du läser…

AICA-kongresser

Sophie Allgårdh: Rapport från AICA-kongressen i London

Awards Commission: Andrzej Szczerski (Polen), Adriana Almada (Paraguay) och Sophie Allgårdh.

Awards Commission: Andrzej Szczerski (Polen), Adriana Almada (Paraguay) och Sophie Allgårdh.

Sedan planerna på en kongress i Sverige hösten 2015 grusats på grund av bristande finansiering lyckades AICA:s generalsekreterare Marjorie Allthorpe-Guyton genom sin förankring i Londons institutionsvärld och med viss hjälp av AICA France på kort tid genomföra en kongress i London 26–29 oktober 2015, den 48:e i ordningen. Resultatet blev en nedbantad version som lockade drygt hundra personer från nitton länder vilket är en liten del av de drygt sextio nationer som AICA representerar – senast i pipelinen ligger AICA Bangladesh. När AICA UK arrangerade kongressen år 2000 kom ungefär trehundra gäster till London, däribland ett femtontal från Sverige. Den här gången begränsades den svenska delegationen till tre personer. Förutom undertecknad deltog professor Sven Sandström, ordförande i Svenska Konstkritikersamfundet på sextio- och i början av sjuttiotalet, samt Christian Chambert, som har AICA:s uppdrag att leda det omfattande arbetet för att skapa bättre fungerande stadgar för organisationen.

Jag reste till London i rollen som vice president i internationella AICA, vilket ger mig en röst i Administrative Council. Tillsammans med Adriana Almada (Paraguay) och Andrzej Szczerski (Polen) är jag också medlem i Awards Commission där vi varje år fattar beslut om priser till kritiker. Denna gång hade jag även en fullmaktsröst för Ulrika Stahre, AICA Sveriges ordförande. I Administrative Council blir det ibland jämna omröstningar och min extra röst kunde därmed ha blivit utslagsgivande.

Kongressen föregicks av en träff med Advisory Board, en referensgrupp som skapats av AICA:s president. Vi gick igenom målet med en kongress på Kuba 2016, ett event som AICA Cuba inte kan genomföra med egna medel. AICA:s president berättade att det fanns goda chanser till ett större bidrag från Getty Foundation, men i skrivande stund har dessa förhoppningar tyvärr grusats.

Efter frukost med en av de ansvariga för Goya: Portraits på National Gallery, en utställning där man med ett sjuttiotal verk för första gången berättade om konstnärens styrka som porträttmålare, väntade en heldags kommittéarbete i Canada House vid Trafalgar Square. I Awards Commission stramade vi upp kriterierna för kritikerpriserna och förberedde ceremonin på Chelsea College of Arts där kritikern och curatorn Sarah Wilson skulle få ta emot AICA-utmärkelsen ”The AICA Honorary Award for Distinguished Contribution to Art Criticism”.

Inget Call for Papers gjordes denna gång inför kongressen utan alla föreläsare handplockades – och nästan enbart från England. Ekonomin satte också stopp för simultantolkning till franska och spanska så kongress-språket blev enbart engelska – en känslig fråga i organisationen. Flera framstående kritiker i de tidigare franska kolonierna talar till exempel enbart franska och för många kollegor på Kuba är spanska det enda språket.

Kongressens tema och titel Who Cares? Cultural Intelligence: Value, Veneration and Criticality hade knådats fram i samarbete med kursen Culture+Conflict vid Royal Academy of Art och Courtauld Institute of Arts. I fokus stod neoliberalismens relation till den samtida konsten. Hur ser den etiska kompassen ut hos konstnärer och kritiker i en tid då konsten blivit en global valuta? Bland talarna märktes aktivister, historiker, filosofer, gallerister, kritiker och konstnärer. Många av föreläsarna var briljanta, men jag reagerade på att så många av de inbjudna var män, att de var vita och även företrädde i stort sett samma ideologiska syn. Inget av detta kommenterades under kongressen.

Huvudtalaren – galleristen och konsthandlaren Matthew Bown – utgick från sin essä Traces of the holy som han publicerade i The Times Literary Supplement i april 2015, en text som många kritiker i Storbritannien verkar ha läst och diskuterat. Bown återkom till sin käpphäst: den samtida konsten är en kryptorelik och det är precis som på medeltiden. Vi tillber konsten på samma sätt nu som vi förr vördade benknotor och avklippta naglar från medeltida helgon. Det spelar ingen roll hur reliken eller konsten ser ut, bara vi får vara i närheten av något heligt – lite stoft från en kristen martyr eller ett cykelhjul signerat Duchamp, det är samma sak och människan förändrar sig inte.

För Matthew Bown är pengakarusellen kring konst mest en tillfällig förströelse och denna loja inställning har möjligen att göra med att han står med ett ben i kommersen och med det andra i kritiken. I likhet med flera andra föreläsare var han bekymrad över att så många konstaktörer blandar ihop värde med pris.

