dagen därpå, torsdagen 16 november, låg huvudfokus på kongressens övergripande tema Everywhere and Nowhere. Migration and Contemporary Art. Den inleddes med besök på Palais de la Porte Dorée. Musée National de l’Histoire de l’Immigration, där delegaterna möttes av en performance som iscensatte det virala fotografiet från 2015 av femåriga Alan Kurdis livlösa kropp i vattenbrynet på gränsen till Europa. Kim Levin (USA) höll det mest omtyckta föredraget under dagen, om buzzbegreppet ”the anthropocene” i relation till konsten.
Kvällen tillbringades på Institut des Cultures d’Islam, där vi fick en visning av utställningen Lettres ouvertes, de la calligraphie au street art som följdes av en gemensam middag i centrets restaurang.
Dagen därpå gjordes besök på Centre National des Arts Plastiques och La Maison Rouge. Fondation Antoine de Galbert som följdes av en bussrundtur till en rad gallerier. Ett besök på utställningen med Camille Henrot på Palais de Tokyo hann några av oss också med.
Sista dagens avslutningsceremoni hölls på Centre Georges Pompidou, där Adriana Almada från AICA Paraguay var prisutdelare då Georges Didi-Huberman fick Internationella AICA:s kritikerpris och sedan förde ett samtal inför publik med Robert Storr (AICA USA).
Det sammantagna intrycket var, att kongressen i stor utsträckning förlitade sig på deltagarnas intresse för långa inomhusdagar med föga varierande program där åtskilliga föredragshållare avlöste varandra i scheman som ofta sträckte sig en bra bit in på kvällen. Förvisso fanns här några panelsamtal som bröt monotonin, men en heldag där långsittningar med en räcka jämnlånga föredrag står på agendan verkar märkligt i en stad som Paris, till brädden fylld med nya, spännande institutioner och konstsammanhang som hade kunnat vara minst lika relevant att lära känna på djupet.
Linda Fagerström