Föreläsarna framförde sina texter på snabb, akademisk engelska och hänvisade inte sällan till lokala brittiska konstfenomen men nästan alltid utan förklarande kontext. Trots att de flera gånger ombads tala långsammare föll de snart in i sitt vanliga tempo. Ingen av oss delegater från Belgien, Brasilien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Polen, Slovakien, Spanien, Sverige och Österrike har engelska som modersmål och publikkontakten och inlevelseförmågan från talarnas sida kunde ha varit bättre. Ett manus i handen och möjlighet att ladda ner föredragen online hade också gjort det lättare att följa med och bidragit till större interaktion med publiken.

Det var intressant att lyssna till seniorgalleristen René Gimpel, den israeliske curatorn Joshua Simon som filosoferade kring begreppen spekulation och motspekulation, konstkritikern Julian Stallabrass, konstnären David Cross och filosofen Marie-José Mondzain. Dokumentärfilmaren Ben Lewis visade brottstycken ur sin film The Great Contemporary Art Bubble där han drar ner byxorna på Damien Hirst och hudflår hyperkommersiella konstsamlare. Men med sin flåsighet, stämningsskapande musik och uppenbara ambition att bjuda på underhållning är Ben Lewis samtidigt farligt nära att göra sig själv till en bricka i spelet. I slutänden medverkar han troligen själv till att haussa den marknad han vill granska. Chefredaktören Anna Somers Cocks från The Art Newspaper bröt som moderator protokollet genom att teckna en försiktigt positiv bild av konstvärlden.

Även om temat för kongressen befäster en diskussion som pågått länge så kändes det ändå rimligt att samlas kring frågor om konstens ekonomi i en stad som London där över sjuttio procent av Europas konstaffärer görs upp. I Sverige öppnar rika privatpersoner egna konstmuseer men i London har man med Damien Hirsts spektakulära konsthall Newport Street Gallery tagit konstens kapitalisering till en ny nivå. På sin 3 500 kvadratmeter stora konstscen vill Hirst visa verk ur den samling han byggt upp sedan åttiotalet.

Stora abstrakta målningar av den 2011 avlidne John Hoyland fyllde samtliga salar och Hirsts relansering av konstnären lär inte ha gått konstmarknaden förbi. AICA UK:s busstur till Newport Street Gallery, med sin exklusiva museishop och snart också en restaurang (Pharmacie 2), blev ett distinkt uttryck för kongressens samlande tema kring värde, vördnad och kritik.

Men vi fortsatte inte på den inslagna vägen, inga mer kommersiella nedslag eller vandringar i kända konstnärers fotspår. I stället släpptes vi av vid Gasworks, ett galleri och residency, där vi minglade med konstnärer och gjorde ateljébesök. I galleritäta East End träffade vi engagerade gallerister, curatorer och konstnärer som klippt banden till den kommersiella scenen men som i gengäld får finansiellt stöd av bland andra Arts Council of England.

På kongressens sista dag valdes italiensk-schweiziska Elisa Rusca, curator bosatt i Berlin, till ny ordförande i webbkommittén. Tillsammans med Mathilde Roman, lärare vid Pavillon Bosio, Konst-och scenografihögskolan i Monaco, kommer hon att lansera en ny digital plattform på AICA:s hemsida där medlemmar kan publicera egna texter.

När tidningar skär ner på den kritiska konstbevakningen markerar AICA kritikens fortsatt viktiga roll och behovet av intellektuellt utbyte. I AICA:s arkiv i Rennes pågår till exempel ett forskningsprojekt som kommer att mynna ut i utställningar om AICA:s roll i en föränderlig värld, från 1948 till 2003. Under Christian Chamberts ordförandeskap i webbkommittén har hemsidan fått en mer attraktiv design, men uppdateringar och korrigeringar har släpat efter. Vid generalförsamlingen framförde Chambert kritik mot att ledningen inte sedan flera år prioriterat hans åtgärdslistor för hemsidan.

En rad brittiska kritiker slöt upp vid prisutdelningen till Sarah Wilson på Chelsea College of Arts. Under kvällen hamnade jag i ett samtal med Richard Dyer, chefredaktör för Third Text, och vi talade om villkoren för afrikanska konstnärer i Londons diaspora. Det hade varit ett spännande ämne för en kongress. Man hade också kunnat tänka sig en mer feministisk vinkel på marknaden – hur säljer kvinnliga konstnärer i förhållande till manliga? Varken brittiska Katy Deepwell, chefredaktör för den feministiska konsttidskriften n.paradoxa, eller fransyskan Elisabeth Lebovici deltog på kongressen men hade sannolikt haft mycket att säga.

Sophie Allgårdh